http://https://youtu.be/fiNB1oI-ow8
Vad gör ett lydnadsprogram tilltalande – mer än fina moment?
På ett av de sista talanglägren som jag hade glädjen att få vara delaktig i tillsammans med Diana Samuelsson och Lillemor Edström hade vi bjudit in Maria Brandel som gästinstruktör på Tånga Hed.
Maria började sin clinic med att visa en film på ett lydnadsekipage som tävlade någonstans utomlands. Ekipaget vann sin klass och hela programmet var väldigt tilltalande rent allmänt . Maria frågade oss vad det var som gjorde att vi som kikade på filmen, och de domare som dömde där och då, gillade vad de såg – förutom det faktum att momenten överlag gick fint (om än inte alltid helt perfekt).
Vi enades om att det som gjorde det hela så snyggt var att hunden var väldigt korrekt i alla uppställningar och avslut. Det var inget krångel vid uppställningspunkterna, hunden (en border collie) var upprest och fokuserad i både utgångsposition och avslut, det var ”rent”, snyggt, noggrant och såg väldigt lätt ut även mellan momenten.
Hur presenterar man sin hund på bästa sätt?
Jag minns att det blev ett litet uppvaknande för min egen del, att små detaljer som man kanske inte alltid tänker på kan göra stor skillnad för helhetsintrycket och även skapa en fin känsla hos både hunden och föraren – och inte minst domaren!
Vad jag också började fundera över var hur jag skulle träna för att kunna presentera min hund på bästa möjliga sätt utifrån just hans specifika personlighet och styrkor. Det var innan jag hade Swish – men efter att jag tvingats förtidspensionera Tarzan p g a hjärt- och lungproblem – så hunden jag tänkte på var Smiley.
Smiley
Smiley är en hög, långbent och långryggad border colliepojke. Han har i grunden mycket eye och väldigt lätt att ”låsa” på olika saker i träningen. Jag jobbar honom i en ganska hög aktivitetsnivå och trots att han inte är någon liten rapp, lätt och kvick border collie så har han efterhand fått mer och mer tryck, power och kraft i sina rörelser, sitt springande och gripande och låsningarna har blivit färre.
Om hunden själv får välja…
Om Smiley själv skulle få välja så hade han blivit låg som en tax i varenda uppställning där han visste att jag skulle skicka honom framåt till en ruta, apportering, framåtskick och i momentavsluten skulle han huka sig för att vara beredd på just ett avslut.
Nu får dessbättre inte Smiley välja själv, he he. 😉 Det är jag som väljer – i alla fall i just ovan nämnda fall. Och efter en hel del träning är jag på god väg att övertyga grabben om att det är häftigt att vara upprest i sin hållning, kunna sitta där en stund och vara ”på”, koncentrerad och vänta på ytterligare information från mig. Det är upp till mig att se till att det alltid lönar sig för honom att tänka bort sina ”vallhundsgener” just i det fallet och inte falla ner i en bekväm, hukande ställning som förmodligen känns väldigt gott för en vallhund. För jag inser såklart att köper man en border collier får man inte bli jätteförvånad över om den vill bete sig som en vallhund även på lydnadsplanen.
Mängdträning, ”hjärntvätt” och attraktiva belöningar
Att gå mot en kon, ruta eller ett farmåtskick är fortfarande svårt för Smiley. Och att t e x kunna växla upp mot mig från att titta framåt är något vi får träna mycket på, men allt oftare bjuder han på det själv utan att jag behöver påminna honom.
Att ställa om en border collie-hjärna är ta mig tusan inte lätt alla gånger. Men mängdträning och hjärntvätt hjälper till. För att citera en bekant fras i Maria och Sivs Bäst Var Dag – ”Det hunden gör ofta blir den bra på!”