Belöningarnas fram- och baksida

Om vi vill förstärka ett visst beteende hos hunden är det smart att belöna det. Ju goare känsla den får av sin belöning – oavsett mod det gäller en riktigt smaklig godbit eller häftig lek – desto villigare är den att upprepa beteendet. So far, so good.

Det här har vi givetvis stor nytta av då vi vill lära hunden massa olika färdigheter såsom positionen vid sidan, hålla ett föremål stilla i munnen och hitta rätt placering i rutan. Men vad händer om vi fastnar i att slentrianmässigt belöna samma sak alltför ofta och länge?

Karin Fischer och jag pratade mycket om just detta då vi sågs förra veckan, och jag började rannsaka mig själv. Med Tarzan tränar jag ganska mycket kedjor med endast tävlingsmässiga belöningar. Han älskar visserligen sina bollar, leksaker och godbitar men har inga problem att gå ett helt program utan dom eftersom vi under flera år tränat på just detta. Han kan ibland t o m bli mer noggrann på tävling, och jag tror det beror på att han inte tänker så mycket på sin boll utan mer på sina uppgifter.

Skulle det då funka att träna honom helt utan belöningar? Nej, självklart inte. Träning är en dynamisk process som hela tiden förändras. Vissa bitar fallerar och behöver stärkas upp och man måste hela tiden balansera upp kvalitén i de olika momentdelarna. Men jag tänker att jag kan bli mycket mer noggrann med vad, när och hur jag belönar.

Ofta värmer jag upp en kort stund vid sidan av planen, även under vanliga träningspass. Det kan röra sig om allt från 15 sekunder till fem minuter och under den uppvärmningen inser jag att jag slaskbelönar hejvilt. Tarzan  – som behöver påminnas om stadga – brukar få bjuda på några frivilliga stadgebeteenden, och jag påminner om fyra tassar i backen.

Bara för att vara helt ärlig mot mig själv filmade jag en uppvärmning såsom jag ofta gör den. En minut och 45 sekunder genererade åtta godbitar, varav sex för stadga och två för position vid sidan. Var varje godbit nödvändig? Absolut inte. Det gick på ren slentrian. Det hade mycket väl räckt med två belöningar på den tiden – en för att stadga och en för position – och det andra hade jag kunnat bekräfta med ett ”rätt så” eller ”bra”. De sex återstående gjorde förmodligen ingen som helst nytta.

Gjorde de ”onödiga” sex belöningarna någon skada då? Svårt att veta, men kanske på sikt. Jag tror man lätt skapar en felaktig förväntan hos hunden genom alla slaksbelönigar. Den förväntan kan få konsekvenser på sikt, och då i synnerhet på tävling. Även om man tycker man tränar en hel del tävlingsmässigt utan belöningar i kedjor, så kanske man ska tänka över hur den övriga träningen ser ut och fundera över varje belönings funktion lite mer.

Då det gäller min lilla valp blir det mycket belöningar för rätt beteende. Men som Karin påpekade ”Du behöver ju inte belöna varenda liten detalj utan redan nu bekräfta honom verbalt och socialt i stället för saker han har lätt för.” 

Det blir lätt så att man ersätter sig själv med korvbitar och bollar. Kommunikationen sker genom belöningarna, och vi själva som förare får en mindre roll. Vi vågar inte säga nej – inte ens i vardagen då hunden beter sig på ett oönskat sätt – utan vi avleder med godbitar och undviker på så sätt att kommunicera. Även i träningen sker mycket av kommunikationen mellan oss genom belöningar av olika slag, vilket på sikt (och i tävlingssammanhang) kan bli en nackdel.

För säkerhets skull, och för att ingen läsare ska missförstå, så vill jag klargöra att jag älskar belöningsbaserad träning. Jag tycker mig träna på ett positivt och lättsamt sätt med mycket humor och trygghet. Men jag inser att många belöningar sker för min egen skull. Inte för att min hund misstycker, men de fyller egentligen ingen direkt funktion. Jag ska bli mer uppmärksam på när och varför jag belönar, och vad jag vinner på att belöna just den biten. Inte så mycket slaskbelöningar med andra ord. Vi får se hur det går…