Det är ett himla rattande fram och tillbaka..!

Jag har sagt det förut… Hundträning påminner om motorsport. Det är en evigt rattande, gasande och bromsande hit och dit.

Ett bland flera moment som jag rattar fram och tillbaka är vittringen. Det kluriga med det momentet är att hunden måste skifta tanke flera gånger, utan att jag som förare kan påverka den under själva arbetet.

1.Den ska springa målmedvetet ut till pinnarna. Nu står det visserligen i reglerna att tempot ut till pinnarna har underordnad betydelse, men min idealbild av momenten stämmer inte alltid överens med regelboken, he he.

Inte så att min hund ska tokrusa ut till vittringspinnarna, men jag vill se att det finns ett driv och ett målmedvetet springande fram.

2.Väl framme vid pinnarna ska hunden växla ner och byta tanke. Är den för het blir det lätt plockande eller smakande. Är den däremot inte helt engagerad eller säker på sin uppgift går den gärna över rätt pinne flera gånger, och i värsta fall fastnar på någon annan intressant fläck vid sidan om.

Det står uttryckligen i reglerna att hunden får gå över rätt pinne en gång utan att det blir avdrag, och den regeln är väl bra kan jag tycka. Samtidigt vill jag inte att det ska se ut så på träning, eftersom det i min värld är ett litet tecken på att hunden inte är 100% säker på sin uppgift. Jättebra med noggranhet och hellre att den går över pinnen en extra gång, än att den är för ivrig och griper för snabbt. Men om det ser ut så upprepande gånger känns det som att jag behöver göra hunden säkrare i analysdelen, och kanske få lite mer tanke på att leverera pinnen till mig.

3.När hunden väl bestämt sig och gripit rätt pinne ska den snabbt tänka tillbaka in till mig, medan den håller pinnen stilla och fint i munnen, och sätta sig rakt vid min sida.

I den ”vanliga” apporteringen är Tarzan tränad i att så fort han gripit en apport så ska hans tanke vara Pang! in till min sida med den.

Men i vittringen vill man ju inte ha den strategin, för om tanken på att leverera pinnen blir för stark är risken att hunden i sin iver lyfter fel, vilket ger betyg noll.

Jag tror i princip aldrig man kan få ett moment att se precis lika ut varje gång, även om det är något man strävar efter. Men det kan definitivt vara en målbild att att träna för. ”Så här vet bra vet jag att hunden kan utföra momentet, och jag ska försöka se till att utförandena blir så nära den som möjligt varje gång.”

Då det gäller vittringen kan jag ena gången se att Tarzan är lite för ivrig i sitt sökarbete. Även om det inte innebär att han lyfter eller smakar på någon annan pinne än den rätta, så ser jag ändå tendensen. Då brukar jag justera in det genom att låta honom göra ”långa” analyser (typ många pinnar/den rätta pinnen en bit från de andra/långa godissök med många små bitar/påminnelser om rätt tanke innan skick, osv) några pass, och så provar jag tävlingsmässigt igen. Förhoppningsvis har jag då lyckats ratta in rätt frekvens och fått balans i de olika delarna.

Eller så har jag (som jag just upptäckt) legat kvar lite för länge i att låta honom söka en lång tid. Så nu när jag checkade av en tävlingsmässig variant och Trasan kommer på rätt pinne, är hans hjärna inställd på att fortsätta leta en stund till. Den har liksom blivit tidsinställd. Nu får jag ställa in den på lite kortare tid igen. Kanske räcker det med en enda repetition där han snabbt hittar rätt och får en liiite snabbare belöning då han kommit in till min sida. Vi får se…

Så här tycker jag det är genomgående i alla moment. Man ser tendenser åt olika håll och får ratta in hunden så att den på tävling har balans i de olika delarna. Det gäller att man är uppmärksam på tendenserna, så att de inte muterar till ett problem på sikt.

I Talangtruppen har deltagarna till uppgift att toppa formen inför vårt nästa läger – det prestigefyllda ”Välamästerskapet”.  Diana och Lillemor har givit dom olika parametarar att beakta då det handlar om att toppa formen, och vara bäst då det gäller.

Eftersom det är omöjligt att ligga på topp året runt, gäller det att hitta rätt strategi för att kunna ratta in rätt frekvens precis innan en stor tävling. Hur man gör det finns inget facit för utan kommer se olika ut för olika ekipage, och det är också något man måste lära sig under resans gång.

Själv börjar jag fundera på om jag ska ta hjälp av Leffe, som är gammal svensk mästare i Formel 3. Han har fortfarande bra koll på det där med gas, broms och kurvtagning. Kanske jag kan få lite tips av honom hur jag bäst rattar in vittringen med Trasan.