Andra elitstarten för Trasan Apansson

Då har vi gjort vår andra elitstart. Denna gång i Sommenbygden.

Resultatmässigt inte så framstående denna gång med en nolla på rutan, men jag är trots allt glad att det inte blev fler nollor för Trasan var i sitt esse…he he. Jag kände redan på uppvärmningen att hua…detta kommer inte bli lätt att hålla i hop.

I fria följet var det som att gå med en frustande unghingst vid sidan och jag var konstant tvungen att påminna mig själv om mitt mantra – TUNG och LUGN. Det är väldigt lätt att dras med i den svartvita virvelvindens energi annars och då brukar det sluta med att vi båda studsar fram i någon slags kombinerad quick step/salsa som skulle göra Benjamin Wahlgren grön av avund.  Även om Tarzan alltid är het i fria följet brukar han vara ganska duktig att hålla sin position och inte hamna för långt fram men i dag pendlade han lite fram och tillbaka. En liten klapp på axeln till mig som ändå lyckades manövrera honom genom alla svängar, språngmarscher och stegförflyttningar, trots en blick som denna.

I z:at var han kvar i en lite för hög aktivitetsnivå, utförde visserligen alla sina skiften snabbt och bra men kunde inte riktigt stå stilla i ställandet.

Inkallningen var grym. Nästan så jag själv fick ståpäls. På rutan blev det strul med många kommandon och jag inser att jag måste få honom mycket säkrare – både på att hitta punkten i rutan direkt, men även kunna dirigera in honom på ett säkert sätt då han hamnar utanför. Jag valde att bryta momentet, och fokusera vidare på nästkommande.

Superfin dirigeringsapportering, kanonfin hopp/apport och en väldigt bra vittring. Fjärren helt ok.

Allra först när jag kom ut från planen kände jag ett sting av besvikelse över nollan. Alltid surt! Men då jag fått tänka till lite så insåg jag att det inte var så himla mycket att gräma sig över. Vi måste helt enkelt träna mer på den, och likaså på att hålla alla tassar stadigt i backen i z:at. När jag tänkt en stund till kom jag på att jag i stället var rätt nöjd och glad över att han faktiskt klarar att hålla i hop så bra som han ändå gör.                      Att kunna tänka till och gå ut och göra en superfin vittring trots att han är rejält uppe i varv. Att han verkligen anstränger sig att vänta och lyssna på mig. Att han klarar av gruppmomenten lugnt och fint även fast jag vet att han inte är helt bekväm i den situationen. Och att han lyckas få till flera fina detaljer trots att han har ett grymt tryck och tempo.

Och så gläds jag åt mina fina träningskompisar Ingela och Adelia som båda var på pallen i dag. Ingela och Viska vann på 287 poäng trots en liten miss på z:at och i fjärren. Riktigt snyggt och stabilt med många väldigt tekniskt bra moment och jag är full av beundran över det ekipaget som håller sig på topp år efter år. Bara att gratulera. Anders och Oki slutade tvåa. Lite småmissar här och där men stabilt och säkert i mångt och mycket. Adelia och Bianca blev trea. Även de hade lite småmissar (Bianca vill inte riktigt sätta ner rumpan i det regnvåta gräset) men de har många fina moment som väger upp.

Tarzan och jag blev fyra på 253,5 poäng. Så här tyckte domaren om vår prestation:

Sitt i grupp:    9,5 lyfter tass

Platsliggning: 10

Fritt följ:            7 stöter mot benet, pendlar

Z:                         8 steg efter ställande

Inkallning:     9,5 ngt snett avslut

Rutan:              0 avbryter momentet

App m dir       10

Hopp/app     10

Vittring           10

Fjärr:                8 flyttar fram ngt

Vad jag tar med mig lite extra på plussidan är mitt eget sätt att hantera Tarzan under och mellan momenten, plus att jag snabbt kunde släppa nollan på rutan och fokusera vidare. Och inte minst, att jag numera faktiskt klarar att se lite mer klarsynt och neutralt på missar och  känna nöjd med mig själv – någon som jag verkligen fått jobba med under väldigt många år. Och Trasan…ja honom är jag alltid nöjd med!! 😉