WIN – What´s Important Now?

Jag läser två böcker just nu. ”Tänk låsningar och lösningar” av Kjell Enhager och ”Bambi” av Mons Kallentoft.

Det ena är en bok i mental träning och problemlösning, den andra en deckare av ”vår egen” Linköpingsförfattare, och jag tror jag läst det mesta Kallentoft skrivit. Älskar spänning och bra deckare… nästan lika mycket som litteratur i mental träning. 😉

Ett kapitel i Enhagers bok heter ”WIN – Whats Important Now?” Det handlar om att bygga in problemlösning i vår träning så vi blir mentalt starkare och mera uthålliga. 

Här är ett utdrag ur boken (jag är för lat för att skriva in texten så ni får den på bild):

Det finns flera svar på frågan ”Hur tränar vi knoppen, stretchar tanken och höjer ribban för vad vi klarar av?” Kanske vi inte ens medvetet behöver bygga in problem kring vår träning såsom Bob Bowman gjorde till Michael Phelps, eftersom de har en förmåga att dyka upp av sig självt när vi minst anar det.

Bakslag i träningen, underprestation på tävling, strul kring planering och organisation, negativa känslor i träningsgruppen eller laget, sjukdom eller skador… Listan kan göras lång.

Hur hanterar vi t e x vårt eget humör när träningen strular, vi känner oss ifrågasatta av omgivningen eller orättvist behandlade av våra närmaste? Hur håller vi prestationsångest borta? Hur behåller vi drivkraften?

Själv tycker jag den här delen av mental träningen är minst lika intressant  som hur vi jobbar med nervositet innan tävling och håller oss i bubblan. Och många gånger svårare. För mig hänger allt detta samman i begreppet mental träning, då det handlar om förmågan att styra mina tankar och känslor på ett positivt sätt. 

Vinnarskalle handlar om så mycket mer än segrar. En ”riktig tävlingsmänniska”  hanterar skickligt alla delar kring sin träning och sitt tävlande. Vilket i sin tur innebär personlig utveckling på många plan – inte bara på vägen mot prispallen.

För några år sedan var jag inne i en negativ spiral. Jag tyckte problem och bakslag hopade sig på olika plan vilket gjorde att jag kände mig låg och energilös. Känslan av att ”trampa vatten” var påtaglig.

Så jag satte jag mig ner och funderade över vilka sidor hos mig själv som jag gillade, och vilka jag inte gillade.

En av de saker jag ville bli bättre på var att hantera problem – både i hundträningssammanhang och i övriga livet. Jag blev liksom stressad av struligheter. Mer stressad än irriterad.

För att ändra på det försökte jag begripa varför jag blev stressad. Efter lite funderande kom jag fram till att det förmodligen beror på min otålighet. Jag vill gärna se utveckling snabbt, jag vill kunna fokusera på ”rätt” saker och inte behöva lägga energi på problem, därför att problem sinkar mig. Men hur blir man en mera tålmodig person? Speciellt när ens valda sanning är att man är otålig 😉

När jag berättade om mina tankar för en vän garvade hon och sa: ”Du skulle nog helst vilja kunna gå in på Ica och köpa en förpackning tålamod, för det vore ett snabbt och enkelt sätt för dig att lösa det hela på!” Hur rätt hade hon inte? Enkla, snabba lösningar… det är jag i ett nötskal. 

Jag bestämde jag mig för att försöka ändra min inställning kring problem. I stället för att se dom som något som sinkar och hindrar mig, skulle jag se dom som en utmaning och en utvecklingspotential. Det gällde alltifrån bakslag och dålig känsla i hundträningen till problem som uppstod på jobbet eller hemma med familjen. 

För att jag ska kunna göra det på ett bra sätt hjälper det mig att se saker med lite humor. Humor gör att jag får distans, kan sätta grejer i rätt perspektiv och lättare kommer på banan igen. Automatiskt dras jag till personer som har nära till humor, självdistans och vidgade vyer. Jag blir en bättre version av mig själv tillsammans med sådana människor, och får mera energi. Men det är  i slutänden ändå med mig själv jag måste förhandla innan jag beslutar mig för vilken väg jag ska gå vidare på. 

Har jag då lyckats att hålla fast vid detta? Ja, hyfsat bra. Jag är i alla fall betydligt bättre på problemhatering än jag var förut. Och eftersom jag gillar att se utveckling blir det i sig en drivkraft i sig att fortsätta jobba.

Att vara som bäst när det är som svårast, jobbigast och motigast – det är f-n i mig inte enkelt. Men det är knappast det enkla som utvecklar oss som människor.