Blöta träningspass och villkorslös kärlek

Just inkommen från ett riktigt blött träningspass.

Det duggade lite lätt när vi började, men när vi slutade vräkte det mer eller mindre ner. Man märker det inte så mycket medan man håller på att träna, men herrejäklar vad blöta vi var när vi kom in.

Dagens träningspass såg ut på följande sätt.

-Ingång på planen och fritt följ med enstaka belöningar för position i olika tempon. Tarzan är alltid lite het i fria följet, men jag tycker han trots det är ganska duktig på att bibehålla sin position och inte hamna för långt fram. Dock får jag får alltid jobba med det.

-Dirigeringsapportering med fokus på 1. Springa till konen-stopp/stadga-vidare mot höger eller vänster. Här vill jag att han ska lära sig hitta linjen och bli säker på den – vilket han inte är ännu 2. Omdirigering från mittapport. Här ställer jag honom vid mittapporten och skickar honom höger eller vänster mot en annan apport. Han har oerhört svårt att inte gripa den apport som ligger närmast. Visserligen kan jag numera stoppa honom om han är på väg mot fel, men att därifrån få honom att ”släppa den mentalt” och fokusera på en annan är svårt.

-Z med fokus på stadga i skiftena. Jag har börjat träna om läggandet så att han ska lägga sig med hakan i backen direkt från marsch. Det tycker han är fränt och idag smackade ner hakan i det blöta gräset så det skvätte om det. Han är inte så känslig för väta direkt. Stadgan i Z har på kort tid blivit väldigt mycket bättre efter att jag fått bra tankar och tips av vännen Ingela. Mycket att jobba med fortfarande, men han har fått en bättre medvetenhet om vikten av att stå, sitta och ligga tungt.

-Inkallning med ställande och läggande. Jag tycker han gör det ganska bra, men i vissa ställanden önskar jag han nitande aningen snabbare. Däremot har jag fått bort hans luftiga språng innan ställandet. Han springer fort och med tryck på alla sträckor och ingången till sidan också har blivit bättre.

Som vanligt är hans aktivitetsnivå oerhört avgörande för hur momenten ser ut. Vad som gör mig lite glad är att jag tycker han blir allt duktigare på att hålla huvudet kallt trots att han ligger högt i intensitet. I stället för att hela tiden jobba mot hans personlighet känns det väldigt skönt – både för honom och mig – att låta honom vara den han är men hålla hårt på kriteriet ”huvudet först – benen därefter”.

Blir det fel på grund av att han inte tänker till så blir det paus i arbetet. ”Nu får ligga och tänka till grabben” säger jag, och Tarzan säger ”Jäklar också!” Nu är mitt mål såklart att det ska bli rätt första gången, så ibland när jag känner att ”oups, nu är det hett” kan jag säga ”Tänk nu!!” med lite eftertryck. Och faktum är att jag ofta tycker han faktiskt tänker till då.

I helgen hade jag och Ditte sista omgången av Team Top Six Grupp 2. Det är alltid lite sorgligt när man säger hej då till en grupp man haft förmånen att följa under ett års tid. Denna sista gång fick deltagarna bland annat reflektera lite över sin kurskamraters hundar (styrkor och utvecklingspotential) samt träning. Många fina omdömen blev det, men jag minns särskilt ett. ”Jag kan riktigt önska att jag vore hund och fick  chansen att jobba tillsammans med dig”. Kan man få ett bättre ömdöme som hundförare? Jag tror inte det, och samtidigt som jag blev väldigt glad för personen i frågas vägnar (och oerhört generöst att dessutom bjuda på en sådan kommentar) så kände jag hur oerhört viktigt detta är.

Jag hoppas verkligen att mina hundar ska känna att de är lyckliga med mig som matte. Precis som alla andra hundar säkert känner sig lika privilegierade med sina respektive mattar och hussar. Att försöka ge sin fyrbenta, älskade vän ett riktigt bra hundliv – med allt vad det innebär – är en ynnest. För ingen kan väl älska lika villkorslöst som dom.

Bilden på Jackson och mig är tagen av duktiga fotografen Yvonne Öster.