I mitt yrke som hudterapeut träffar jag massa olika typer av människor.
De här personerna söker upp oss på kliniken av skilda anledningar, men gemensamt för alla är att de vill ha hjälp att förändra och förbättra någonting som har med deras utseende att göra.
Är det viktigt kan man undra? Ja, för många är det viktigt – medan andra boostar sig själva genom prestationer av olika slag. Men oavsett område så handlar det i slutänden alltid om bekräftelse.
Om du ofta får höra att du är trevlig, attraktiv eller har en stor begåvning så är det ju väldigt lätt att tro på det. På samma sätt som det är lätt att tro på motsatsen, om människor i omgivningen är snabba på att påpeka våra brister.
Själv är jag inget undantag. Jag blir glad, stolt och stärkt av positiva omdömen, och ofta sänkt då jag får höra att jag inte gjort något tillräckligt bra.
Men…detta med att låta omgivningen bestämma hur jag ska känna, är en bit som jag verkligen jobbar stenhårt med rent mentalt. Det är en tuff bit som kräver mycket träning.
Det går aldrig att bestämma – än mindre förutse – vad andra människor har för uppfattning om oss i olika sammanhang. Hur mycket vi än anstränger oss för att vara bra, göra rätt och passa in, så finns det förmodligen någon/några som inte tycker vi lyckas särskilt bra. Hur mycket vi låter dessa påverka är helt och hållet upp till oss själva..
Jag försöker verkligen att känna efter själv. Är jag nöjd och belåten med mig och det jag gjort? Ja, då är det good enough. Eller tycker jag i ärlighetens namn att jag kunde ansträngt mig lite till? I så fall får jag tänka till så jag förbättra mig till nästa gång.
I bedömningssporter som lydnad är det otroligt lätt att bli ”offer” för andras (domarens, publikens, konkurrenternas) omdömen. Men det är faktiskt bara vi själva som vet, och ärligt kan bedöma vår prestation. Det är bara jag som vet hur jag och vovven tränat, hur mycket vi tränat, vad som är våra styrkor och svagheter och vad vi lagt fokus på att förbättra senaste tiden. Det jag och min hund presterat kanske är riktigt bra med tanke på var vi är just där och då. Med det inte sagt att det inte kommer bli bättre i framtiden..
I bland får jag känslan av att många av oss som valt av tävla i bedömningssporter, innerst inne har väldigt höga krav på oss själva. I bland nästan orimliga. Och när vi väl ger oss ut på tävlingsplanen för att bli bedömda så är det med kniven på strupen, för vi vill så himla gärna att andra ska gilla oss, våra hundar och det vi visar upp. Och plötsligt blir vårt eget omdöme åsidosatt, till förmån för omgivningens bedömning.
Att vara sin egen ”domare” handlar absolut inte om att inte kunna ta kritik, eller inte vara öppen för feed back. Tvärtom. Men jag väljer hur jag tar emot kritiken eller den feed back jag får, och vad jag gör med den.
Det finns många bitar att jobba på. Inte bara som hundtränare utan som människa i stort. Hela livet är väl egentligen en enda stor personlig utveckling. Att vilja utvecklas och sträva framåt är en mänsklig och helt normal egenskap. Men kanske vi ska försöka vara lite mer förlåtande och förstående mot oss själva i bland. Och det viktigaste av allt, inte låta någon annan tala om för oss vem vi är eller vem vi borde vara.
Den flygande border collien Tarzan – på väg mot rutan – är fångad på bild av duktiga fotografen Lena Kerje.
Vilka grymt bra bilder hon tar (men såklart snygga modeller också)! Håller helt med dig i det du skriver men ack vad svårt det är att leva upp till. Jag är jätteberoende av vad andra tycker och tänker om mig även om jag försöker att det inte ska betyda så mycket. Ska verkligen försöka jobba med den biten för det är som du säger, man kan aldrig gardera sig mot andras åsikter. Tror man med åldern blir lite tryggare i sig själv. Jag är i alla fall mer trygg med vem jag är i dag när jag är 35 än då jag var 20. Fast det finns att jobba vidare på. 🙂
Huvet på spiken igen!! 🙂
Blir lite kär i din blogg rätt ofta 😉
Ååå vad jag älskar dina bloggar där jag känner igen mig själv så jäkla väl!
Har den grabben nånsin alla fyra tassarna i marken samtidigt…… bra blogg.
som jag alltid brukar säga, väldigt klokt skrivit!! 🙂
Tack Helene för ännu ett bra inlägg! Känner igen mig, som väl de flesta gör, men har tyvärr inte kommit lika långt som du i det arbetet, men det här får mig att kämpa på lite till:-)
Visst är det så. Du är så bra på att sätta ord på vad många tänker och känner.
Visst är det så, för det är ju bara en själv som vet ” vart man är på väg ” och hur långt man hunnit på den vägen :-)) Gillar ditt tänk och dina funderingar skarpt !! Tack för att du så frikostigt delar med dej 🙂 🙂
PS Väntar med spänning på bilden när Tarzan svingar sig i lianerna, för det är väl oxå bara en ”tidsfråga” *s* !?!? Underbara bilder !!! DS
Du underbara människa! Du kan verkligen sätta huvudet på spiken och skriva så man blir stärkt som läsare. Har du aldrig funderat på att bli livscoach och även arbeta utanför hundvärlden?
kram
Vad bra du skriver och vilken kanonbra bild!!!! 🙂
OJ, vad jag känner igen mig i det du skriver!
Mycket klokt skrivet! Jag har själv lätt att fastna i vad andra ska tycka och tänka och tyvärr tror jag oftare att ”negativa” kommentarer fastnar bäst medan det som är bra rinner av en… Försöker verkligen att allt mer njuta av det som gick bra (även om det bara är jag som tycker det är bra, inte omgivningen) och hantera kritik mer konstruktivt för att kunna vända det till ngt bra och kunna utvecklas.
Härlig bild på grabben 🙂
Har sagt det förut: du är klok som en pudel! Jag tar det med mig, alltihop, både ut på appellplanen och i livet utanför.
Kloka ord!!