I går var det dags för besök på Anicurakliniken i Jönköping igen.
Nästan exakt en månad hann vi vara igång med lätt lydnadsträning och skogspromenader (med en stunds lösspringande för Smileys del )innan han återigen blev halt – denna gång på vänster fram mot tidigare höger.
Eftersom man uteslutit ocd/fcp på bogar och armbågar gjordes en ny grundlig undersökning. Smiley reagerade väldigt starkt då veterinären klämde på hans ben, både bak och fram. Det – plus det faktum att han vuxit väldigt mycket och snabbt plus att hältan flyttat på sig – gör att de nu tror han har panosteit. Man kunde se en tendens till det på CT:n vid förra besöket och eftersom det tydligen går i skov så ser man olika mycket vid olika tillfällen på röntgen. Prognosen på panosteit är god men det kan vara ett långdraget förlopp. Sköterskan som var med vid undersökningen berättade att hon haft det på sin schäfer. Han var halt från och till och kunde inte tränas ordentligt förrän han blev 2,5 år. Då försvann det som genom ett trollslag och sedan dess har han varit helt frisk.
När jag kom hem i går satt jag resten av kvällen och tog reda på allt jag bara kunde om panosteit. Allt från att läsa om det till att trakassera både vänner och personer jag inte känner som har/har haft det på sina hundar. Många verkar få den diagnosen när veterinärerna inte riktigt vet vad som felar. Ungefär som hästar som får diagnosen kotledsinflammation för att veterinären inte hittar något annat som stämmer med symtomen. Jag känner mig fortfarande osäker på om de hittat rätt, men man måste ju prova och utesluta bit för bit. Och symtomen stämmer ju onekligen på Smiley.
Att ha en unghund som inte får träna och leva ”unghundsliv” är väldigt ledsamt. Man får hem sin valp, ser fram mot att få lära känna dem, träna den och visa den allt roligt som ett hundliv har att erbjuda. Och så blir det inte så. Och det allra värsta är att inte få veta exakt var felet sitter. Jag går och tänker på det mest hela tiden, men inser att så kan jag ju inte hålla på. Nu är det den här diagnosen som gäller och då får jag förhålla mig till det. Ingen idé att gå och grubbla, utan ta en dag i taget och försöka se positivt på det hela.
Smiley själv ser positivt på det mesta i tillvaron. Han är glad, obekymrad och oerhört social och kelig. En obrydd kille med mycket självförtroende och aptit på livet. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat och önskar bara att han ska få bli frisk! Men nu tar jag nya tag och hoppas på det bästa. Som tur är så är Trasan frisk och i toppform så jag har i alla fall en hund att träna.
Nu bär det snart iväg till Tånga Hed och årets första talangläger. Det ska bli kul och skönt att få skingra tankarna med lie annat än halta hundar.
Tack till alla fantastiska människor som på olika sätt engagerar sig, både vänner och personer jag inte känner. Jag tycker hundfolk generellt är genuint engagerade och ställer upp för varandra i både med- och motgång. Man vill varandra väl helt enkelt och det är väl en av de finaste egenskaper man kan besitta.
Hoppas nu det är rätt prognos och att det snart är över i så fall. 2.5 år kan det väl inte ta ? Håller tummarna hårt. Kram
Tack snälla Lena! Nää 2,5 år känns ju som ett helt liv!!!!!
Men åh, vilka kämpar ni är ni två. Håller tummarna att det onda försvinner fortare än fort. Superkram från mig o nospuss från Freddie
Tack fina ni! .)
Kram från oss
Kära du, när det händer saker som man inte önskar men på något sätt behöver förhålla sig till så brukar tänka på ett citat som i alla fall värmer mig.
Life happened for you,
not to you.
Tur för Smiley att han har just dig!
Åh vilka bra ord! Dem ska jag tänka på.
Tack snälla! 🙂
Jag blir så ledsen för din och Smileys skull och hoppas såå att han blir bra snart och att det inte behöver ta 2.5 år för honom.
Han har en HIMLANS tur som har en så fantastisk matte som älskar honom och gör allt för denne goe trygge kille och jag är rätt säker på att ni kommer bli ett väldigt sammansvetsat och suveränt ekipage en dag <3
Många kramar från mig och pussar från Togg
Tack Eva! Gullig du är.
Kram H
Så ledsamt att Smiley blev halt igen. Min Uzze hade samma bekymmer som ung, 2009-2010. Jag blev orolig och ledsen. Var på Schäferklubben och var MH beskrivare och berättade det för en schäferbekant som sa: Det är typiskt hanar som växer lite för fort, ta det lugnt, det går över vid 17 månader. Hon hade helt rätt. När Uzze var ca. 17 månader, eller några veckor innan så gick det bort. Han fick Metacam utskrivet av veterinären samt föreskrifter att inte träna. Jag slarvade ibland, det var inte bra, men det gick över. Han hade inga sådana besvär sedan. Lycka till. Du har ju bästa Marie S också som kan hjälpa dig.
Tur att Tarzan är på hugget!! Ett tips för Smiely nu när han ska ta det lugnt från lydnadsträningen. Börja att träna specialsök och eller nosework under hans konvalesens.
Kanon bra träning. De blir trötta och nöjda, jag lovar dig…Kram Mia, Fixxa och Unike
Tack för omtanke och engagemang Mia. Det får bli lite nosarbete för grabben. 😉
Kram H.