Den i särklass vanligaste anledningen till att hundförare kommer hit på mental träning är just detta ”Det går så bra på träning, men vi får aldrig till det på tävling!” Övervägande delen är också ganska övertygade om att de beror på deras egen nervositet.
Antingen man kommer hit enskilt eller i en träningsgrupp brukar vi börja på samma sätt, genom att fylla i ett frågeformulär för att jag ska få en uppfattning om hur deras träning ser ut, och få lite tankar kring den. Sedan går vi ut och tittar på om deras analys och uppfattning stämmer med verkligheten.
En av frågorna är ”Hur ofta lyckas din hund utföra sina moment på första försöket helt tävlingsmässigt under träning – utan hjälper och synliga belöningar?” Det har ju inte ett smack med mental träning att göra kan man tycka, men det är å andra sidan viktigt att försöka bena ut vad som beror på vad.
Vissa börjar fundera lite redan där. ”Hmm…kanske min hund inte fixar det riktigt bra på första försöket. Inte utan hjälp eller vetskap om att det garanterat kommer en belöning.”
Foto: Lena Kerje
Andra svarar ”ofta” på frågan och i vissa fall visar det sig att det faktiskt stämmer när vi går ut och testar. Hunden klarar att gå in och göra ett moment helt tävlingsmässigt riktigt bra på första försöket. Och då får vi fundera vidare på om problemet kanske ligger i att den inte klarar att göra flera moment efter varandra på samma sätt. Eller så ligger problemet på något annat plan.
Men i en hel del fall stämmer inte förarnas uppfattning med verkligheten. Hunden fixar inte att gå ut och göra en ruta eller vittring helt tävlingsmässigt första gången. Däremot går det klockrent andra gången, eller då föraren hjälper hunden genom omvänt lockande. Eller förflyttar sig då hunden kommer med apporten. Men det hjälper ju knappast på tävling.
Beror det här på att man tränar för lite? Eller tränar dåligt? Nej, det tror jag inte. Tvärtom är nog hunden många gånger väldigt bra tränad… för träning. Men inte alltid för tävling. Kanske är det träningsanalysen som behöver bli tydligare, d v s att man tar sig tid att fundera över exakt vad det är som gör att träningen inte håller för tävling.
Många gånger lägger vi fokus på fel saker, helt enkelt för att vi inte riktigt ser (eller vill se) det egentliga problemet. I stället för att lägga 80 %av träningstiden på skitsnygga detaljer där belöningsfrekvnesen är hög (det är ju så kul att belöna, och så häftigt när vi ser hunden göra det där lite extra flashiga) kanske vi skulle fundera över hur vi ska kunna paketera i hop alla moment på ett sätt så att hunden klarar utföra samtliga – utan att nolla något. Lite som att se hela programmet som ett enda stort moment.
Givetvis kan vi inte strunta i att träna delar och detaljer. Om vi övar vidare på taffliga gripanden eller långsamma ingångar till sidan, blir hunden ju bara bättre på taffliga gripanden och långsamma ingångar till sidan. Samtidigt kanske det inte är just det som gör att vi aldrig når det där eftertraktade förstapriset, eller kvalpoängen.
När något i träningen (eller tävlingen) strular brukar jag fundera över följande:
- Är det tekniken som brister? Alltså, vet/kan min hund inte exakt hur den ska förflytta sig eller utföra sin uppgift rent tekniskt?
- Är det koncentrationen/sinnesstämningen/motivationen som ligger fel? M a o kan hunden momentet bra rent tekniskt men inte med störning, eller då den är för låg/hög i aktivitetsnivå eller har fel förväntan? I så fall kanske jag ska lägga merparten av träningstiden på att öka fokus och motivation hos hunden.
- Ser momentet väldigt olika ut från gång till gång? Växlar det ofta mellan att vara 10-mässigt ena dagen och tvärnoll nästa? Ja då kanske det är alltför dåligt befäst i olika situationer och jag får träna min hund på att generalisera bättre.
- Är det jag själv som brister? Ger jag hunden dubbla budskap? Är jag otydlig/övertydlig? Är jag dålig på att läsa/förstå min hund? Är min sinnesstämning/attityd helt åt fanders?
Genom att tänka så här hittar jag snabbare rätt lösning, och kan lägga träningstiden på det som egentligen är pudelns – eller i mitt fall border colliens – kärna. 🙂
Intressant ämne Helene, ett jag allt för väl känner till. Vet inte om det här hör hit men jag har ju hållit på ett tag med hundar nu och har för första gången haft en hund som inte fungerat alls på tävling. Problemet är troligtvis väldigt komplext och består säkert av flera ingredienser, många bäckar små så att säga även om det alltid finns vissa huvudingredienser som jag ser det, vem man är och vad man har samt samspelet där i mellan. För egen del hade jag till en början på tok för bråttom och forcerade en ung lovande hund, (kanske den bästa jag haft) en hund som dock var väldigt omogen upp i klasserna för att resultaten var viktiga, detta var ju hund nummer fyra i ordningen jag körde och nu skulle det ske, toppresultat på SM, in i landslag osv. Redan där hade jag tappat grunden i vad detta handlar om med en individ som inte alls klarade det jag krävde, jag själv och vad jag trodde andra tyckte vart viktigare än vi och det team som tanken var att det skulle bli av oss i slutändan, han och jag tillsammans vart i stället en mans show. Något som i sin tur gjorde att grundarbetet kring relation och förtroendet mellan förare och hund vart på tok för för tunt och stretchades ut på alldeles för kort tid. Så när kraven ökade i takt med svårighetsgraderna så drog han mer och mer i handbromsen inne på planen och visade tydligt att han inte ville vara med eftersom allt var en belastning för honom även om jag inte fattade det riktigt då. Tyvärr hanterade jag det katastrofalt med ännu större krav och press ju mer alvar det blev, jag la även till ytterligare ingredienser som jag inte jobbat med på samma sätt tillsammans med tidigare hundar, så som temperament och humör, ni kan ju gissa hur det gick med den överlägset mest omogna och sena hund jag haft? Ja, inte så bra skulle man snällt kunna omskriva det, allt kulminerade när jag kände att jag helt tappat honom helt på tävling, inget fungerade, strulig och okontaktbar utanför planen, seg och utan motor inne på den samma. Nu hade det även gruppmomenten gått från strulandes till att sluta fungera helt, allt för att han inte fixade mig, mina krav, mitt temperament och humör utifrån den han var när vi befann oss i en tävlingsmässig miljö. Han gjorde allt för att komma undan, och tacka fan för det, allt han ville var ju att slippa undan mig och situationen vi befann oss i, hellre fly än illa fäkta. Den personen som skulle vara hans största trygghet blev hans värsta fiende tyvärr, den insikten gör ont i hjärtat idag kan jag säga. Till slut fick vi lägga av helt, då var han runt fem år om jag minns rätt, den tid då det egentligen skulle börja hända saker för oss. Det jag innerst inne älskade att hålla på med hade gjort mig till ett monster som det kändes och jag hatade lydnaden och allt den stod för. Det intressanta under dessa år, framför allt de första var att han oftast var väldigt annorlunda i träning, givetvis inte alltid och han förändrades ju även där på grund av mig över tid, men ändå inte på samma sätt som i tävling, han var gladare, piggare, fartigare, mer öppen i skallen och med glimten i ögat, jag har många gånger sagt att han är annorlunda på tävling än träning när det i själva verket varit jag som varit annorlunda. Över tid betingas detta in och allt blir sämre och sämre. I samma veva som vi la av kastrerades vi honom också för att han skulle få må allmänt bättre då hormoner och hans mentala status spökade rent och vi såg att han hade det jobbigt här hemma, runt detta pausat vi drygt ett år med all form av träning. Vi smög igång med lite lydnad igen efter det året, tyvärr var jag själv länge helt död inombords vad det gällde lydnaden så det gick ändå långa perioder utan någon träning alls trotts att han nu faktiskt fungerade bättre och bättre, kastrationen, ålder, pausande och mitt bemötande hade fått honom att landa lite i skallen faktiskt, något som märktes hemma rätt snabbt då han kom till ro här mycket bättre. Så förra året kom vi igång med tävlandet igen, dock utan att ha någon större träningsbakgrund och det märktes givetvis hur betingad tävlingssituationen har varit för det var segt och trögt i början, men vi har ändå vuxit in i det och jag tycker han vart piggare och gladare för varje start och jag har tyckt det varit roligt igen, av de åtta starter vi gjorde avslutade vi de sista fyra med att även köra gruppmomenten och med att också få lyckas jättebra med dom. Nu är han åtta år och inspirationen för egen del är tillbaka, vi har ett träningsupplägg och en tanke med lydnaden igen. Skillnaden är dock stor i vissa delar, temperament och humör är bortplockat och vi jobbar med att det är han som ska bjuda på och vilja det vi gör, tidigare har det bara varit utifrån vad jag kommenderat och endast på mina villkor. Han är väldigt pigg och glad även om vi fortfarande tar små steg där jag låter honom bjuda på beteenden i stället för att kräva dom. Vad vill jag nu ha sagt med denna långa text lite flummiga då? Jo, hundar är olika och vi är olika, ibland klickar det inte, men för det mesta gör det till sist, det tar lite olika tid bara, så ha tålamod eftersom det är förkastligt att ha bråttom, alla hundar har olika förutsättningar. Att stanna upp och fundera över vad man håller på med i mellan åt är väldigt bra, för den ende som någonsin kan göra fel i träning eller på tävling är ju föraren, hunden gör alltid rätt i sin värld, tänk på det. Kom ihåg vad som är viktigt och för vem och lägg inte tid och energi på saker du inte kan påverka, det tar bara dyrbar tid från det du faktiskt kan göra något år. Jag har inte klivit av en träning eller en tävling arg och besviken på tre år nu, det är jag rätt stolt över, men framför allt så är min hund glad för det och vi ser fram mot 2017 som ett år vi ska ha kul tillsammans.
Tack Mattias för att ger dig tid att ge feedback. Och dessutom berätta din ”story” på ett så ärligt sätt. Uppskattas av fler än mig! 🙂
Gillar dina sistra rader lite extra. ”Jag har inte klivit av en träning eller en tävling arg och besviken på tre år nu, det är jag rätt stolt över, men framför allt så är min hund glad för det och vi ser fram mot 2017 som ett år vi ska ha kul tillsammans.”
Heja dig! Tycker du är en klok, reflekterande kille med ett stort hjärta och passion för det du gör. You go! 🙂
Svara
Mattias! Så grymt att du delar med dig. Tack och jag hoppas många läser din kommentar o sedan funderar en stund över sin egen träning. Heja er!
Mattias! Så grymt att du delar med dig. Tack och jag hoppas många läser din kommentar o sedan funderar en stund över sin egen träning. Heja er!
Ååå…Så BRA skrivt??
Tack Carina! 🙂
Väldigt intressant! Jag brottas mycket med det här och försöker acceptera att min hund, eller snarare vi, inte är ett tävlingsekipage…
Det började bra, sen gjorde jag alla de klassiska felen som man kan göra som hundtränare och nu är hunden ”förstörd” 🙁
Jag borde vetat bättre.
Vi har känslorna på utsidan båda två och särskilt jag. Och våra känslor på lydnadsplanen är åt skogen.
Men det är svårt att lägga ner helt och träna andra saker istället. Jag vill ju så gärna tävla lydnad…
Halloj Mi! Tack för ditt inlägg!
På vilket sätt tror du att din hund är ”förstörd”? Jag har svårt att tro att du gjort så stora och många ”fel” så det inte går att reparera med litet tid och bra träningsupplägg. Kan du inte få hjälp att hitta en bra strategi av någon instruktör/tränare i närheten där du bor? Det vore ju så kul om du hittar tillbaka till det du och din hund egentligen tycker är roligt!!
Som alltid väldigt intressant blogg 🙂
Mattias, jag gillar din ärliga kommentar- stort lycka till under 2017.
Tack Sofia! Det samma 🙂
<3