Oldie but Goldie!

 

Mick Jagger.

I november fyller min rockstjärna 10 år. Ofattbart. Det känns som i går som vi hämtade hem den lilla killen, som var en i kennel Månfares rockstjärnekull.

Niel Young, Jimi Hendrix, Tim Buckley, Curt Cobain, Axl Rose, Freddy Mercury, Mick Jagger och så enda tjejen – Janis Joplin.

Jag fick välja valp som nummer tre – efter Jenny Damm och Iréne Stjärnås – och det blev Mick som fick följa med hem till Östergötland.

”Det är något alldeles speciellt med hans blick – intensiv och outgrundlig”, sa hans uppfödare Lottis Andersson när vi kom för att hämta Mick.

Lottis – som sedemera har blivit en kär vän, och dessutom alltid varit en sådan där drömuppfödare som funnits där när man behövt, men aldrig någonsin haft några synpunkter på vad man gjort och inte gjort med sin hund.

Det är mycket som är speciellt med Mick – inte bara hans blick. Men jag ska inte trötta ut er med alla hans fina egenskaper. Det är väl också så att om man älskar någon riktigt mycket, så är det väldigt lätt att se alla fantastiska sidor hos den individen. 🙂

Jag hade så mycket drömmar, planer och höga mål när det gällde Mick och mig.

Dessvärre fick vi en  lite taskig start då Mick – knappt ett år gammal – föll 20 meter rakt ner  i en ravin tillsammans med min terrier Jackson – och skadade sig så svårt att vi inte trodde han skulle överleva.

Det gjorde han mirakulöst nog, till skillnad från lille Jackson som omkom omedelbart i samband med fallet. Den hittills värsta dagen i mitt liv.

Med fantastisk hjälp från veterinärer, och senare även  vår underbara fysterapeut Marie Söderström, lyckades vi lappa ihop Mick så pass bra att han kunde börja träna, och till sist även göra debut på tävlingsbanan. Den första starten vi gjorde var i Boxholm då Mick var ca 18 månader, och vi blev trea på 167 p. Jag var jublande lycklig!

Mick blev ganska snabbt en stabil och momentsäker hund som sällan nollade. Vi tävlade vidare upp i klasserna med ganska fina resultat, och kom med i den allra första uttagningen till talangtruppen. Därifrån gick vi vidare mot rankingtävlingar och kvalade till SM 2011.

 

 

Men tyvärr satte diverse skador och sjukdomar ständigt käppar i hjulet för oss. Alltifrån två svåra omgångar anaplasma, till ryggskador och operation för ligamentruptur i bogen – plus diverse småskador däremellan. I efterhand inser jag att en vissa saker nog hade samband med hans tidigare olycka.

Jag växlade mellan hopp och förtvivlan många gånger under våra aktiva år, men till sist bestämde jag mig för att sluta tävla Mick. Ett inte helt lätt – men klokt beslut.

 

 

Men ett liv tillsammans med hund innefattar inte bara tävlingar – långt därifrån.

Jag hoppas inte Mick känner sig mindre värd (lätt att lägga in mänskliga värderingar där) bara för att vi inte längre tränar aktivt och tävlar tillsammans.

Inte desto mindre får jag ibland lite dåligt samvete gentemot honom, eftersom det nu är Tarzan som får mycket träningstid och genom sitt sätt har lätt för att hamna i centrum rent allmänt.

Efter att ha läst Jenny Wibäcks inspirerande blogg – vilket den senaste handlar om att ge den äldre hunden ett innehållsrikt liv   (www.lyckagård.se) – så har jag blivit taggad på att göra samma sak.

Jag skulle helt enkelt vilja ge Mick lite mer egen tid med mig.

Kanske vandra Östgötaleden tillsammans med goda vänner och deras fyrbenta … Eller börja träna något helt nytt med honom, t e x nosework.

Eller helt enkelt dra i hop ett ”Oldie But Goldie- gäng” och köra diverse olika aktiviteter med våra äldre hundar, och bjuda in föreläsare som berättar om hur vi bäst kan tar hand om våra seniorer.

Om det finns några av er här i trakten som tycker det vore kul att hänga på, så maila mig gärna. Vi kanske gemensamt skulle kunna hitta en form för aktiviteter där man ansvarar för olika tillfällen.

För en sak är säker. Man är inte mindre värdefull för att man blir äldre och inte längre är top notch på tävlingsbanan!  Tvärtom!!!  (Och det gäller både både två- och fyrbenta.) 😉