Barndomens önskningar och dagens verklighet

Denna gång är det min käre man Leffe Lindström som kåserar hos mig. Leffe – vars intressen går snabbt och på fyra hjul – har efter en längre tids invänjning även insett glädjen i att leva med hund(ar). Tror jag i alla fall… 😉

Hoppas ni har det riktigt gott i sommarvärmen vänner!

Heléne

Det ska erkännas med en gång: Jag har aldrig haft en egen hund. Som barn stod ett pälsdjur som sa ”vov” högst upp på varje önskelista, men jag fick alltid något annat. Modelljärnväg, bilbana, böcker och så alla dessa kläder. Men aldrig något med blöt nos som viftade på svansen.

Men en dag när vi besökte farmor och farmor stod han där. En liten krabat som påminde om tax, stövare och möjligen också en gnutta terrier. Min farbror Gösta – som var journalist – hade intrevjuat skådespelaren Per Oscarsson och på något ännu inte utrett sätt fått med sig en valp hem. Oscarsson ägnade sig då åt en slags hunduppfördning och just detta exemplar anförtroddes farbror Gösta.

Gösta och min faster Eva hade dock inga planer på att skaffa hund, varför valpen överlämnades till farmor Tekla och farfar Ture. På den lilla gården fanns redan ett antal katter och en massa höns, så varför inte också en stilig hund? När jag träffade denna gatukorsning hette han Ludde och jag vet än i dag inte om det var Oscarsson, farbror Gösta eller farmor/farfar som gav honom detta för en hund unika namn. Hur som helst passade namnet bra. Han var och förblev en hund som alltid dök upp när någon sa ”Ludde”.

Vi påhittiga barn – jag, bror och kusiner – kom dock snart på att han lika glatt lystrade när vi skrek ”kudde” eller ”mudde”. Barnsliga som vi var, praktiserade vi detta ofta och skrattade gott varje gång han stod där och såg på oss med sina bruna ögon. Förväntansfull och trofast som bara en hund kan vara. Under flera år livade han upp min tillvaro. Jag längtade efter att resa till farföräldrarna och mest berodde det på Ludde. Med honom var livet ett äventyr och stundtals mer än så. Som till exempel när han jagade en flock kor på flykten – ända tills hagen tog slut och koskocken vände helt om för att i stället jaga Ludde med sina vassa horn. Den gången undkom han med en knapp mules längd.

Vid ett annat tillfälle for han ut på isen en tidig vårdag, som naturligtvis brast och under några sekunder såg jag honom inte alls mellan brustna flak. Men hundarnas herre vakade över honom och förde hans blöta lekamen till säker strand.

Farmor och farfar var innehavare av en mindre hönsfarm, fast det hette hönseri på den tiden. Hur många fjäderfän som strök omkring på gården vet jag inte, men de befann sig i alla fall utomhus i stora inhägnader. Om det skett i dag hade det varit så ekologiskt att inte ens gröna symboler på äggpaketen räckt till. När farfar befann sig inomhus för att konsumera kaffe, släppte vi in Ludde och då blev det enorm aktivitet i hönsgården! Fjädrar flög, höns gick ner i vikt och slutade värpa. Till slut kom farfar på oss och jag kan fortfarande höra hans röst på bred skånska: – Ni får inte släppa in hunnen hos hönsen!!!

Farfar var inte så snabb och det kanske räddade oss från ytterligare repressalier. Så länge jag minns gick han med käpp och min far berättade senare att han stelopererats i unga år efter ett benbrott. Han kom från enkla förhållanden och den tidens Sverige erbjöd inte fattigt folk en operation som skulle fått honom bokstavligen på fötter igen. Men det är en annan historia.

Sedan länge är Ludde i hundarnas egen himmel. Men för några år sedan gjorde vi ett återbesök i Gällstad. Då fick Jackson – vår första hund (sa jag vår?) besöka de områden där vi lekte för många år sedan – Ludde, jag, lillebror och kusiner. Och visst verkade han få upp någon form av vittring där han gick i Luddes fotspår. Något år senare var livet slut även för Jackson och kanske nosar de omkring där uppe någonstans – Ludde och han.

Mina önskelistor från barndomen har med råge blivit verklighet. Det tog tid men nu har allt infriats och mer där till. Bäste Tomten, jag önskade mig EN hund, inte tre! Jag drömde om en liten kompis som kunde sova vid mina fötter, inte ett batteri av ylande pälsverk som reagerar med intensiv aktivitet varje gång en fågel flyger förbi vårt hus eller när posten levereras 150 meter bort. Inte heller frågade jag efter djur som lämnar ett kilo hår efter sig varje dag. Den mest företagsamme i trion kan dessutom massor med saker som en hund inte ska kunna. Till exempel öppna dörrar, både inåt och utåt, klättra likt en katt, forcera de mest högresta hinder och leta upp ätbart som vi inte ens visste fanns i huset.

Men vad vore livet utan hund? Heléne och jag skulle varje måndag sitta vid middagsbordet och planera huruvida vi bör resa till Rom, Berlin eller Barcelona kommande weekend. Eller om vi spontant kanske kunde ta in på hotell någonstans i närheten, käka trerätters och sova tills vi blir utkastade.

Sådana bekymmer behöver vi inte ha längre. Tillvaron är fylld av promenader, träning, träning och så lite träning. För att inte tala om all träning. Till helgen är det kurs och så lite träning igen. Hundar drillas och blir näst intill perfekta. Rutan och Fritt-Följ och några grejor till som jag inte minns. Men när träningen är slut kommer dom alltid till mig. Alla tre sitter på led och är så förväntansfulla. Det beror på att jag sedan flera år tillbaka mutat dem med ost. Grevé, Herrgårds, Gouda eller Västerbotten. Allt går ner. I sådana stunder känner jag mig som hundarnas herre. Nästan som om de var mina…