Tack för trevliga kommentarer och glada tillrop i förra blogginlägget. Det värmer så klart!
Någon undrade om det är okej att på tävling belöna som jag gör på filmen efter momentet (tumme upp, klappa händerna, berömma med röst osv). Detta är något som diskuteras en hel del, bl a på sociala medier och en av våra mest meriterade landslagsförare skriver på sin logg ”Känner att lydnaden, den sport jag verkligen brinner för, börjar ta en ledsam utveckling på tävlingsplanen. Jag tränar timmar, dagar, veckor och år med mål att få till de perfekta momenten. När vi lyckas är känslan helt obeskrivlig! Den glädjen och stoltheten vill jag kunna visa för min duktiga hund. Håller den möjligheten på att försvinna från oss tävlande?”
Jag kan inte annat än hålla med henne, och det av flera skäl. Det främsta skälet till att träna och tävla tillsammans med ett djur är den glädje och ”kick” jag får då samarbetet mellan oss klickar. Vi förstår varandra även fast vi talar helt olika språk, och vi finner en gemensam kanal (träningen) för att utveckla förståelse mellan varandra. Man kan väl nästan säga att man hittar ett internt språk tillsammans. Och på samma sätt som när jag pratar med en människa vill jag kunna le, skratta och visa min glädje då vi umgås och har kul.
Och då kommer vi genast till nästa fråga. Måste man tävla för att ha roligt tillsammans? Själv tycker jag inte alls det är något måste, men jag gillar att tävla och känner att det är en drivkraft i träningen. Fast på samma sätt som när vi tränar vill jag även på tävling visa att jag faktiskt gör detta för att jag tycker det är kul. Och jag vill även att min hund ska få visa att den tycker det är häftigt och känner sig duktig då den gör sina moment.
Det finns många lydnadsdomare som tycker det är helt okej att visa glädje – både för förare och hund – såvida det inte tar sig alltför yviga uttryck och onödig tid. Men reglarna tolkas på olika sätt av olika domare, och bara vetskapen om risken för gult kort gör att det blir en lite ”locket-på” stämpel som jag tror missgynnar lydnadssporten som helhet.
Jag tror varken publik eller förare tycker lydnadssporten behöver stramas åt – snarare tvärtom. Om jag fattat det hela rätt så kom dessa gula och röda kort från början till för att förhindra att hunden sprang ärevarv runt – eller t o m lämnade planen mellan momenten. Men i praktiken innebär det att en domare kan ge gult kort åt en hund som i ren glädje hamnar framför föraren, kanske backar något steg, tar ett glädjeskutt eller hamnar för långt från förarens sida osv – trots att den aldrig släpper kontakten med föraren. Och jag undrar lite över syftet med att ge gult kort för detta. Om syftet är (som jag tror det var menat från början) att spara tid tycker jag det är helt okej. Men om syftet är att inte få visa hur roligt man har och hur glad man blir, då tycker jag inte det är okej.
Att både lydnad och bruks härstammar från militären har väl inte undgått någon. Men nu har vi ju tack och lov fred här i Europa, och bara det borde vara skäl nog att skratta och dansa fram – på både gator och appellplaner. 😉
Håller helt med. Hörde från många håll att de tyckte det var jättetrist att titta på lydnaden på SM då förarna inte vågade belöna ordentligt. Då gick de hellre till agilityn och kollade, där var det action och glädje! Det går inte att strama åt som de gör just nu, då kommer inte lydnaden att existera om tio år. Det är väl ingen utveckling som vi vill ha?
Det för lite ju diskussioner i ämnet just nu Linda, och förhoppningsvis leder det till det bättre. Tror mycket handlar om en definitions- och attitydsfråga hos både domare och tävlande. Var går gränsen mellan ”att våga visa att man är glad och nöjd tillsammans med sin hund” och ”belöna genom att dra upp hunden i lekmood”. Kan man hitta en lite tydlig linje där och tillåta lite mer show rent generellt tror jag mycket är vunnet. Sedan kommer nog aldrig lydnaden kunna konkurrera med agility och freestyle ändå. 😉
Kan inte annat än skriva under, tycker det är tråkigt om man ska ”begränsas” på lydnadsplanen i tävlingssammanhang, men förstår också att det inte är hållbart att det ska vara ok att låta hunden lämna planen el springa ärevarv. Men glädje ihop kan väl aldrig få bli fel, frågan är ju då vem som ska bedöma vart gränsen ska gå, för uppenbarligen måste vi ha en gräns, på tävlingsbanorna. Men ingen kan ta ifrån oss glädjen i vår vardag och vår träning 😉
Kram
Håller med dig. Jag tycker glädje och positiv energi ska främjas i alla möjliga sammanhang!
Kram
Klockrent! Sunt att förarna på landslagsnivå reagerar och vill ha en förändring. Ingen tjänar på detta. Lydnaden kommer tappa både deltagare och publik. Vem vill se robotar upprepa samma saker gång på gång? Älskar dina sista rader!!!!
Tack! 🙂
””Att både lydnad och bruks härstammar från militären har väl inte undgått någon. Men nu har vi ju tack och lov fred här i Europa, och bara det borde vara skäl nog att skratta och dansa fram – på både gator och appellplaner.”” 🙂
Underbart! Superbra skrivet!
;)!
Håller med i det mesta du skriver, givetvis ska man få visa glädje tillsammans med sin hund på tävlingsplanen så länge det är som du skriver, inte för yvigt eller att kontrollen av hunden blir brisfällig, men också så länge det inte uppenbart handlar om att belöna för att höja hunden! Här är det inte helt lätt som domare kan jag säga, att läsa varje situation och snabbt bestämma sig vad det handlar om! Jag kan ju också säga att jag aldrig varit nära att ge ens ett gult kort på någon av det tävlingar jag dömt, för man en dialog med den som tävlar är det inga problem som jag ser det! Det är inte förbjudet att le och se glad ut på planen även om man är strikt och har kontroll! Sen tycker jag det är orättvist att jämföra lydnaden med agilityn, eller rallylydnaden för den delen eftersom det är helt olika sporter, sen kan man alltid lära av andra grenar! Kontroll är ju mycket av vad lydnaden handlar om som jag ser det och många ekipage med strikt hållning har det enbart för att inte tappa sin hund! Jag kan inte jubla, köra high five eller klappa händerna mellan momenten med min hund för då håller han inte ihop det hela vägen, något jag är övertygad om att jag inte är ensamen om! Nej, va fan, ut och kör, visa glädje, skratta och klappa om din hund, var stolt men överdriv inte! Då blir det i alla fall inga kort från mig! Hur hårt kan det vara igentligen när hundar skäller i moment under en SM final utan att få kort? 😉
Tack för dina rader Mattias. Värdefullt att få en domares syn på saken! 🙂
Du belyser det hela på ett bra sätt och jag läser med stor behållning alla kommentarer. För att hitta den gyllene medelvägen måste man kunna se saker från två håll.
Tack! 🙂
Inte roligt att få gult kort för att min hund hoppade ett par gånger efter momentet slut. Han gjorde det vid sidan och det var inget som jag uppmuntrade, han är bara en hoppig och glad pöjk. 😉
Glada pojkar gillar vi – och även tjejer såklart. 🙂 Keep up the happy mood!
Härlig bild! Håller med i det du skriver.
Kram
Tack! 🙂
Jag har personligen inte upplevt några problem med de gula och röda korten. Har fått ett gult och ett rött, båda berättigade, men jag har även genomför massor av tävlingar, där jag peppat hunden friskt och till och med tränat på plan, utan att någon viftat med några kort. För egen del, bryr jag mig inte så mycket om, huruvida vi får ett gult/rött kort. Hunden är det viktigaste och om det skulle kosta, för att jag peppar/tränar på plan, så får det vara så. Jag garanterar att vi har igen det, om inte nästa tävling, så så småningom.
Ang stela och tråkiga människor på SM. Jag tillhörde en av dessa ”stela” människor, men inte av den anledningen, att jag inte vågade belöna/peppa min hund, utan på grund av att Bacardi EXPLODERAR, om jag skulle bli glad eller klappa på henne. Hade det varit någon av mina andra hundar (Baily undantaget, eftersom han är likadan, som Bacardi), så hade jag definitivt gett dem, den belöning/uppmärksamthet, de hade behöft. SM, eller inte 🙂
Ser att jag glömde kolla stavningen, men det får ni på köpet 🙂
Håller med dig Hanna. Men jag vet många som ”hämmar” både sig själva och sina hundar av rädsla för kort. Som en kursdeltagare sa ”Jag vågade knappt andas för jag var så rädd att han skulle hoppa efter momentet”. Och det är ju lite av den attityden och inställningen man vill ha bort. Att man sedan inte själv drar i gång värsta lekbelöningen är ju liksom en annan sak…
För övrigt har jag svårt att tänka mig att du tillhörde de ”stelare” på SM. 😉