Lämna föremål i handen – inte så lätt som det låter.

I skrivande stund har Match varit hos oss i tre och en halv vecka och vi börjar lära känna varandra mer och mer. För att använda ett av GW Perssons favorituttryck så är jag svårt förtjust i den här lilla typen.  Förutom att jag tycker han är döcharmig (jovisst, jag är jävig såklart!)  så är han träningssmart. Och med det menar jag att han snabbt förstår vad jag är ute efter och bjuder upp till samarbete. Jag upplever också att han har både kvickhet, stadga och koncentration i sig och dessutom en slags naturlig trygghet. Allt det är egenskaper jag verkligen uppskattar.

Finns det inga brister då kanske någon undrar. Går allt som på räls?

Nix, allt går inte på räls och det vore väl konstigt om det var så.  

Match har ett väldigt stort driv på mat. Mest positivt absolut, men förutom sönderbitna fingrar så har det en annan baksida. Han kunde från början absolut inte leka om han visste (eller trodde) att jag hade matkulor hos mig. Han blev helt låst och det hjälpte inte hur jag lattjade med leksaken för i hans ögon lyste det M A T!!! Nu har vi kommit så långt att han kan leka även efter några matbelöningar även om jag jobbar på att få högre intensitet  i den leken och att han helt ska släppa tanken på mat då.

Han har ett medelgott föremålsintresse rent allmänt. Föremål är kul men inget man går genom eld för ännu. Så det kommer jag jobba mycket med framöver eftersom jag vill att lek och föremål ska ha högt värde. Å andra sidan har ingen av mina andra hundar – förutom Tarzan – haft ett megastort föremålsintresse från början. Så jag vet att den egenskapen är väldigt träningsbar men att man får lägga lite tid på det, vilket jag kommer göra.

Som jag skrev i början så tycker jag att Match är snabb på att lära sig saker och är dessutom väldigt träningsvillig. Men en sak har jag tragglat med till förbannelse – nämligen att få honom att lämna föremål i handen. Jag bollade lite lektankar med Siv Svendsen för ett tag sedan och hon sa ”Lägg för tusan tid på att lära honom leverera föremål i din hand!”

Mmm… med tanke på att Swish var typ 2 år innan han kom tillbaka med leksakerna så borde jag verkligen lägga tid på den biten. Dessutom blev jag inspirerad av Christine som la upp en filmsnutt i vår fb-grupp där syster Seeme lämnade leksaken så fint i handen på matte. Det peppade mig att lägga kampanj på det hela. Tack Christine!

Vi har tränat flera minipass varje dag. Jag har inte kunnat köra för många repetitioner varje gång för han har blivit aningen frustrerad när han inte riktigt förstått vad jag menat trots att jag gjort mitt bästa för att gå långsamt framåt, steg för steg. Från början förstod han inte alls att han skulle gripa leksaken som jag antingen höll i min hand eller låg på marken framför honom. Den var ju död! (Vilket är en annan sak jag måste träna, nämligen att ta tag i ”stilla” leksaker utan att behöva jaga dem). Dessutom tog han min hand som ett omvänt lockande och när jag väl fått honom att gripa föremålet så blev han helst stilla med det i munnen och förstod inte alls att han skulle ta två steg framåt och lägga det i handen. Om jag plockade bort föremålet så kom han i full fart och tryckte näsan i handen men det blev en helt annan sak med grejen i munnen.

När han inte förstod bjöd han på massa andra beteenden. Trevligt på ett sätt eftersom han från början kunde bli lite passiv och slänga sig ner med hakan i backen när han inte fick utdelning direkt. Men jag märkte att han har lite nära till frustration i de lägena och det är ingen känsla som jag vill ha med i träningen. Så jag var noga med att bara köra några få reps varje pass och försöka ha honom i en ganska lugn känsla. Det gick upp&ner under en tid men så häromdagen bara lossnade det!

Jag fick till några lyckanden och vips! så såg man på hela honom att han fattat konceptet. Och från det skedet var det inte så svårt att kasta i väg grejen en bit och låta honom springa och hämta. Det finns fortfarande förbättringspotential men jag är så nöjd med att vi knäckt nöten so far. Trägen vinner!

Nedan en liten film på morgonens lilla pass. Tyvärr har jag ingen film på våra första taffliga försök för det hade varit roligt att visa det steg för steg.