Att vara som bäst när det går som sämst

Att själv vara bra när allt flyter på och vi har omständigheter&marginaler på vår sida är inte så svårt. Betydligt svårare blir det när det inte går som vi förväntat, saker inträffar som vi inte kalkylerat med och hunden har helt andra tankar än vi. Men egentligen är det ju då vi behöver behöver vara som bäst.

Besvikelse och frustration skapar känslor i vår kropp som gör att hela vår energi förändras. Ofta går vi ner i energinivå och den som återstår vänder vi inåt och fokuserar på vår egen dåliga känsla. Det är en helt naturlig reaktion och drabbar oss alla. Och besviken måste man så klart få bli, men inte under pågående race!

 

Som hundtränare/förare är det inte bara vi själva som påverkas negativt av en dålig känsla. Våra hundar smittas också. Vissa mer än andra, men jag tror alla påverkas på ett eller annat sätt.

Ofta är det svårare att hantera vår egen känsla då vi märker att hunden är lite obekväm, än det är att hantera rent tekniska missar.  Men jag tror många gånger att vi förare har det värre av att se hunden lite låg och eftertänksam, än vad den egentligen upplever själv. Hunden ”lider” nog mindre än vi. Men om vi förstärker hundens känsla genom att spä på den med vår egen, ja då pratar vi känslosmitta de lux. Och då blir det såklart ännu jobbigare för alla inblandade parter.

Hur tränar man på att vara som bäst när det går som sämst?

Tyvärr finns nog inget facit eftersom vi alla är individer, har olika mål, olika mycket erfarenhet& självförtroende och olika typer av hundar. Så därför kan jag bara lite kort försöka beskriva hur jag fått jobba med – och fortfarande jobbar med – mig själv.

Mycket har med förväntningar att göra. Om jag förväntar mig ett visst resultat, utförande eller känsla och det skiter sig, ja då är det lätt att besvikelsen tar överhand. Men om jag går in helt förutsättningslöst, eller t o m förväntar mig att det inte kommer kännas helt hundra, då är det lättare. 

På träning väljer jag ibland att göra saker då Tarzan är i helt fel mood för just den grejen. Jag kan t e x ta ut honom på träningsplanen direkt när jag kommer hem från jobbet, medan han fortfarande är galen av lycka över min hemkomst, och gå ett fritt följ – utan uppvärmning. Inte för att träna honom så mycket, utan för att träna mig själv i att hantera oss båda i en ”het” situation som mycket väl kan (och många gånger har) inträffat på tävling. Det ger mig en trygghet och en självsäkerhet av att även om det är inte är eller känns optimalt så tar oss igenom det hela okej, och jag kan behålla den känsla jag vill ha. 

Givetvis tränar jag inte så varje dag för då skulle nog inte bli så bra i slutänden, men jag gör det emellanåt. 

Min målsättning är att vara som bäst när det går som sämst, och det har blivit lite av en utmaning för mig. Jag liksom tävlar mot mig själv – starka Heléne mot svaga Heléne. Och ju oftare den starka varianten vinner desto mer utrymme får hon.

Jag tävlar mot mig själv även på tävling. Om ett moment går åt fanders, så utmanar jag mig själv lite extra och då är mitt mål att kommande moment ska bli det bästa vi gjort. Det får mig att direkt börja fokusera på mina uppgifter och lägga min energi där det behövs. Att jag sedan inte alltid lyckas med min föresats är en annan femma. Men faktum är att  vi på en tävling (som gått riktigt bra ända fram till vittringen då han lyfte fel) lyckades få till en av de flottare fjärrdirigeringar han gjort på tävling. Mycket beroende på att jag var 100% inställd på att ge honom optimala förberedelser och hade helt rätt energi i mig själv. Det var en liten seger i sig och gav mig facit på att jag kan, även om det är förbannat svårt.

Jag har också hittat sätt att förhålla mig till det som händer där jag försöker se det lite ”utifrån”, eller hur man nu ska uttrycka det. Inte medan vi håller på, men efteråt när jag sammanfattar det vi gjort. Det betyder inte att jag tar allt med en klackspark eller skiter i att försöka förbättra saker, men jag kan förhålla mig till det på ett mycket bättre sätt än jag kunde tidigare.

Självklart kan jag bli besviken efter en dålig prestation, men inte som förr när jag tävlingsred och kunde gräma mig i veckor efter en – i mitt tycke – kass insats. För visserligen är hundträning en stor passion för mig och en viktig del i mitt nuvarande liv, men jag går inte under även om han skulle drista sig att flytta en tass i fjärrdirigeringen, eller ta ett extra steg på ställandet i inkallningen. Eller till och med lyfta fel pinne på vittringen. 😉 Det är förmodligen inte det jag kommer minnas när jag summerar mitt liv.

Men som jag skrev tidigare… Det här är mitt sätt. Du hittar säkert ett sätt som passar dig och din hund, där ni kan utvecklas tillsammans. Om inte annat kan det vara en spännande utmaning att se hur skicklig du kan bli på att vara ditt bästa jag när din hund behöver det som mest.