Ramar, regler och tonvis av glädje & motivation

Det som kanske är allra mest spännande när man får hem en valp är att lära känna den och upptäcka vad man fått för en liten individ. 

Jag försöker observera utan att värdera. Bara för att valpen beter sig på ett visst sätt vid ett visst tillfälle betyder inte det att den är så. I möjligaste mån försöker jag fånga ”bra” beteenden genom att förstärka dom. Vissa beteenden ignorerar jag medan jag sätter förbud på andra.

Överlag så får den lille för det mesta bara ”hänga med” och anpassa sig efter vårt redan invanda liv, och jag gör inte så stor affär av saker och ting. Jag har aldrig varit någon ”hönsmamma” när det gäller våra barn och jag är heller ingen ”hönsmatte” när det gäller hundarna. 

Smiley verkar vara en ganska morsk och försigkommen individ och jag vill från början lära honom att ordet ”nej” inte är farligt eller obehagligt utan bara betyder ”sluta med det du gör just nu!”. Hittills har han köpt det bra och jag försöker alltid visa honom ett alternativt beteende (sluta bita i min fot – ta det här tuggbenet i stället). 

Trasan leker mycket, och ibland ganska vilt med Smiley. Ibland så mycket att jag får gå in och bryta dom. Ibland leker Tigge med honom också, men aldrig Mick. Han kan på sin höjd nedlåta sig att jaga Smiley några meter när vi är ute (vilket gör Smilet överlycklig!) men så fort han börjar jaga tillbaka slutar Mick tvärt och ägnar sig i stället åt sina hobbies (gräva och leta pinnar). 

Smiley gillar både människor och andra hundar. Han har ännu inte fått hälsa på någon annan hund för jag vill vänta lite. Han är uppvuxen med många olika hundar och raser så jag tror inte det kommer bli något större problem för honom att socialisera med andra vovvar. Däremot har jag redan börjat träna honom lite på att inte alltid springa fram till folk och hälsa hejvilt.

Det kommer ganska mycket människor hit (kursdeltagare, träningskompisar, andra vänner, Leffes racingbekanta mm) och Smiley kastar sig glatt i famnen på alla och pussar på dom och eftersom nästan alla uppskattar små gulliga valpar får han ju massa positiv respons. Det är bra på många sätt samtidigt som det finns vissa nackdelar.

I går bad jag en av kursdeltagarna stanna kvar lite ute på planen med sin hund, och så tog jag ut Smiley (i koppel) och tanken var att kunna passera på ett litet längre avstånd utan att han skulle springa fram. Han blev överlycklig när han fick syn på dom och tänkte fara fram och hälsa men jag hade ju kopplet på och lockade samtidigt på honom. Han lyssnade faktiskt hyfsat (han är ju vansinnigt matglad och kan göra mycket för en torr kula) och kunde följa mig och även leka ganska nära den andra hunden och hennes matte.

Jag vill att min hund ska känna sig helt trygg med både folk och andra hundar, men samtidigt inte ägna dom för mycket intresse. Dom ska liksom finnas runt omkring som en naturlig del i floran och varken vara obehagliga eller superkul. 

Jag kommer lägga en del tid på den här typen av träning för jag tror det kommer behövas. Om han skulle lämna mig för något mer intressant ropar jag direkt tillbaka honom. Jag är inte så mycket för tanken att vänta ut hunden och själv låta den komma på att det lönar sig, för det hinner hända för mycket kul innan den tanken (eventuellt) dyker upp. Däremot lägger jag massa belöning på att han omedelbart lyssnar på sitt namn.

Jag har gjort samma sak med Trasan och det har funkat väldigt bra, även i skarpt läge (harar, rådjur mm). Med Trasan har jag också tränat in ett ”nödinkallningskommando” men numera behöver jag faktiskt aldrig använda det för han vänder direkt på Tarz! till och med om han skulle hunnit börja jaga något. Det som varit mitt trumfkort då det gäller jakten är bollen som han ju kan gå genom eld för. Jag går aldrig en promenad utan bollen och kallar ibland in helt random och belönar bara för att hans ska veta att bollen alltid finns.

Detsamma gäller nosande på planen (när hunden blivit äldre såklart). Samtidigt som jag motiverar hunden jättemycket att vilja jobba med mig lägger jag ett förbud på att nosa när vi tränar. Jag jobbar med det i vardagen på promenader genom att gå vissa sträckor där hunden bara ska följa med utan att doppa näsan, för att sedan få ett ”varsågod och nosa-kommando” (lite Premacks Princip). Vissa hundar är extremt nosiga och den typen av hund tycker jag man får vara väldigt tydlig med genom att tala om att man faktiskt inte får gå med näsan i backen då man tränar. Tydligt för mig innebär varken hårt eller dominant, utan bara konsekvent tala om att att ”Nej, du får inte nosa. Gör så här i stället så kommer det lösa sig”. Det blir lätt ett evigt tjatande annars som kan göra att man blir irriterad i stället för att låta mer positiva känslor styra träningen.

Vissa dagar är mer vilda än andra här hemma. I dag t e x har lille hållt sig hyfsat lugn och sovit i två omgångar mellan kl 6 (då vi gick upp) fram till kl 15. På kvällarna brukar det gå extra vilt till och i bland åker han in i buren för att vi alla ska få liiiite lugn och ro. Då brukar han protestera högljutt en cirka en minut och sedan tvärsomnar han. Han är söt som socker när hans sover… <3 <3 <3 (och givetvis vid alla andra tillfällen också!!!)