Riktiga tävlingsmänniskor

Hur är en riktig tävlingsmänniska?

Ja, den frågan finns nog lika många svar på som de personer man frågar. Och så beror det ju också på vad man själv menar med ”riktig”.

I bland hör jag någon säga ”Han/hon är nog en riktig tävlingsmänniska” om en person som hela tiden måste vara bäst i allt, tjurar i hop fullständigt efter ett bakslag, gärna lägger en del av skulden på mindre gynnsamma omständigheter, är lätt introvert, går sina egna vägar och på de hela taget beter sig som en ganska dålig förlorare.

Jag undrar om det sägs som en ursäkt för personens dåliga beteende eller om den gängse uppfattningen är sådan. Är detta verkligen ”tävlingsmänniskan” personifierad? Själv tror jag inte alls det är så.

Först och främst, en ”bra” tävlingsmänniska i mina ögon är en person som vet hur han/hon ska bete sig för att skapa bästa möjliga förutsättningar att nå sitt mål. Låter lite diffust – och det är det också – men det handlar om många olika aspekter. Mycket – och bra träning – är givetvis en förutsättning. För att få till det måste man vara både ambitiös, envis och dessutom omge sig med personer som kan ge rätt feed back och support. Och så måste man ju ha tid så klart. Mycket tid.

Inte heller tror jag att en bra tävlingsmänniska måste vara bäst i allt. För om målsättningen är att vara bäst i allt man gör, då lägger man man mycket energi på saker som egentligen inte är så viktiga. Bättre att lägga energi på att bli riktigt bra på det som verkligen känns angeläget – och roligt!

Jag tycker social kompetens är en viktig egenskap då det gäller framgång. Att kunna fungera och samarbeta med olika typer av männsikor. Social kompetens innebär också ett ganska stort mått av vanlig hyfs och folkvett. Att kunna kontrollera sina känslor och inte låta besvikelsen över sina egna brister gå ut över någon annan. Att bete sig hövligt och vara en god förebild för sin sport. Ha förmåga att skapa ett bra klimat runt sig själv som person och sin tränings/tävlingssituation.

Får man inte bli besviken och arg då? Jo, så klart man får – och det blir man. Men man har olika sätt att hantera det på. Och då man hanterar det på ett sätt som är destruktivt både för egen del och för omgivningen, då skulle åtminstone jag börja fundera över hur jag kan ändra detta.

I helgen har jag i alla fall upplevt motsatsen – från två helt olika håll. Personer som imponerat stort på mig genom sitt sunda, och positiva sätt  att hantera bakslag. Man har kommit långt då man i en ”het” situation ändå har förmågan att lägga energi på rätt saker. I min värld är det bara ”riktiga tävlingsmänniskor” som klarar det!!!