Låt ingen annan tala om vad du inte ska göra…

 

 

Jag har alltid varit lite ”motvalls kärring”. I synnerhet när folk talat om för mig hur saker&ting kommer bli och hur jag kommer känna&tycka. Då har jag per automatik gjort, tänkt och känt tvärtom. Bara för att liksom…

När jag var gravid i vecka 35 köpte jag ett föl. En underbar liten fullblodsarabfröken som då var sex månader. Jag gjorde det för att jag verkligen ville, och tyckte det skulle bli svinkul!! Och för att jag var helt övertygad om att jag skulle fixa allt praktiskt som hästägare, trots att jag snart skulle föda vårt första barn och inte hade en aning om hur det skulle bli att vara mamma och ta hand om en ny liten människa – och en relativt ny liten hästindivid.

Men det gick bra. Hur hur bra som helst faktiskt. Och det trots att många kloka och ansvarsfulla människor i min omgivning talade om för mig att det var korkat. Kunde jag inte ha väntat lite så jag jag skulle inse hur tufft det är att bli mamma för första gången, utan att ha ett föl att ta hand om? Som jag dessutom måste åka 4 mil  t o r för att sköta om varje dag..?

Fölet växte upp – parallellt med vår son – och skänkte mig otroligt mycket glädje både på och utanför tävlingsbanan. Hon fick somna in förra året, då 25 år gammal efter att ha levt ett långt och lyckligt hästliv. Och jag har så många fina minnen, alltifrån kärleksfulla stunder i stallet, promenader i nysnö mörka vinterkvällar, fina framgångar på dressyrbanan till underbara galopper över öppna fält i solnedgången. Livskvalité de luxe!

Lika ”motvalls kärring” blev jag när vi i familjen skaffat vår första hund – en liten jack russell vid namn Jackson. En tänkt stall – och familjehund som jag gick några valp – och allmänlydnadskurser med…och plötsligt insåg hur grymt kul det var att träna hund! Så pass kul att jag fick för mig att prova tävla lydnad med den lilla 25-cm höga terrierkillen.

Detta var 2003 och på den tiden var det inte jättevanligt med små terriers på lydnadsplanen. Vilket några ”äldre gentlemän med större brukshundar” gjorde klart för mig. De log lite överseende och undrade varför jag inte skaffade mig en ”riktig hund” om jag nu promt ville tävla. Jag fattade aldrig vad dom menade. Jag hade ju en riktig hund!

I alla fall visade han sig vara så pass riktig att han efter lite träning slog flera av dom i tävlingssammanhang . Inte så jättepoppis bland bruksfarbröderna. 😉 Det var faktiskt t o m en som tog ett snack med domaren efteråt för att påpeka att hen dömde till förmån för ”outsidern”, dvs Jackson.  Heder till den domaren som på prisutdelningen högt och tydligt talade om att ”det kanske är fler som borde börja tävla terrier för det verkar vara ett vinnande koncept”. 😉

Med detta vill jag säga… Låt ingen annan tala om för dig vad du ska göra – eller inte göra – tycka och känna. Det är så himla lätt att låta sig påverkas av andras tyckande. ”Du har en väldigt svår hund… det kommer bli tufft för att dig att lyckas på tävlingsbanan.” Eller ”Ska du verkligen satsa på det här? Du som har så mycket annat som tar tid?”

Ingen känner dig så bra som du själv. Ingen mer än du vet vad du egentligen är kapabel till. Att lyssna till goda råd är en sak. Att låta sig hämmas av andras åsikter är en helt annan.

Så nästa gång någon säger att det kommer bli svårt – tänk tvärtom. I synnerhet om din magkänsla skriker ”DET HÄR KOMMER BLI LÄTT! OCH SVINKUL!!” 🙂