April månad har inte lämnat många andningspauser. Därav mitt minimala bloggande.
Efter Talangtruppens läger på Väla blev det kurser på hemmaplan veckan efter. Sedan for jag till Blekinge helgen därpå för att hålla ett tredagars läger för Carina Lundins härliga gäng. Jag har varit hos Carina två gånger förut och alltid blivit otroligt väl mottagen, från såväl arrangör (Carina själv) till hennes goa deltagare. Den här gången var jag där tillsammans med vännen och ”Hjärnkollskollegan” Jenny Wibäck, vilket såklart kändes extra kul. Jenny är en riktig stämningshöjare! 😉 Vi hade tre intensiva men roliga dagar i Karlshamn, och på söndagskvällen for jag hemåt igen, trött men med en go känsla i kroppen.
Denna vecka har fortsatt med olika kurser, men till helgen som kommer är jag ledig. Första lediga helgen på fem veckor! Jag har givetvis bokat in den med andra aktiviteter (så klart!) men det känns ändå som semester. 😉
Det här blogginlägget ska dock inte handla om mina förehavanden, utan om impulskontroll. Och då i första hand hundens…
Begreppet ”impulskontroll” hade aldrig riktigt dykt upp i mitt medvetande förrän jag fick Tarzan. I ”Paketet Tarzan” fick jag en hund med mycket driv och power. Men också en individ med mycket känslor. Han gick liksom all in i alla typer av sinnestillstånd, och ordet lagom hade han aldrig någonsin hört talas om.
Han reagerade snabbt på små retningar, och innan han hunnit tänka så var hans tassar redan på väg åt något håll. Jag – som aldrig haft en liknande hund förut – fick börja fundera i helt nya banor. Det tog ett tag innan jag landat i min nya hundtränarroll, men nu för tiden känns det som att rollen (nästan!) sitter i ryggmärgen.
Förutom diverse övningar i impulskontroll (lyssna – tänk – gör) så har det inneburit massa träning i olika vardagssituationer. Ett exempel: Jag tränade mycket på att han skulle kunna lägga sig och vänta på ett ”lägg dig” kommando. Det kunde vara i situationer då jag ville prata med träningsvännerna, hämta något från träningsförrådet eller bara pausa för att jag själv behövde fundera kring något. Det kunde också innebära att jag hämtade kopplet som jag lagt utanför träningsplanen.
När jag var framme vid Tarzan och skulle koppla upp honom reste han sig ofta sista metrarna innan jag hunnit fram och kom och mötte mig. I början tänkte jag inte så mycket på det. Jag var ju ändå på väg att koppla honom… och han kom ju till mig…så vad var problemet?
Problemet visade sig vara att han agerade på impulsen ”komma till matte för jag vet att hon är på väg till mig”. Så varför inte förekomma henne lite..? Big NO med en hund som han!
Detta var bara ett av flera misstag jag gjorde i början. Misstag som för en annan typ av hund inte spelat någon som helst roll för den övriga träningen, men för Tarzans del gjorde den stor skillnad.
Nuförtiden checkar jag ofta av impulskontrollstatusen i situationer där han minst anar. Jag går fram där han ligger, sätter på kopplet och sedan vänder jag på klacken och försöker ta med honom. I bland glömmer han bort sig och följer glatt med, trots att han inte fått något slutkommando på läggandet. ”Guuuud vad du är lättlurad, din lilla råtta” brukar räcka för att han ska tänka till nästa gång. Men å andra sidan finns det inte så stort värde i att koppla på hjärnan gång två…
Andra situationer jag testar honom i är att helt plötsligt slänga en boll bredvid, eller över huvudet på honom då han ligger eller sitter och väntar – när han mist anar det. Han hade verkligen skitsvårt för det i början, och det krävdes mycket träning i olika situationer för att han skulle klara dessa överraskningar. Fortfarande reagerar han med reptilhjärnan i bland, men alltmer sällan.
Jag bad Nicke filma två av exemplen.
Ritualiserade störningar klarar han däremot fint, de blir mera som en hjälp. Tjugo leksaker utlagda på planen, någon som försöker störa ut honom vid sidan, en stor fotboll intill ena sidan på rutbandet… Det finns ett värde i den typen av träning också, när det gäller att förklara vad han ska göra, och inte göra. Men det hjälper inte ett dugg mot de enstaka störningar som plötsligt uppkommer när han inte är beredd.
Man ska nog inte förväxla impulskontroll med hundar som ännu inte lärt sig ”spelets regler”… regler som handlar mer om vardagshyfs än att kunna kontrollera sina impulser.
Då det gäller vardagslydnad vill jag att hunden ska förstå följande: 1. Man pausar på ett ställe och väntar tills jag säger något annat. På det stället bryr jag mig inte om i fall hunden nosar, äter gräs eller tittar sig omkring bara den är kvar och väntar. 2. Man kommer direkt när jag ropar (min terrier har dock missförstått det hela och tror det är tredje kommandot som gäller under promenaderna). 3. Man springer aldrig fram till andra människor eller hundar om jag inte sagt att det är okej. 4. Man jagar inte vilt, cyklar, bilar eller annat. 5. Man uppför sig i flocken, vilket innebär artighet mot sina fyrbenta kompisar. Sköter man inte sina kort där så åker man ut i ett annat rum och får begrynne sina hyss och komma tillbaka med en mer ödmjuk inställning. 😉
De här reglerna gäller hemma i vår flock, och gör att jag (förhoppningsvis) inte behöver jobba med dom under våra träningspass på planen. Det här handlar dock mer om att lära hunden vettiga vardagsbeteenden, än ren impulskontroll. Även den mest eftertänksamma vovven kan behöva lära sig att inte hälsa på folk eller hundar hur som helst, eller resa sig och gå iväg bara för att man tröttnat på att vänta.
Det finns en väldigt bra och tänkvärd artikel om impuls/självkontroll av Jenny Nyberg. Här kommer den för er som är intresserade av ämnet. 🙂
Nu fick jag något att fundera på med Thone. Där känns det ibland som att hon lägger eller sätter hjärnan där jag lämnar henne, och så vandrar kroppen iväg…
Hos oss kör Ash med att alltid ha hjärnan i molnen och kroppen springer runt i cirklar…
Ha ha, kroppar som lever sitt eget liv känns bekant. 🙂