För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om sponsring.
Jag delade med mig lite generellt av de tankar jag har kring detta med sponsring, och vikten av att båda parter ska få utdelning av samarbetet. Inlägget var mest tänkt att ge lite nya tankar kring detta ämne, och inspirera andra att försöka finna sponsorsamarbeten av olika slag.
Jag fick många bloggkommentarer samt fyra mail efter detta inlägg. Ett av dom var från en 15-årig hästtjej i Småland som fått nys om min blogg via sin hundintresserade kompis. Det var ett jättetrevligt mail där hon skrev och frågade hur man rent konkret kunde gå tillväga då man sökte sponsorer och vad man skulle tänka på då man presenterade sig. Jag svarade så gott jag kunde utifrån de erfarenheter jag har – som i sin tur grundar sig mycket på min mans bakgrund inom racingvärlden. Där är sponsorer en viktig – för att inte säga avgörande del – av karriären. Utan sponsorer är det få förunnat att ta sig fram inom racingen, och att kunna marknadsföra sig själv och sin sport är i princip lika viktigt som att kunna köra fort och bra på racerbanan.
I går låg ett mail i min inkorg. Det var från tjejens mamma. Hon börjde med att tacka för att jag tagit mig tid att svara hennes dotter. Dessutom berättade hon att dottern fixat ett eget personligt presentatonsmaterial i form av en Powerpoint med bilder och lite fakta om sig och sin häst. I presentationen berättade hon om sin bakgrund, sin nuvarande ponny, sin passion för detta med hoppning samt målen med sitt tävlande. Sedan hade hon kontaktat ett antal presumtiva sponsorer och bett att få komma dit och berätta mera om sig själv. Av tolv kontakter hade fem sagt ja till ett möte, och fyra av dom hade i dagsläget valt att sponsra henne med alltfrån utrustning till hästen till jackor, ridbyxor och tröjor till henne själv. En av dom kommer även sponsra med en del foder till hästen. Tjejen var absolut överlycklig och hennes mamma så otroligt tacksam och ödmjuk inför den lilla hjälp på traven som jag bistått med. Vilket var en minimal del i sammanhanget.
Jag blev så himla glad och rörd!!! Och så tänkte jag på hur mycket kreativitet och vilja det finns hos oss människor, inte minst bland våra ungdomar som vill, vågar och tror på sig själva!
Att våga tro på sig själv och sin förmåga är inte kaxigt – det är en styrka. Är man stark vågar man chansa. Och vågar man chansa – ja, då vågar man vinna!!! 🙂
Bilden ovan är tagen av Lillemor Edström och visar suveräna Ditte Andersson överst på pallen under VM-kvalet i Saltzburg.
Läser och liper en skvätt. Åååå så fint!
Vilken underbar historia 🙂 Blir alldeles glad för tjejens skull. Va modigt gjort av henne!
Och min känsla om att du är en inspirations källa stärks 🙂
Rörd är bara förnamnet! Ingen slump att hon kommer från Småland… 😉
Vilken underbar story och vilken initiativförmåga av den unga tjejen! 🙂
kram
Jag läste och blev tårögd och trodde i min enfald att jag är ensam om sådana känsloyttringar, men så kommer jag ner till kommentarerna och får se att fler är lika dana. Så skönt att se det 🙂
Jag håller med tjejens mamma – härligt att du tog dig tid och svarade på mailet, det ska du ha en stor eloge för. Tyvärr är det så många som nonchalerar ungdomar alldeles för mycket, de tar dem inte på allvar. Men för ungdomarna är det allvar.
Tummen upp för dig!
Vovva och ni andra: Det där med ”tårögdheten” blir inte bättre med åren ska ni veta. Jag kan tjuta en skvätt bara jag ser en prisutdelning – i vilken sport som helst – och det behöver inte ens vara en svensk på pallen. Och för att inte tala om filmer som King Kong och Bambi… Nu för tiden tycker jag i alla fall inte att inte det är så pinsamt, utan mer ett tecken på god inlevelseförmåga. 🙂
Kram på er!