Att förebygga det som förebyggas kan

Mick är halt.

Förvisso ingen världshändelse, och inte heller någon större katastrof, men i min värld är det skitjobbigt. Kanske lite extra jobbigt just för att det är Mick, vars 5 åriga-liv varit kantat med olyckor och skador av skilda slag.

Jag borde vara van efter 25 års som ryttare. Otaliga är de veterinärbesök jag gjort på landets ATG-kliniker, och lika otaliga är de veckor av vila efter kotledsinflammationer, mjukdelsskador, ryggproblem, envisa hovbölder och annat som man tvingats genomlida. Och dessa skador tycktes alltid dyka upp just när man toppat formen inför tävlingssäsongen. Åhh, så fruktansvärt besviken jag varit många gånger, när jag tränat, laddat och fokuserat en längre tid inför en tävlingsstart som i sista stund blivit inställd på grund av skada.

Tävlingar är inte allt. Att hästen/hunden får vara frisk, pigg och välmående är det absolut viktigaste. Men jag tror att alla ni som tränar för att tävla och satsar mycket av er tid på att utvecklas, förstår vad jag menar.

Jag har i alla fall lärt mig en sak, nämligen att förebygga det som kan förebyggas. All träning man lägger ner är bortkastad (nåja, inte riktigt) om vår fyrbenta vän inte får vara frisk och skadefri. Man kan inte påverka allt, men mycket går att förebygga.

En god allmänkondition. Bra uppvärmning – och nedtrappning efter lite hårdare arbetspass. Massage och stretching. Regelbundna kontroller hos en hund/hästfysioterapeut som i tid kan känna om något behöver stärkas upp eller behandlas. Rätt balans mellan arbete/vila. Mental och psykisk harmoni. Bra foder och en balanserad forderstat.

Skador och sjukdomar kan inträffa oavsett hur noga man är med sitt djur, men jag tror i alla fall att chansen till läkning och återanpassning går betydligt snabbare om man försöker tänka lite extra på ovanstående saker.

Tarzan har – peppar peppar – varit skadefri hittills. Det är knappt jag vågar skriva det, för jag vet hur snabbt det kan ändras. Han har en lite lättare, smidigare kropp än Mick men å andra sidan är han mera explosiv i sin framfart och inte det minsta försiktig och rädd om sig.

Under maj och början av juni har jag simtränat hundarna i genomsnitt tre gånger per vecka. Mick, som är van att simträna och simmar bra, har fått simma utan simdyna ca 400 m omväxlande i  snabb takt och ”joggingtakt”. Tarzan, som ännu inte har någon fulländad simteknik, simmar ca 250-300 m med simdyna. Och Tiger brukar få simma alltmellan 50-100 m med simdyna – och livlina! Medan jag får locka, pocka och däremellan med milt våld placera Tiger i vattnet, så får jag locka och pocka och halvt om halvt dra upp bc-killarna.

Av alla olika fysövningar vi testat är simningen den som i särklass givit bäst utdelning. Och att dessutom köra den under ordnade former i intervaller gör att resultatet blir ännu bättre.

Var 6-8 vecka kollar Marie Söderström-Lundberg över Mick och Tarzan, känner om något förändrats i muskelatur och leder eller om dom reagerar med smärta eller ömhet någonstans. Stelhet i en vanligtvis mjuk muskel eller rörlig led, kan vara en indikation på att något ska ses över lite extra. Ofta har det räckt med extra stretching, massage och längre skrittpromenader, men i bland även Novafon, ultraljud och elektroterapi.

Agilityfolket är ofta duktiga på det här med fysträning och förebyggande behandling av sina hundar. Inte så konstigt kanske, eftersom deras hundar utsätts för mer explosiv träning. Men Marie påstår att även bruks- och lydnadsfolket blivit bättre på den här biten de senaste åren. Kanske för att man upptäckt hur viktig den är, och hur fruktansvärt tråkigt det är att inse att man själv varit den svaga länken som förutsatt att hunden utan vidare ska klara av de påfrestningar vi utsätter den för.

I Micks fall verkar det som hans hälta uppkommit genom en liten incident i fårhagen. Med största sannolikhet är det en mjukdelsskada, och han ska vila från all typ av träning en dryg vecka, skrittas och behandlas med Novafon och därefter ska jag kolla upp honom på nytt. Det är bara att hålla tummarna.

Foto: Joachim Lindström. Av bilderna att döma kan man snabbt konstatera att intresset för detta med vatten varierar kraftigt. Om Mick och Tarzan får simma fritt så går svallvågorna höga i Vättern. Landkrabban Tiger däremot är helt övertygad om att man kommer drunkna…trots flytväst, livlina och badvakt!