I vissa fall kan det vara bra att undvika obehagliga saker. Men vad händer om du alltid tränar på ett visst sätt för att undvika att misslyckas? Eller om du väljer den enkla vägen för att den andra innehåller mer känslor av motstånd, och större risk att få en dålig känsla?
Många gånger är det inte misslyckandet i sig som vi är rädda för utan känslan, frustrationen, besvikelsen och tomheten den för med sig.
Lika euforisk, stark och lycklig som man känner sig efter att ha gjort en riktigt bra insats – lika låg, energilös och besviken kan man känna sig efter ett misslyckande.
Vi är ”känsloberoende” i hundsporten, och rädslan av en dålig känsla är kanske det vi är allra mest rädda för. Inte alla av oss givetvis, men förhållandevis många.
Kanske beror det på att vår relation till hunden är så nära och personlig att vi också tar våra misslyckanden väldigt personligt. Om vi skulle tävla och träna någon annans hund skulle vi säkert tänka mer konstruktivt och våra analyser skulle bli betydligt mindre känsloladdade.
Jag tror den här rädslan i sig ofta sätter stora käpparna i hjulet. Vi går som katten kring het gröt i stället för att lita på att vår relation med hunden är så trygg och stark att vi klarar att ta oss genom situationer som vi från början kanske inte känner oss helt bekväma i.
Om man hela tiden intalar sig att ”det här är för svårt” eller ”det kommer nog bli fel” och alltid väljer den lättaste vägen så kommer det förmodligen funka till en början, därför att man helt enkelt undviker problemet. Men det gör oss inte mentalt starkare . Och inte heller gör det att vi blir duktigare på att lösa problem nästa gång de uppstår.
Jag tror inte alltid det är de duktigaste och mest talangfulla personerna som lyckas bäst inom en sport. Mental styrka såsom att kunna hantera motgångar och bakslag på ett bra sätt, kunna analysera på ett konstruktivt sätt, tro på sig själv och sina analyser, förmågan att hitta lusten och motivationen även när det känns motigt är egenskaper som väger väldigt tungt i framgångskonceptet.
Det är plättlätt att träna, tävla (och leva!) när allt flyter på och man lyckas med sina målsättningar. Man får massa bekräftelse från omgivningen, känner sig stark och fylld av energi.
Den stora utmaningen ligger i att kunna ha kvar sitt driv och sin motivation i motgång. Turligt nog är det träningsbart, och dom blir duktiga på det kommer förmodligen vara de största vinnarna i längden.
Några tips som kan hjälpa på vägen (som brukar hjälpa mig!):
-Omge dig i möjligaste mån med människor som gör att du blir ditt bästa jag.
-Se till att du har många ”ben att stå på”. Om man bara har en enda sak i livet som är viktig blir man väldigt sårbar (och livet blir dessutom rätt enformigt…)
-Träna dig själv på att dissa (dissociera). Det innebär att du kan reflektera över en jobbig situation utan att lägga några känslomässiga aspekter i det. Tycker du det är svårt? Fundera i så fall över vad du skulle ge för råd till en vän/träningskompis som hade samma problem som du.
– Fundera över hur du kommer se på ditt problem om fem år. Kommer det fortfarande vara en viktig del av ditt liv?
-Hur svårt det än kan kännas – försök att se något positivt och humoristiskt i din situation. Bara det faktum att man försöker kan ibland vara humoristiskt i sig. I synnerhet om försöken sker tillsammans med en god vän. 🙂
Vilket bra inlägg som sätter fart på tankarna…..
Känner igen mig i det mesta du skriver. Håller med om att det kan vara fruktansvärt svårt att hitta bra strategier vid upprepade motgångar.
För min egen del, så sporras jag av utmaningar som jag känner är hanterbara – i bemärkelsen att jag vet på ett ungefär hur jag ska bära mig åt för att komma genom dem. När jag inte vet, (vilket turligt nog inte händer så ofta) så kan jag bli som paralyserad och lite uppgiven. Vad gäller hundträningen så tänker jag att det, förutom att vara j*vligt kul, faktiskt också är min källa till personlig utveckling. Jag utmanar mig själv, tränar på att inte jämföra mig med andra, att hålla fokus på mig och mitt, att våga utsätta mig för situationer jag inte har kontroll över mm. Det handlar inte bara om rutor och snygga apporteringar – utan om så mycket mer och ’teman’ som återkommer även i andra situationer i livet. Därför försöker jag se det som att det är naturligt att det kan bli lite känslomässigt huvudbry då och då… För så är det ju att leva…
Kram på dig min fina vän <3 Längtar så tills vi ses den 16e.
Men precis…
Vi tänker nog väldigt lika där. Upprepade bakslag är svårt att tackla oavsett om det gäller hundträningen eller övriga livet (jobb, familj, sociala situationer mm). Och vissa saker kanske man helt enkelt bara ska släppa. Det kan ju gälla såväl saker i träningen som t e x personer som vid upprepade tillfällen missbrukar ens förtroende. Det är ju faktiskt också ett sätt att tacka ett problem.
Du nämnde en gång begreppet ”Vi ogillar förluster mer än vi uppskattar vinster…” och det tror jag (tyvärr) är väldigt sant. Och just därför kanske man ibland släpper saker lite för lätt, och vissa kanske man överhuvudtaget inte ”vågar” ta tag i för att man är rädd för att få ett misslyckande.
Vi får diskutera mer om detta intressanta ämne när vi ses. Ser också fram massor mot den 16:e. 🙂
Kram på dig!
Stor igenkänningseffekt! Kommer på mig själv med att göra precis som du skriver, undvika att träna saker jag vet är jobbigt. Man vill ha en bra känsla efteråt och då undviker man det som ger en dålig. Och då kommer man sällan framåt. 😉
Det är många med dig som känner så – i alla fall av dom som kommer hit för coaching. 😉 Förutom dom saker jag skrev ovan som kan hjälpa så kan man se till att ta det jobbiga i små steg, vara förberedd på att känslan kanske inte kommer vara optimal och ha en Plan B i beredskap. 🙂