Att handskas med sig själv

Man ska passa sig för att förmänskliga hunden.

Åtminstone är det vad folk i allmänhet brukar säga, och självklart håller jag med. Hunden planerar inte som vi, har helt andra instinkter, inget logiskt tänkande utan gör det den är mest motiverad att göra för stunden. (M a o inte helt olikt vissa människor!) 🙂

Ibland är de svåra att förstå sig på, de små liven. Vissa är mer oförutsägbara än andra (även där finns det likheter med det mänskliga släktet). Hur många gånger har man inte stått som ett frågetecken på träningsplanen när hunden har missat något ”lätt och självklart” eller visat upp beteenden som man för sitt liv inte kunnat tolka. Efter lite funderande och analyserande brukar man ofta hitta en trolig förklaring, men inte alltid. (Jag skriver ”man” för jag förmodar att det är fler än jag som upplevt detta).

Ibland händer det tyvärr också att en gnagande känsla av frustration smyger sig på, när hundskrället bara inte tycks vilja förstå vad vi menar. Nu tror jag i ärlighetens namn att de flesta hundar verkligen VILL förstå, och ofta gör sitt bästa för att begripa vad vi menar. Att de sedan kan vara mer eller mindre motiverade att göra det vi ber om är en annan sak. Men även där är det ju faktiskt upp till oss att motivera våra hundar tillräckligt bra. Till skillnad mot vallning, nosarbete, jakt mm så är lydnad ingen drift, utan något vi måste lära hunden att tycka om.

Men vi är ju inte mer än enkla människor, och även om vi rent logiskt förstår att ingen hund gör fuck you-tecknet åt oss, så kan tålamodet någon gång tryta och man känner den där jobbiga känslan av otillräcklighet och frustration. Mest frustrerad tror jag man är över sig själv och sin oförmåga, inte över hunden.

Fast det vet ju inte hunden. Den upplever förmodligen bara att vi ”stänger av” i vår kommunikation, blir mindre lyhörda för nyanser, aningen mer stressade och får ett hårdare kroppsspråk – och kanske även röst. Vi signalerar att något är fel. Och det oavsett om vi säger ”oj oj lille vän, nu blev det tokigt” eller om vi säger ”nej” eller vad vi nu väljer att säga. Och förmodligen behöver vi inte säga något alls, för långt innan vi sagt något så förstår hunden att det är galet.

Hur gör man då för att handskas med sig själv? För det är ju faktiskt oss som det hela handlar om. Är man intresserad av mental träning så vet man förmodligen att det finns en mängd olika ”redskap” att ta till. Strategier och verktyg som man kan använda för att stoppa de tankar/känslor man inte vill ha och ersätta med något annat – neutralt eller positivt. Men bara för att man vet HUR man ska göra, är det inte säkert att hjärnan ställer upp på det. Åtminstone inte från början. För mental träning är precis som det låter – träning, träning och åter träning för att bli bättre på att handskas med sig själv.

Själv försöker jag jobba med de här bitarna i vardagen, var eviga dag. Så fort jag får en känsla eller tänker en tanke jag inte vill ha, så har jag diverse strategier för att ändra den. Men ibland kan jag välja att faktiskt vara jäkligt ledsen, besviken eller förbannad – helt enkelt för att det känns bra att få leva ut de där jobbiga känslorna. Men inte alltid. Och på något märkligt sätt tycker jag att sorg, ilska och djup besvikelse är sundare känslor än frustration, irritation och känslan av otillräcklighet.

Men för att återgå till det jag egentligen tänkt skriva om (detta blev en utsvävningens blogg) så har jag även en annan strategi för att handskas med dessa känslor i hundträningssammanhang. Jag förmänskligar hunden – tvärtemot vad man ”ska”. Jag låter den prata  i mitt huvud. Jag låter den uttrycka hur svårt den tycker det är att utföra det jag ber den om. För hur kan man bli irriterad på någon som säger: ”Sorry matte, men jag fattar faktiskt nada av det du säger. Varför ser du så besviken ut? Jag blir ledsen och stressad…” Eller lite mer humoristiskt: ”Ta ett djup andetag morsan, så ska jag göra detsamma – och så provar vi igen! Förr eller senare så lyckas du…förklara så jag begriper!!” 🙂

Så tänker givetvis ingen hund, än mindre säger. Och inte är metoden heller vetenskapligt bevisad inom prestationspsykologin… Men om jag föreställer mig att den skulle kunna tänka så, underlättar det för mig att behålla mitt sunda förnuft och kanske även en liten humoristisk känsla. För är det någon egenskap som lossar knutar, löser problem och gör mig till en bättre människa/hundtränare/fru/mamma/kollega/medmänniska så är det just HUMOR!

Beträffande humor kan jag kan fortfarande plocka fram minnesbilden av min vanligtvis så lugna och städade träningskamrat Ditte, som vid ett tillfälle själv sprang iväg till given linje, kastade sig ner på marken och utförde den perfekta fjärren – alltmedan hon kommenderade (och högljutt berömde) sig själv! Jag låg dubbelvikt av skratt medan jag kämpade med att få luft, och Abby såg rätt road ut hon också. 🙂

By the way, jag är inte ensam om att ha mina egna anti-irritations-metoder. Min kompis som tävlar dressyr på hyfsat hög nivå, brukar börja sjunga Paul Youngs ”Love is in the air”  varje gång hon och hästen inte är på equal terms, och då hon känner irritationen smyga sig på. Hon påstår på fullt allvar att det bara inte går att vara irriterad och sjunga den låten samtidigt. 🙂