Vackra-Vallhundar och Racer-Råttor

Just nu är det en intensiv period av jobb, kurser, träningar , föreläsningar och annat trevligt.

Allt roligt man gör ger massa energi, men samtidigt är jag rätt trött mellan varven. I fredagskväll då jag kom hem från vallhundskursen somnande jag i TV- soffan efter lite pasta. Jag var ensam hemma så ingen kunde väcka mig, vilket innebar att jag vakande till av mig själv… vid halv två på natten. Det kändes som att jag sovit en kvart, men i själva verket var det nästan fem timmar.

Vallhundskursen ja…den var regnig – men superbra! Jag tycker ett av kriterierna för en bra instruktör är att hon/han skapar god stämning runt sig själv. Den förmågan har Karin definitivt. Dessutom är hon pedagogisk, superduktig på att läsa hund och förare och ger instruktioner på ett sätt så jag begriper  – inte bara hur, utan varför.

Jag är så glad att jag kommit i gång att valla med Mick, och otroligt tacksam över att Ingela (som för övrigt anordnade kursen med Karin) ger mig tillfälle att komma och valla – både då hon är med och hjälper till mig, men även på egen hand. Och inte minst är jag glad över fina Mick som är min drömvallhund. Lyhörd, okomplicerad, klok, mycket vall- och djurkänsla och dessutom så vacker. Jo, jag vet att jag inte är ett dugg opartisk – det är man väl aldrig när man älskar någon – men i mina ögon är han Absolut Underbar.

Vad tränade vi då denna regniga, sista augustidag? Jo, att kunna fösa sakta mot djuren och gå korta höger/vänster /rakt fram. Mick är inte helt säker på mina hö och vä ännu, så det måste vi fortsätta jobba med. Jag tycker han tog mitt ”sakta” ganska bra och jag fick ner tempot lite på honom då han kom nära djuren. Vi tränade även på att skicka höger/vänster på cirkeln då han fick gå ur balans. Om jag gick åt vänster så skickade jag honom höger och fortsatte gå runt fåren medsols så vi skulle ”mötas” på cirkeln. Aningen knepigt tyckte Mick till en början, för han ville gärna balansera till mig. Karin skrattade och sa att hans matte nog hade svårare för detta än Mick – vilket var helt sant.

Vi gjorde även några längre (längre för oss innebär kanske 60-70 meter) vänsterhämt. Det första blev inget bra. Han gick ut fint, men in för tight och så blev framdrivningen alldeles för snabb och lite vinglig. Vi jobbade vidare med den biten, och i sista hämtet gick han djupt och fint och drev djuren så lugnt och snyggt mot mig. Härlig känsla!

Det var ett glatt och trevlig gäng  som var med på kursen, och vi fick se mycket fin vallning. Ingela och Skoja gjorde svåra övningar bl a driva fåren genom en jättesmal korridor, och mycket annat som imponerade på oss. Jäklar vad dom blivit duktiga!

I går var det dags för lydnad igen. Ditte hade samlat en trevligt gäng i hallen och vi tränade  hela dagen. Jag har bestämt mig för att ha ”bakgrundskommendering” i alla träningspass jag gör med Tarzan – även om jag går in och detaljtränar eller fortsätter med inlärning på något moment. Allt för att detta med människor på planen och kommendering inte ska betyda så mycket.

Jag är jättenöjd med Tarzan denna helg. Att komma direkt in i en hall där det sitter folk och hundar och det dessutom står en människa på planen och säger ”språng marsch”  har han aldrig gjort förut, och i hans värld är det nog bland det häftigare man kan uppleva. 😉 Men han höll huvudet ganska kallt och kunde både vara stilla när jag bad om det, och jobba fokuserat däremellan. Jag tycker även han hanterar den aningen hala mattan bra. Han springer fort och tar i, men anpassar ändå tempot lite så han hinner komma in och göra en fin ingång till sidan eller stanna snyggt i rutan utan att kana all världens väg.

Det känns som att vi är på rätt väg i träningen, och jag är glad över att jag har anammat alla goda råd från duktiga träningsvänner som sagt åt mig att grunda väl och skynda långsamt med Racer-Råttan. Han lär mig så mycket, ger mig så mycket glädje och jag älskar hans livsglädje, outtömliga energi och barnsliga charm.