”Vad ska vi göra nu?!” :)

Hösten har verkligen fått fäste nu. Friska morgnar med dimma över fälten, vackra färger och mörkare kvällar. Det finns mycket jag gillar med hösten men jag är och förblir en ”sommarmänniska”. Älskar värmen, de långa dagarna och ljusa kvällarna. Men allt har sin tid och sin charm.

Dagarna rullar på och det är full fart på det mesta just nu. I går hade Åsa och Modde en kursdag i social belöning här på High5. Jag lyssnade på den förra och kunde tyvärr bara vara med halva dagen i går men det är ett himla intressant tema och en verkligt bra kurs.

Den återkopplar en hel del till mitt förra blogginlägg där jag spånande lite kring vårt sätt att kommunicera med hunden och om vi tappat vårt språk och ersatt det med korv och bollar. Och vad som händer på tävling när vi inte längre har med oss korven och bollen?

Jag funderar själv väldigt mycket kring de här frågorna. Hur uppfattar hunden mig när jag kommunicerar genom mitt kroppsspråk, min mimik och mitt tonfall. Finns det glädje och förväntan att jobba även när hunden inte får sin kampdutt? Förstår den vad jag menar när mitt språk inte utgår från köttbullen? Och om svaret är nej på de frågorna, hur kan jag tänka för att hitta ett gemensamt språk som vi båda förstår och kan bygga vår träning och relation på som håller även på tävlingsplanen?

Självklart ska vi förstärka hunden med både mat och lek när vi lär in olika tekniska färdigheter och även i träningen med den mer erfarna hunden. Men jag vill verkligen lära min hund att all information utgår från mig. Jag vill att den hela tiden frågar ”Vad ska vi göra nu?!” när den är i träning. Och den ska kunna vänta på mitt svar. Mitt svar ska vara viktigt och värdefullt och den ska alltid vara trygg med att jag på olika sätt kommer guida den efter bästa förmåga.

Jag lyckas verkligen inte alltid med det! Smiley tänker gärna på sin kampdutt som ofta ligger i min bakficka och snor den om han tycker att han förtjänat den – utan att fråga om lov. 😉

Swish kan bli lätt frustrerad om han får göra många uppgifter efter varandra utan att få bollen och ibland biter han mig i ärmen. Men jag tänker att det hela är en process som måste få ta lite tid. I början kunde Swish kanske göra två uppgifter med full fokus innan han tappade koncentrationen och började tänka belöning. Nu kan han göra rätt många uppgifter/moment med fint fokus och bra tänk. Han förstår mitt språk mer och mer och jag förstår hans. Han frågar mig förväntansfullt i stället för att ”göra själv” och är intresserad av mitt svar. 😉  Jag tycker det här är en av de allra roligaste och mest spännande bitarna när det gäller träningen med djur. Att försöka hitta det där gemensamma språket och förståelsen.

Tarzan fyller 12 år nästa år och vi har verkligen lärt oss varandras språk med tiden – både på och utanför tävlingsplanen. Jag läser honom som en öppen bok och han läser mig minst lika bra. Det är en underbar känsla och ett förtroende jag är otroligt mån om att förvalta på allra bästa sätt. Han har lärt mig väldigt mycket då det gäller kommunikation och den lärdomen plockar jag med mig i träningen med övriga hundar. Alla är olika individer så det gäller det att hitta rätt kommunikationskanal för var och en.