Att våga vila

Innan jag började träna och tävla hund höll jag på med hästar.

Då jag var sju år tjatade jag mig till att få börja på ridskola, och då jag var elva fick jag möjlighet att låna en ponny och ha som min egen. I samma veva började jag tävla, både hoppning och dressyr, men det var dressyren som efterhand tog över mer och mer.

Jag har alltid gått in för saker jag gillat, och ridningen var inget undantag. Dessutom tycker jag det är roligt att tävla så det blev naturligt att ha ett antal tävlingar inplanerade varje säsong, och däremellan tränade jag så mycket jag bara hann och orkade. I bland lite för mycket…

Som den gången jag och min kompis skulle åka på ett tvådagarsmeeting i Nyköping. Det var en av årets större tävlingar för min del, och jag skulle rida två klasser, en Lätt:B och en Lätt:A. Träningen kändes bra och jag jag var peppad till max.

När det var en vecka kvar innan vi skulle åka tog det plötsligt tvärstopp – både bildligt och bokstavligt. När jag skrittat fram min ponny på fältet och gick in på ridbanan och skulle börja trava igång, tvärstanande han plötsligt och ställde sig på bakbenen. Det kom lite som en blixt från en klar himmel för dagen innan hade han känts som vanligt. Jag provade igen att lägga till skänkeln men fick samma svar, han stannade och började stegra – högre och högre ju mer jag tryckte på.

Snacka om panik! En vecka kvar till tävling och en häst som inte ville gå framåt. Jag gick ut från banan och red in i skogen. Där blev det helt annorlunda, han bjöd framåt direkt och både travade och galopperade med energi. Men så fort jag gick in på ridbanan och började tänka ”dressyr” så fick jag samma reaktion igen. Han tvärstannade och stod på bakbenen.

Jag cyklade hemåt och stortjöt hela vägen. Min mamma mötte mig i dörren med en förskräckt min och undrade om det hänt i olycka. ”Jag kan inte rida!! Det gååår bara inte!!!! tjöt jag till svar och rusade in på mitt rum.

Min mamma –  som var en oerhört klok och pedagogisk människa – förstod att det inte var någon idé att prata med mig just då. I stället ringde hon min tränare och ropade på mig att komma ut (det här var innan mobiltelefonernas tid) och prata i telefonen. Min tränare kände mig ganska väl vid det här laget och förstod var skon klämde. ”Om hästen glatt travar i skogen men inte på ridbanan, så sitter det inte i kroppen utan i knoppen. Han är mentalt utbränd (förmodligen använde hon inte just de orden för det begreppet var nog inte fött då, men andemeningen var densamma) och måste få chans att smälta träningen och vila skallen lite.”

”Men vi ska ju tävla om en vecka!! Jag kan ju inte vila honom NUUU, svarade jag”

”Det måste du, sa min tränare. Du får bara skritta honom i skogen på lång tygel hela veckan. Punkt slut!”

Jag lydde – även fast det var skitjobbigt för mig att inte få checka av skänkelvikningar, ryggningar och förvända galopper. Vi lufsade på och andades skogsluft ända fram till fredagen då det var dags att åka till Nyköping. Hur gick det då? Jo, det visade sig att begreppet ”vila sig i form” faktiskt funkade, för vi blev tvåa i Lätt B:n och vann Lätt A:n. På det ena domarprotokollet stod det ”Trevligt och mycket samspelt ekipage!” och jag tänkte i mitt stilla sinne att dom skulle sett oss för en vecka sedan…

Att vara ambitiös och träningsvillig är inte enbart av godo. Jag försöker ha det i åtanke när jag tränar hundarna, men jag har väldigt lätt att glömma bort det mellan varven. Som efter nyår till exempel, då Tarzans träning tog stora kliv framåt och nästan varenda pass kändes haleluja. Jippie, tänkte jag och tränade på med ett lyckligt leende på läpparna.

Nu är inte Tarzan som min ponny som ställer sig på bakbenen och inte vill vara med längre. Tarzan är minst lika träningsvillig som sin matte och fortsätter springa, och springa, och springa… Fast huvudet var plötsligt inte riktigt med längre. Han rörde ihop saker, blev lite stressad när han själv märkte att det blev fel, tog i ännu mer…och rörde till det ytterligare.

Med facit i hand hade jag nog märkt symtomen komma smygande, men valt att inte riktigt se dom. Vi hade ju sådant flyt och det gick ju så bra! Och då är det väldigt lätt att glömma bort att hjärnan måste få chans att vila och smälta allt det nya, i stället för att hela tiden matas vidare med information.

Så nu har Trasan fått ”nästan-träningsvila” under en tid och ska få ytterligare en eller två veckor. Nästan-träningsvila innebär att vi kör lite superlätta grundövningar med mycket lek. Och faktum är att jag lyckades hålla den strategin i helgen då vi var med Lillemor/Shikka, Diana/Zack&Dio och Helena/Picknick i Kyrkekvarn. För övrigt en väldigt trevlig helg med härlig träning, supergod mat och givande diskussioner till långt in på småtimmarna.

Jag ska försöka planera in kortare och längre viloperioder under året. Fyscoachen och fd.marathonlöparen Marie Söderström brukar prata om vikten av att våga vila (hon om någon vet ju hur optimerar prestationsförmågan!) och jag ska verkligen försöka bli bättre på den biten. Tarzan känns redan helt annorlunda i de små lek&grundövningar vi gör. På hugget är han ju alltid, men han har fått tillbaka sin harmoni och tankeförmåga igen. Och även jag har hittat tillbaka till en riktigt bra träningskänsla.