Jag drivs av lust till ständig utveckling

En sak i taget. 

Det är det som gäller nu. Eller rättare sagt, det är det som borde gälla nu. Jag brukar intala mig själv att jag är ganska stresstålig, men f..n vet… Just nu hoppar tankarna runt i alla möjliga riktningar, och i stället för att fokusera på det jag ska göra här&nu så tänker jag på vad jag borde gjort tidigare och vad jag måste göra snart. Anti-mindfullness kan man kalla det för. Men jag jobbar på att bli bättre på att vara i nuet.

Budgetanalyser, bankbesök, byggnadskonstruktioner och möten med revisorn blandas med kurser på hemmaplan och externt, privat träningar och inte minst planering inför den kommande hösten och vintern. Planering pågår även inför kommande poddar med Maria B (jätteroligt med den positiva respons vi fått, stort tack!!:)) och så försöker jag vara noga med Smileys rehabträning och även få till ett och annat lydnadspass med Trasan. Tack och lov att dagarna är längre så att det går att förlägga träningen till kvällen.

När jag har mycket omkring mig så tänker jag att det är ett superbra tillfälle att träna mig själv mentalt. Nyckelorden är fokus och koncentration. Därför jobbar jag stenhårt på att skjuta undan tankar som tränger sig på (de där som påminner om vad jag borde gjort och måste göra) och försöker fokusera på det jag faktiskt gör just för stunden. Men det är inte lätt. I bland störs jag ut löjligt lätt av små saker och ju mindre motiverad jag är för uppgiften desto lättare tappar jag fokus. 

Jag har jobbat som egen företagare mellan 1984 och 2004 i olika branscher. Det började 1984 då jag startade ”Helénes hudvård” direkt efter min utbildning till hudterapeut. Jag jobbade i första hand med olika hudproblem såsom acne och oönskad hårväxt i ansiktet men även en hel del makeup till vardag och fest. En kväll i veckan höll jag makeup-kurser på kliniken och det var nästans alltid fullt med kunder som ville lära sig alltifrån vardagsmake up till hur man sminkar sig till fest. 

När jag träffade Leffe och vi fick vårt första barn 1991 kände jag att jag ville bredda mina vyer, och efter barnledigheten fick jag möjlighet att börja jobba på reklambyrån som Leffe då drev tillsammans med sin kompanjon Stanley Dickens. Jag startade som lite ”alltiallo” men fick efterhand egna små uppdrag inom copy och design. Jag gjorde loggor, skrev reklamtexter, artiklar och däremellan fick jag vara med på mässor, konferenser och utställningar som värdinna och hade hand om catering mm. Det var en jätterolig tid och jag lärde mig otroligt mycket, framförallt då det gällde att ”läsa människor” och hitta rätt kommunikationskanal för olika personer. 

Efter att ha varit anställd några år på reklambyrån sa jag till Leffe att ”Nu vill jag starta en egen liten reklamverksamhet!”. Min käre man var väl aningen skeptisk till min idé men jag var desto mer entusiastisk. Och så blev det. Jag sa upp mig på reklambyrån och startade upp mitt lilla företag som jag döpte till ”Write Now!”. Tanken var att jag skulle erbjuda copy och design till mindre företag med föresatsen att det skulle vara snabba leveranser och personlig service. Och det gick ganska bra i början. Jag fick hyfsat mycket jobb och en del fasta kunder. Men jag fick hela tiden jaga nya uppdrag  och efter ett tag kände jag mig fullständigt sönderstressad. 

Vissa månader fick jag in ganska mycket jobb, andra nästan inga alls. Det blev ohållbart i längden och jag tror faktiskt jag hade gått in i den berömda väggen om jag fortsatt på den banan. Så jag la ner mitt lilla företag och ägnade en månad åt att fundera över vad jag skulle göra istället. Vad ville jag? Vad kunde jag? Vad var jag genuint intresserad av?

Leffe tyckte jag skulle söka jobb inom det jag faktiskt var utbildad för, dvs hudterapeut. Men jag var envis och tyckte att ”Nää, det har jag ju gjort! Jag vill göra nya saker!” 

En sak som jag brann för – och fortfarande tycker är fantastiskt – är italiensk mat. När Leffe och jag träffades besökte vi ofta Italien eftersom Leffe hade mycket kontakter där inom racingen. Numera reser vi inte dit så ofta (åtminstone inte tillsammans) men vi har ändå mycket anknytning till landet eftersom Leffes dotter är tillsammans med en italiensk kille och de bor just nu på en italiensk vingård i Piemonte. Och vår yngste son bor omväxlande i Milano och Stockholm och utbildar sig till tolk och översättare i just italienska. Så visst finns det mycket italienskt i vårt liv. 🙂

Tillbaka till mitt tidigare yrkesliv. Jag bestämde mig för att börja importera italienska delikatesser och starta upp en cateringverksamhet. På den tiden bodde vi på Nydala och hade en stor ateljé ovanför garaget där det trängdes alltifrån pastasåser till dolce och charkvaror i hyllorna. Jag startade upp en klubb som jag döpte till ”Casalinga Club”  (betyder typ husfruns klubb) som raskt fick ett stort antal medlemmar, och där bjöd jag in till avsmakningakvällar 1-2 gånger i månaden. Dessutom fick jag en hel del cateringuppdrag till fester, bröllop mm och det var himla kul, om än ganska stressigt mellan varven. Men vi hade grymt skoj på våra medlemskvällar, och även om det i inbjudan stod att folk var välkomna mellan typ kl 18 och 21 så gick de sista sällan hem förrän långt efter midnatt, och hade då köpt med sig en stor del av mitt lager. 🙂

Men var sak har sin tid. Och då jag av en tillfällighet fick erbjudande om en anställning på Laser&Hudvårdskliniken 2004 i Linköping – där jag dessutom fick chansen att utbilda mig till laserterapeut – tackade jag ja. Och där blev jag kvar fram tills för förra året, 2017. Parallellt jag började jobba med egna hundkurser 2012 på deltid.

 

Nu har jag beslutat mig för att satsa på hundkurser, privat träningar  och mental coaching på heltid. Och ett stort steg i samband med detta är just projektet med hundträningshallen. Jag kommer fortsätta försöka utveckla mig själv och tänka lite utanför boxen, såsom jag alltid gjort.

Det som driver mig är lusten. Lusten att våga. Lusten att se saker ur nya synvinklar. Och lusten att följa min magkänsla.

Visst finns det saker i mitt liv som jag ångrat. Saker jag med facit i hand skulle gjort annorlunda. Men jag har aldrig ångrat de val jag gjort då det gäller jobbprojekt. De har visserligen varit mer eller mindre lönsamma men samtliga har lärt mig massa nya saker och gjort att jag fått nya tankar, erfarenheter och infallsvinklar. 

Jag är som bäst när jag har siktet framåt och som sämst när jag känner att jag ”fastnat” i ett visst mönster. Så välkommen att hänga på nya tankar, idéer och upptåg på High5. Jag hoppas kunna inspirera andra till att  våga se nya möjligheter och låta sig drivas av lusten till utveckling. 🙂