För en tid sedan startade jag upp ett antal coachgrupper som under ca ett års tid kommer hit vid fyra tillfällen. Däremellan har vi kontakt i separata fb-grupper. Det blev till slut 14 grupper med 3-4 deltagare i varje. Vissa är sedan tidigare ett befintligt träningsgäng men det finns ett antal där deltagarna inte kände varandra från början. Trots det har det fungerat väldigt bra och några av dessa nya gäng har fortsatt ses och träna tillammans mellan tillfällena. Kul!
Varje tillfälle har ett specifikt tema och vid ett av tillfällena pratar vi om momentsäkerhet. När ”kan” hunden egentligen ett moment? Och om vi anser att den ”kan” ett moment, varför blir det då fel ibland? Det är två av de frågor vi diskuterar och svaren har varierat lite i de olika grupperna. Oftast kommer vi ändå fram till att om hunden kan utföra momentet på ett bra sätt- vid första försöket – utan andra hjälper än de vi får använda tävling – i olika miljöer och scenarion (som är rimliga) – då det finns störningar runtomkring – ja, då kan man nog påstå att den kan sitt moment.
Trots det blir det fel i bland. Jag brukar dra parallellen med bilens växlar (om man nu inte kör automat). Jag har haft körkort i många år och vet var alla sex växlarna i min Fiat Doblo ligger. Ändå händer det vid något enstaka tillfälle att jag får i fel växel p g a att jag är ouppmärksam, stressad eller helt enkelt bara slarvig. Men jag vill ändå påstå att jag ”kan” växla min bil. Detsamma borde gälla för hunden – som trots att den är väl tränad – ändå kan missa p g a olika omständigheter just den dagen.
När det händer brukar jag försöka göra en snabb analys. Är det själva tekniken som brister? Kanske behöver den ännu mera kroppskontroll, styrka och träning i att röra bakbenen korrekt i krypet eller att fälla kroppen bakåt i fjärrdirigeringens stå till ligg.
Eller är det som så att hunden kan tekniken bra hemma men inte på klubben eller bredvid fotbollsplanen? I så fall är det kanske inte själva tekniken som är den stora bristen utan hundens förmåga att fokusera i vissa miljöer och med olika störningar.
Likaså upplever jag att vissa hundar har svårt att generalisera. Om den gör en uppgift bra åt ett håll eller när det ser ut på ett visst sätt runtomkring, så blir det något helt nytt för den om man byter riktning, ”bakgrund” eller ställer dit/tar bort något. För andra individer spelar det inte så stor roll utan de hittar rätt mönster ändå. Jag tycker man märker ganska tidigt om den unga hunden har lätt eller svårt att generalisera och märker jag att det finns svårigheter så försöker jag ofta ändra något litet om jag gör flera repetitioner av en uppgift. Jag byter håll, ställer dit/tar bort en kon eller något annat, byter plats på planen mm. Det behöver inte vara några drastiska förändringar men det blir ändå ett litet annat synintryck för hunden. Förmågan att generalisera är ganska träningsbar och är man uppmärksam så kan man anpassa träningen med små medel.
Sist men inte minst – fast det är egentligen det första – funderar jag över om det är jag som förare som brister i kommunikationen eller förmågan att läsa hunden. Ger jag den dubbla budskap? Tänker den mer på vad den ska få än på vad den egentligen gör? Ligger den i fel modus för just den uppgift jag presenterar? Har den egentligen fokus på något annat än den information jag ger?
Det är långt i från alltid jag hittar rätt svar och en snabb lösning på problemet. Men jag vill gärna försöka förstå utan att för den skull fastna i att analysera för mycket och för länge.
I bland är det lätt att lura sig och tro att saker är mer befästa än de egentligen är. I januari/februari tyckte jag att Swish hade ganska god förståelse för dirigeringsapporteringen i Class 3. Det blev oftast rätt på första försöket och jag behövde inte hjälpa honom speciellt mycket.
Nu inser jag att han inte alls ”kan” den så bra som jag trodde – eller snarare ville tro. Det blir oftast rätt men ändå alltför mycket fel. När han gör den rätt springer han rakt, stannar fint klockan 12 på mitt ”stann”, går rakt utan att båga mot rätt apport, griper snabbt och gör ett fint inspring och ingång. När det blir fel kan han springa snett, gå mot fel apport och bli osäker på vad jag egentligen vill att han ska göra. Jag tror han behöver mängder av ”rätt” i kroppen för att bli säker på detta och jag försöker lägga upp passen på det sätt jag tror är gynnsamt.
Min pappa brukade säga (när jag var en bekväm tonåring och litade på att saker löste sig med lite tur) ”Tur… det är den lates förhoppning!” Då tyckte jag det var urtöntigt men i dag inser jag att pappsen dessvärre hade rätt. Tur är en ren bonus (vilket såklart är väldigt välkommet!) men inget att förlita sig på. Därför jobbar jag vidare med raka linjer, höger, vänster och ut! 😉
Film från början av året.
Så himla kloka ord Heléne. Min analys är också att vi ofta som förare är otydliga med vad vi belönar och automatiskt ”kedjar in” felaktigheter eller är otydliga i när momentet är helt korrekt. Vi ”släpper” igenom för många ”nästan bra” helt enkelt för att det känns bra i magen gentemot hunden när vi tränar.
Tack snälla! Ja visst är det så. Kanske det ibland beror på att vi inte vet hur vi på ett bra sätt ska berätta för hunden att den inte gör som vi tänkt. Och då släpper vi igenom alltför många ”nästan bra”. 🙂