I veckan storstädade jag träninghallen.
Vanlig städning som innebär dammsugning av matta och våttork av ytor gör jag ofta (nuförtiden decinficering varje dag) men riktig storstädning (dammsugning plus ångtvätt av matta, våttorkning av ytor, putsning av speglar, tvätt av apporter och vissa leksaker som är till allmän utlåning, våttork av burar och tvätt av fällar mm) gör jag lite mer sällan. Det tar typ en hel dag och mattan måste dessutom få tid att torka efter ångtvätten.
Men jäklar så gött när det är gjort!! I går åkte jag till Marika på Morrhåret och fyllde upp bilen med fler apporter, leksaker, halsband och träningsgodis så nu är det fullt på hyllorna igen.
Vi närmar oss säsongen då uthyrningen av hallen minskar av naturliga skäl. Men fortfarande är det en del uthyrt. Häromdagen var hallen bokad för… håll i er – käpphästridning!!! Så himla kul! Och minnen från barndomen väcktes direkt.
Vi hade visserligen inga käpphästar men väl kvastar att rida på (inte bara runt påsk). I vårt garage hemma i Vidingsjö fanns en trappa ner mot källaren och där stod ett antal kvastar uppradade på varje trappsteg med grimmor av plastband och en namnskylt över varje kvast.
Där drev jag ridskola för traktens grannungar och tre gånger i veckan kom de för lektion. Det var allt från dressyrridning på vår gräsmatta till hoppning av banor (pappa snickrade ihop ett antal hinder åt oss) och uteridning i skogen. Jag var ridlärare och hade såklart min egen häst som jag gav det intressanta namnet ”Shim Idol von Favorit”. Till skillnad från de andra kvastarna som var mer av piasavakvastmodell hade han mjuk svart borst till man och dessutom tvingade jag pappa att sprutlackera honom med glittrig svart lackfärg. I särklass den snyggaste kvasten i Vidingsjö!!!
Det allra roligaste var nog när vi hade hopptävlingar. Det krävs en viss teknik att hoppa högt med kvast. Man måste få upp fronten i samband med att man själv hoppar och så måste man se till att slänga upp bakänden på kvastskaftet innan man landar för att inte riva. Gud vad jag tränade på detta för givetvis ville jag vinna alla hopptävlingar med Idol. Han hade dessutom aaaaningen kortare skaft än många av de andra kvastarna och min bästis Pia råkade upptäcka det vid tillfälle. Hennes ”Corall” (en rätt ful piasavakvast med hård, röd borst till man och klumpigt huvud) var 10 cm längre än Idol varvid hennes pappa fick såga av Corall så han blev lika kort. Turligt nog var mina ben en bra bit längre än Pias så jag lyckades ändå vinna de allra flesta hopptävlingarna. 😉 Idol fick ett eget prisskåp i garaget och över hans ”spilta” hängde otaliga blågula rosetter. Jag var sååå stolt över min kvast!
En dag när vi kom ridande hem efter en skogsrunda mötte vi tråktanten till granne som bodde några gator längre bort. Hon stannade vid sidan av cykelbanan när vi kom där på led, log lite snett och sa ”Men flickor… är ni inte lite för stora för att hålla på att leka häst med kvastar?!” Jag minns hur konstigt det kändes att höra hennes ord för jag tror inte någon av oss ens tänkt tanken att man kunde vara för gammal för att leka (vi var väl sådär mellan 9 och 11 år). Och för oss var det ju ingen direkt lek – det var ett äventyr!
Orden satte sig ändå i mig och jag berättade för min mamma vad tanten sagt. Mamma blev smått upprörd och tyckte det var en himla korkad kommentar. Och så sa hon ”Men man får väl försöka ha överseende för jag har svårt att tro att den människan någonsin har lekt i hela sitt liv!! (Mamma hade alltid bra svar och fick mig att tycka lite synd om negativa människor i stället för att bli sårad).
Vi fortsatte med våra kvasthästar ett tag till men på något sätt blev det inte riktigt samma sak. Åtminstone inte för mig. I stället för att gå in med hull och hår för våra ritter och pyssel med kvastarna så blev det plötsligt lite skämsigt.
Kvastarna ersattes såsmåningom av andra hobbys såsom jazzbalett, konståkning och friidrott. Och såklart fanns de ”riktiga” hästarna på ridskolan i mitt liv hela tiden och utvecklades mer och mer till dess jag fick en egen ponny att rida och tävla. Då var det bara häst för hela slanten!!!
Men jag tänker ibland på hur sanslöst kul det var att vara fullständigt uppslukad av sina aktiviteter som barn. Tid och rum fanns inte och vi var ute jämnt! Och jag tänker också på hur en enda obetänksam kommentar kan ändra ett barns intställning från något naturligt och lekfullt till något smått pinsamt och skämsigt.
Och när måste man egentligen sluta leka???
Mitt i prick, som vanligt! Jag tänker direkt på det här med hundägare på kurs som har svårt att släppa loss och leka med sina hundar. De kanske också fått höra något liknande någon gång när de var yngre? För jag upplever att hundarna på en gång känner av huruvida husse/matte är engagerad i leken ända in i hjärtat eller inte. Och responsen blir därefter. Mina hundar tycker att leka med mig är det häftigaste som finns och jag skämmer säkerligen ut mig dagligen när jag ger mig hän i deras lek. Precis som du skriver, den där bubblan, där märker man ändå inte om någon tittar eller viskar om en. Där bor bara jag och min hund och allt annat försvinner bort. För är inte det en av sakerna vi älskar mest med våra hundar: deras förmåga att leva i nuet och vara sorgfria?
Påskkram till dig!
Så sant som det är skrivet Sarah. 🙂
Påskkram till dig också!
Åhh, vi hade ”riktiga” käpphästar som vi gjorde med strumpor och sockor, ibland sydde man om dem lite, en ny bläs eller annat tecken och därmed fick man en ny häst. Jag minns bäst en brun som hette Danza, och min kompis grå Bamse som var en rejäl raggsocka. Två andra tjejer hade en större samling och mer av en ridskola, vi hade läger och aktivitetsdagar.
När vi blev lite äldre gick vi över till lufthästar, kanske för att det inte var lika tydligt vad man lekte när man var ute och sprang i skogen? Jag hade flera anteckningsböcker med inventarieförteckningar (Piab(?)katalogen var vårt uppslagsverk!) och stamtavlor och allt.
Ibland, särskilt när jag åker tåg, leker jag fortfarande att jag har en liten pigg arab under mig och galopperar ikapp med tåget.
Underbart Åsa! Tack för den! <3 🙂
Tack för att du delade med dig av din barndom men också något viktigt. Jag tycker att din mamma hade ett riktigt bra svar på surtantens kommentar. De flesta framgångsrika människor vi ser i världen är de som INTE slutade leka. Ta fotboll som i allra högsta grad är en lek och kan sluta med att du blir en hyllan fotbollsspelare, eller de som aldrig slutar teckan och måla och blir stora konstnärer. Frågan är vem har rätt att avgöra att en viss lek är ok medan en annan inte är det.
Många säger att de blir gladare av att umgås med hund och jag tror att det är för att tillsammans med en hund vågar de leka lite mer än vanligtvis. Förutom att träna min hund leker vi otroligt mycket. Jag låtsas försöka rymma ifrån min hund och gömmer mig bakom träd och när hon ser mig flyr jag till nästa träd. Vi älskar den här leken båda två. Jag tror inte att jag hande haft lika roligt om jag lekte den här leken med en väninna som med min hund.
Jag håller fullständigt med dig Tina! Brukar ofta tänka på de där fullständigt hämningslösa skratten man fick som barn/ungdom. När det bara inte gick att sluta och man smittade varandra med ännu mera skratt (i stället för Corona….). Jag önskar man kunde garva lika ofta och hämningslöst som vuxen. 🙂
Hej Heléne!
Av en slump när jag googlade efter en annan hästbild, så dök bilden på dig och min Wilhemina upp och så hittade jag den här på din blogg!
Härligt att se och härliga minnen från tiden i Docketorp när vi hade våra hästar där. Kommer också ihäg Obelix (Willies föl) stora aptit på att tugga på svansar, därav den korta svansen.
Ha det bra!
Åh så kul Karin! Ha ha, ja jag funderade just på den där svansen. Hade glömt Obelix!!!
Hoppas allt är gott med dig!
Kram