Högre instruktörsarvode inom hund kontra häst
Inom ridsporten har man gjort en undersökning om tränarens roll för utvecklingen av de enskilda ekipagen. Och jag har roat mig med att fundera över skillnaderna mellan ridsportens och hundsportens sätt att tänka träning.
I ridsporten har man sällan mer än en tränare. Den tränaren åker man till regelbundet, och det varierar ofta alltifrån två gånger i veckan (om man har höga ambitioner, tid och råd) till någon gång i månaden. Men då ska man veta att arvodet för en B-tränare (det finns A, B och C-tränare inom ridsporten) ligger i snitt på 380 kr/timmen. Och då pratar vi om specialutbildade tränare som dessutom själva har erfarenhet av tävling på hög nivå.
M a o ligger instruktörsarvodet på hundsidan i snitt betydligt högre, vilket egentligen är ganska märkligt. Ridsporten är ju en betydligt större sport och väldigt mycket dyrare på alla plan… utom när det gäller tränararvoden.
Bred tränarroll inom ridsporten
Inom hundsporten verkar de flesta hellre gå på kurs än träna privat. Inom ridsporten är det tvärtom – i synnerhet inom dressyr. Där lägger man ofta tiden på privat träning.
En tränares roll är – förutom att se till att både häst och ryttare rent fysiskt har kapacitet att klara av träningen – att utveckla ekipagen ridtekniskt, taktiskt och mentalt.
Nöjda ryttare
I undersökningen som gjordes inom ridsporten visade det sig att 96% av ryttarna var nöjda med sin tränare och ansåg sig få valuta för pengarna. Jag tror det till viss del kan bero på att man får en speciell ”tränarrelation” i och med att man träffas så pass regelbundet. Tränaren får en väldigt stor roll i ekipagets framgångar och är hela tiden delaktig i utvecklingen. Det gör att man som ryttare känner sig trygg och motiverad att hålla fast vid ”sin” tränare.
Inom hundsporten byter man ofta instruktör och provar flera olika. Inget fel i det så länge man själv är klar över vilka mål man har och vad man egentligen vill. Problemet uppstår när man hela tiden byter system (ofta när man får bakslag eller känner att träningen står stilla) i hopp om att träffa någon instruktör som står med det magiska trollspöt i handen och hittar ”lösningen” för en själv och ens hund.
Olika sätt att se ekipaget
En annan sak som jag själv tycker skiljer sig åt är tränarens/instruktörens sätt att ”se” ekipaget. I ridsporten fokuserar man mer på ryttaren, och då inte bara tekniskt utan även personlighetsmässigt. Hur fungerar den här personen? Hur tar hen in information? Hur svarar hen på instruktioner? Vilken strategi känner sig den här ryttaren bekväm i? Och hur omsätter hen det till sin ridning?
Inom hundsporten är det vanligt att det ligger ett stort fokus på just hunden, och lite mindre på föraren. Och ofta på ett rent tekniskt plan. Men vägen till rätt teknik går ju via föraren, och då gäller det att hitta en strategi som hen känner sig säker och bekväm i. Som tränare måste man vara lika mycket människokännare (en lyhörd sådan) som skicklig på inlärning och utveckling av hundens färdigheter.
Att göra en plan och hålla sig till den
När jag var som mest aktiv inom ridningen åkte jag och iväg en gång i veckan till min tränare. Det var under den perioden jag utvecklade min ridning allra mest. Vi hade en plan som la upp gemensamt och den följde vi vecka för vecka med små justeringar hit och dit.
Min tränare hade järnkoll på mig och min häst och kunde direkt se tendenser åt olika håll. Det gjorde i sin tur att det sällan blev några stora problem utan vi kunde ”mota Olle i grind”. Hon var också med oss på vissa tävlingar för att se hur vi fungerade i den situationen.
Min häst var ingen ”gångartshäst” som kunde hävda sig mot de större halvblodens förmåga att elastiskt korta och länga sina steg, men vi hittade andra saker att konkurrera med. Och hade jäkligt kul på vägen!
Jag kan sakna ridningen ibland. Inte så mycket så jag är beredd att återuppta den (ännu i alla fall). Var sak har sin tid och just nu är det apportering och fjärrdirigering som gäller, istället för ökad trav och galoppombyten. 🙂
Ett mycket bra inlägg. Har också gått kurser, läger m m med mina hundar. För några år sedan insåg jag att det inte höll det blev ingen kontinuitet i träningen. Jag fick många intryck och det blev som ”gott och blandat”. Jag ville finna en tränare som jag kände mig trygg och bekväm med. När jag skulle skaffa en ny hund så letade jag intensivt och fick av många ett namn så jag åkte dit och testade. Blev helt enkelt supernöjd och sedan dess har hen varit min tränare. Jag åker dit ca var 5:e vecka då hen bor 25 mil bort, men det är värt det. Sedan vi startade med denna träning blev min 7 årige hund till slut brukschampion och min hund jag skaffade i samband med att vi startade träningen där är brukschampion före 4 års ålder. Jag håller med, jag förstår inte varför inte fler inser att detta är det absolut bästa, så bra inlägg, hoppas många läser och tar det till sig.
Tack för feedback Inger. Det är många som läst boggen och jag har också fått en del mail och andra reflektioner på det. Grattis till att ha hittat en tränare som du trivs med och har utvecklats i samarbete med! Precis som du skriver tror jag kontinuiteten är superviktig.
Det är också viktigt att man känner sig trygg och bekväm med sin tränare, precis som du skriver att du gör. Det finns många väldigt duktiga instruktörer, men det gäller att hitta någon som ”ser” en utifrån där man är i dag och dit man vill komma. Alla har ju inte samma mål (eller samma förutsättningar) och just det där med målbild tycker jag är viktigt att man gemensamt diskuterar med sin tränare så man hittat rätt väg i hundtränardjungeln. 🙂
Mycket intressant att läsa -tack för att du delar!! Blir nyfiken på prisjämförelsen eftersom jag diskuterar detta mkt med instruktörs-elever; är det angivna snittpriset ink eller ex moms? Är det bland personer som har tränarrollen som huvudinkomst eller bisyssla? Tack för -som alltid – kvalitetsbloggande med nya perspektiv på hunderiet!!
Hej du! 🙂
Det angivna snittpriset är inkl moms.
Vad gäller tränarrollen så tror jag (utan att veta helst säkert) att de flesta som utbildar sig till tränare inom ridsporten har hästsport som huvudsyssla, men kanske just tränarrollen inte är den största inkomstkällan. Den stora delen av inkomsten ligger nog som ”förmedlare” av försäljningshästar och utbildning av unga hästar mm.
Tack för att du läser…och för dina fina ord. 🙂