Förnuft och känsla

”I tystnaden mellan tankarna dyker ofta svaren upp”

Det är en av klokheterna jag tog med mig från podden Mentala Mästares senaste avsnitt med Anneli Pompe. Och det stämmer så himla bra i mitt fall, och säkert många andras också.

Vad beror det på kan man undra. Borde inte svaren och lösningarna dyka upp när hjärnan är som mest aktiv?

Kanske det är så att tankar nästan alltid är kopplade till känslor – mer eller mindre i alla fall. Tankar framkallar olika känslor hos olika individer beroende på personlighet, tidigare erfarenheter mm. Men oavsett vilken typ av känsla vi får, så gör vi omedvetet en värdering. Och det är här jag tror det kör ihop sig. 😉

Känslor gör ofta knäppa saker med vårt omdöme. När de är inblandade minskar förmågan att tänka logiskt och kreativt. Tänk bara på hur hjärnan funkar när man är riktigt förälskad. Det finns ju inte tillstymmelse till logik eller förnuft då. Och det är ju härligt just i den situationen, men ska vi lösa ett problem eller komma tillrätta med en knepig situation måste det till både logiskt och kreativt tänkande.

Hur logiskt och kreativt tänker vi i vår hundträning när det uppstår problem, hunden inte svarar som vi tänkt, vi får bakslag eller fastnar och kommer inte vidare? Klarar vi av att tränga undan känslorna som dyker upp och tänka logiskt utan att lägga värderingar i det hela?

Det här är något jag själv jobbar med hela tiden. Jag har blivit sååå mycket bättre på det jämfört med den tiden då jag tävlingsred och var på väg att lägga av därför att jag alltid tyckte vi underpresterade på tävlingar. Jag minns det som en rätt jobbig period som sög mycket energi och inte gav så mycket positivt tillbaka. Inte förrän jag fick hjälp med att hitta ut ur känslodjungeln och börja se på mina prestationer lite mer utifrån.

Men det mest positiva med den tiden är att det var då mitt intresse för mental träning började spira och jag insåg att ”jäklar, det här är ju träningsbart!”

Det är lätt att tänka att man är på ett visst sätt och att det är hugget i sten. Man sätter en stämpel på sig själv och den stämpeln kan vara svår att sudda bort. Precis på samma sätt gör vi ofta gör med våra hundar – ”min hund är inte så snabb… min hund är okoncentrerad” – och i den stämpeln lägger vi också en värdering. Vad skulle hända om vi bara konstaterade utan att värdera? Skulle vi lättare och snabbare hitta bra lösningar då? Själv är jag helt övertygad om att svaret är ja.

Under en utbildning jag gick på Bosön fick vi träna oss på att gå i och ur en känsla – assa och dissa. Vi fick börja med att titta på en ganska känsloladdad film och under vissa partier skulle vi ta in det vi såg, värdera det och låta det beröra oss. Nästa del skulle vi se på scenariot utan några som helst känslor utan bara konstatera vad som hände. Vissa av mina klasskompisar hade ganska lätt för det – jag hade skitsvårt. Jag tjuter ju när jag ser tecknade Bambi! För att inte tala om när vi såg King Kong. Ni vet ju alla hur det slutar där uppe på skyskrapan och mina tårar rann ohämmat i soffan medan jag försökte att inte hulka för mycket. Då klappade Jocke 6 år mig på armen och sa vänligt ”Mamma, det är bara på film du vet. Det är ingen riktig apa”.

Men den där filmen i klassrummet var ändå a piece of cake jämfört när vi skulle filma saker från vår egen träning (alla höll på med olika sporter) och sedan titta på filmen utan att värdera det vi såg. Herrejäklar vad jag såg mycket brister hos mig själv och min hund och vad jag hade svårt att titta på det objektivt.

Träning ger färdighet och eftersom jag är genuint intresserad av den mentala biten tycker jag också att det är himla roligt att jobba med den – både för egen del och andras. Och att analysera/konstatera utan att värdera är en väldigt viktig del i den träningen.

Om hamnar jag i situationer där jag har svårt för det brukar jag försöka tänka ”Vad skulle jag ge för råd till en elev eller till min träningskompis här och nu?” För det rådet kommer säkert vara byggt på förnuft snarare än känsla.