Jag har en förkärlek för det vilda

När jag var tolv år fick jag åka på ridläger för första gången.

Jag hade då ridit på ridskola i fem år och även tränat lite privat för en duktig ridlärare. Och det senare berodde på att jag under en uteritt på ridskolan övermodigt lämnat ledet och satt av i galopp på stigen bredvid, där det låg en stor stock som inbjöd till att hoppas över.

Min ponny tyckte dock inte den såg lika inbjudande ut som jag tyckte, utan tvärnitade framför. Och jag seglade i en snygg båge över hästhals och stock, landade på andra sidan och fick jäkligt ont. Det visade sig att jag brutit armen på två ställen och dessutom fått en rätt kraftig hjärnskakning.

I och med detta trauma fick jag hoppa av den ridtermin mina kära föräldrar redan betalat för. Men då skalle och arm började läka ihop, ordnade ridskolan istället så jag fick ta igen den missade ridtiden för en privat ridlärare – vilket givetvis var ett stor privilegium. Jag lärde mig massor!

Och pricken över i var då mina föräldrar efter mycket tjat, släppte iväg mig på mitt livs första ridläger. Förutsättningen var att jag skulle få en ”snäll” häst (det hade min mamma redan pratat med ridläraren på lägret om) för några mer olyckor ville mina föräldrar inte vara med om.

Den ”snälla” häst som man sett ut åt mig hette Sally och var en rund och lugn russfröken. Tyvärr hade jag redan vid första besöket i stallet förälskat mig i Carlo – en eldig, oerhört vacker welshhingt med hög nacke, höga knän och en svans som stod som en plym över ryggen på honom. Han var dessutom isabellfärgad. <3 En total sagohäst!!

Sally var säkert trevlig, men hon liksom för förbleknade vid sidan av Carlo. För redan då hade jag en förkärlek för de vackra och vilda typerna. Det krävdes en del jobb från min sida för att övertyga både ridläraren – och framförallt mina föräldrar – om att Carlo var min perfekta matchning. Det slutade med att jag i alla fall skulle få prova denna sagohäst, för att se om jag kunde klara ut honom.

Vi klickade direkt, jag och Carlo. Vi liksom bara förstod varandra. Jag lät honom elda på och vara den kraftfulla energibomb han var född till, och jag tror han kände att jag litade på honom för han hittade aldrig på några dumheter med mig, försökte aldrig slänga av mig utan uppförde sig som den man han var.

Åh vilka underbara veckor jag hade på det där ridlägret tillsammans med Carlo och mina nyvunna ridkompisar. Hopp&dressyrträning i paddocken på förmiddagarna och uteritt med galopp över grönskande fält på eftermiddagarna. Nattritt med ficklampa. Barbackaritt på stranden. Sena kvällar med spökhistorier och grillkorv.

Näst sista dagen skulle vi rida på långritt och vara ute från morgon till kväll. Då vi kommit en liten bit var vi tvungna att rida genom en hage där det gick några fjordston med föl. Stona var vana att andra hästar passerade genom deras hage och det brukade inte vålla några problem.

Men de var däremot inte vana att ha en eldig welshhingst i sin hage! Carlo sträckte lite extra på nacken och började steppa på stället när en av stona närmade sig. Inte populärt bland mammorna med föl vid sidan. En av dom vände blixtsnabbt och skickade till en bakhov – rakt på mitt knä!!

Det blev att ringa mina föräldrar som fick hämta mig och skjutsa mig vidare direkt till akuten – igen! Jag grät floder. Inte så mycket över mitt knä som det faktum att jag var tvungen att skiljas från min älskade Carlo under så drastiska former.

Det var ingen fraktur denna gång, men däremot ett trasigt ledband. Jag återsåg aldrig Carlo igen men fick på omvägar höra att han blivit såld till en privatryttare eftersom han var ”för svår” att ha som lägerhäst. Jag hoppades innerligt att han kom till någon som förstod honom och lät honom komma till sin rätt. Fast i min tolvåriga hjärna hamnade han såklart hos någon som drog honom i munnen och aldrig lät honom sträcka ut på fälten. För ingen kunde ju rida – och förstå honom – lika bra som jag så klart. 😉

Ibland kan jag se vissa likheter mellan Carlo och Tarzan. Det där oförutsägbara, vilda och svårtämjda. Det som alltid lockat mig lite extra och som gjort att jag känner mig utvald. Svårt att förklara. Det kanske bara är en fix idé/känsla som jag bär med mig. Men den känslan gör det hela så mycket mer intressant och levande för mig.

Sorry trygga Sally, men jag kommer nog alltid välja vilda Carlo.