Tage Danielsson var en man som sa många kloka saker under sin livstid. Nästan lika många som Nalle Puh. Bland annat sa han: ”Kunskapsnivån i landet är så otroligt hög att ingen längre tycker det är nån idé att höra på när nån annan pratar.”
Jag slås ofta av hur dåliga vi är på att höra på andra. Och då menar jag höra ordentligt – inte bara lyssna.
Hur ofta är vi intresserade nog att ställa följdfrågor då någon berättar något, i stället för att genast kontra med något liknade (helst ännu mer sensationellt) som vi själva upplevt?
Hur ofta låter vi folk prata ordentligt till punkt?
Hur uppfattar vi den eftertänksamma tystnad som kan uppstå i ett samtal då någon sagt något som tål att begrundas? Kan den vara behaglig eller är den enbart jobbig?
Jag är själv kass på att lyssna ibland. Ofta då jag har huvudet fullt av egna tankar. Då lyssnar jag med ena örat, svarar visserligen, men känner mig verkligen inte som någon engagerad och trevlig samtalspartner.
Givetvis orkar man inte alltid vara 100% engagerad i andra. Men om man aldrig ger sig tid och ork att intressera sig för vad andra människor har att säga, då känns det galet.
Vad beror detta på måntro? Brist på intresse? Brist på social kompetens? En oro för att själv inte bli sedd eller hörd? Oförmåga att ta till sig andras tankar och känslor? Eller har vi bara inte tid eller ork att lyssna, för att vi är för upptagna av oss själva?
En vän sa till mig häromdagen: -Jag får ofta höra att jag är trevlig och en god lyssnare. Om jag nu har så fina egenskaper, varför bryr man sig då sällan om att fråga MIG om saker, och ta redan på mer om vad JAG är för person?
Vi diskuterade om detta är ett specifikt manligt eller kvinnligt fenomen, men kom fram till att det nog inte är så. Jag känner män som är otroligt bra och engagerade lyssnare, men också de som är skitdåliga. Och detsamma gäller kvinnor. Så slutsatsen blev att det beror nog mera på personlighet än kön.
Min man Leffe, som är en ganska god lyssnare (beroende på vad jag pratar om…) säger lite skämtsamt att dagis är en stor bov i dramat. På dagis måste man gapa rätt högt för att bli hörd. Och gapar man högt får man ofta uppmärksamhet av ett eller annat slag. Och detta håller sedan i sig upp i skolåldern och genom vuxenlivet. Den som pratar högst, mest och tar störst plats får uppmärksamhet av omgivningen. Uppmärksamhet ger bekräftelse. Och bekräftelse är något vi nästan alltid strävar efter.
Jag tror han kan ha en poäng där, även om det långtifrån är hela sanningen. Men Leffe gillar att ställa saker lite på sin spets. 😉
Själv tycker jag att ämnen som filosofi och socialt engagemang borde vara obligatoriska – åtminstone från högstadiet och uppåt. Matte och språk i all ära. Men vad är det för mening att lära sig språk om vi ändå inte har förmåga att lyssna när någon försöker prata med oss…
Tarzan är en mycket engagerad och intresserad samtalspartner.
Mick lyssnar gärna – om han inte har något viktigare för sig.
”Va? Va´re nå´t viktigt eller… Jag har inte tid just nu!!”
Du har så rätt! Jag jobbar mycket med detta med mina elever, just att kunna l y s s n a på andra. När vi har muntliga redovisningar bedöms även förmågan att kunna ge respons på det som någon talat om, och detsamma gäller att kunna fortsätta på och utveckla andras tankar i t ex boksamtal. Svårt, men nyttigt!
Åh, vilken klok lärare du är! Det skulle behövas flera som du!!! 🙂
Jag får ofta höra att jag är bra att prata med. Jag har också upptäckt, sedan jag flyttade till huvudstaden, att folk inte frågar något tillbaka. De bara maler på, som om ungen tidigare lyssnat på dem. I början blev jag sårad, men nu rycker jag axlarna år det och är glad för mina dina vänner som lyssnar på mig.
Kan tillägga att jag inte gått på dagis och inte lärt mig skrika 😉 tror din man har en poäng.
Förstår precis vad du menar Eva-Marie. Därför blir man desto mer förvånad – och glad! -då någon faktiskt är intresserad nog att fråga och spinna vidare på det man sagt i stället för att mala på om sig och sitt. I bland när jag träffar på en pratkvarn så kan f-n flyga i mig, och jag får lust att säga något riktigt chockerande för att se om personen överhuvudtaget har öronen påkopplade eller bara munnen. Men jag har inte vågat – än..! 😉
Tack för du gav oss möjligheten att komma och vara med i dag. Hoppas vi gjorde någon nytta. 🙂 Det är roligt att titta på Tarzan och dig. Ni ser ut att trivas med varandra och han ser så lycklig och förväntansfull ut.
Det du skriver på din blogg känner jag igen. Att lyssna helhjärtat på en annan person verkar vara bland det svåraste som finns för vissa.
Trevlig helg!
Bara roligt att ni dök upp! Tack för TL-hjälp och tandvisningar! 🙂
Å vilka goa poänger du har idag, huvudet på spiken. Och jag tror Leffe har mycket rätt i sina tankar!!
Nu ut och träna på att lyssna, på riktigt!! och lite prata 🙂 (hur konstigt det än låter så har jag nu fått skäll för att inte prata ut)
Inte prata ut är inte samma sak som att inte prata Anna. 😉 F ö tycker jag du är precis lika duktig på att prata som att lyssna – en bra kombination! 😉
Jag jobbar själv som förskollärare på en förskola med barn mellan 1-5 år och kan till viss del hålla med i vad din man säger. Skolan i Sverige får så lite resurser att personalen inte räcker till för att lyssna på alla barn och därför måste vi ägna en stor del av vår tid åt de barn som kräver lite mer, vilket gör att de tysta, försynta och lugna barnen (ofta tjejer men även en del killar) väldigt sällan får göra sin röst hörd. Inte för att vi inte vill lyssna, utan för att vi inte hinner.. Det är tungt för samvetet..
I vardagen däremot vet jag med mig att jag ibland är dålig på att lyssna och har börjat tänka medvetet på hur jag fördelar min tid i konversationer. Lyssnar jag ungefär lika mycket som jag pratar? Det är svårt!
Jag tror det kan finnas en poäng i det hans äger, men å andra sidan vet jag flera personer som aldrig gått på dagis som är väldigt dåliga på att lyssna på andra… Förstår att det är frustrerande som förskollärare att inte ha resurser nog att räcka till. Ni är beundransvärda i det jobb ni gör tycker jag.