Rutan…och vägen dit.

Jag har förmånen av att ha några väldigt trevliga träningsgrupper som regelbundet kommer hit till Talludden.

Förutom att titta på träningen rent praktiskt (momentteknik, tävlingsträning, grundträning mm) så hjälper jag till med planering (kort- och långsiktig) i samråd med förarna. I bland brukar vi filma träningen och gemensamt titta på och diskutera kring den efteråt. Och så blir det självklart mycket prat kring den mentala biten.

En av grupperna brukar välja ett specifikt moment som de vill fokusera på varje tillfälle. Dom var här i veckan och då var det rutan som skulle trimmas.

Gruppen består av fyra ekipage i klass 3 och elit, och det är så himla intressant att se hur olika hundarna tänkte kring momentet rutan.

Någon tänkte väldigt mycket på sin belöning när den sprang och hade järnkoll bakåt, i stället för att tänka på vart den var på väg.

En annan tyckte den största belöningen var att springa, mindre viktigt var – och att – man stannade.

Och så var det hunden som tänkte att rutan i första hand handlade om att stanna och provade att göra detta på lite olika ställen.

Så till sist den som var stensäker på rutan men skulle behöva liiiite högre motivation att ta sig dit.

Fyra ekipage som kräver lite olika strategier för att få till en riktigt snygg ruta. Eftersom det här gänget ofta tränar tillsammans har de bra koll på varandras träning, och det blir nästan alltid en härlig dynamik i sådana här grupper.

Grupppsykologi är ett intressant ämne som jag försöker fördjupa mig i. Jag tror att ett bra träningsklimat är en oerhört viktig parameter i en grupp, om man vill få ut mesta möjliga ur varje ekipage.

Det här är en grupp där man är trygg med varandra. Det är högt i tak, skämtas och skrattas samtidigt som alla är oerhört drivna i sin träning. Ett guldläge som instruktör!!

Hur gjorde vi då med de olika hundarna?

Med hunden som tänkte mycket på belöningen (som ofta kom från föraren) ändrade vi belöningsplaceringen. Den fick en extern belöning bakom rutan, och ofta ett varsågod att springa genom rutan och ta belöningen direkt. Några gånger fick den ett stanna-kommando och därefter ett varsågod till belöningen, om den stannade bra.

På samma sätt jobbade vi med hunden som behövde mer motivation och högre tempo till rutan. Där hade vi riktigt heta belöningar bakom rutan i form av en boll i ett jättelångt snöre som träningskompisen drog på marken. Där blev det direkt skillnad på motivationen!

Hunden som tänkte mycket stanna, tränade vi enbart på att springa genom rutan och vidare mot en matskål (hetaste belöningen för den vovven!).

Men hunden som belönade sig själv genom att springa, och hade mindre tanke på att stanna, la vi in en stor, grön matta i främre delen av rutan. Hunden – som sedan tidigare var tränad på att stanna på en target – fick själv komma på var i rutan den skulle stanna för att få sin belöning. Jag har jobbat en hel del så med Trasan, och det var först då han började begripa vad rutan egentligen handlade om.

Just den här typen av hund vill jag inte ska tänka så långt in i rutan. Den blir sällan grund utan hamnar kanske snarare lite bakom. Och det var så roligt att se hur denna lilla racerråtta direkt fattade vad vi var ute efter. Helt plötsligt hade vi lyckats få ett värde i ställandet, och det blev också tydligt för hunden var den skulle stanna.

För den som är intresserad finns en liten film nedan hur jag jobbade med Trasan för att få honom att börja tänka i rutan – inte bara springa. Han får stanna själv innan mitt ”stå” kommer, och den gröna mattan blev mer som en ”del av rutan” än en target för honom.