Lite tankar kring träningen

Olika personligheter

Just nu är det en rätt hektisk period, men vi tränar på så mycket jag hinner även om det inte blir lika många pass som jag skulle vilja – och som behövs.

Tarzan är verkligen en typ av hund som kräver mycket och regelbunden träning. Det gör väl alla  kanske någon tänker, men jag kan tycka att vissa hundar funkar bättre då de inte tränas alltför ofta och mycket. Men Trasan tillhör inte den kategorin.

Det är väl knappt man vågar skriva (och jag tar i stolen jag sitter på som är av trä!) men jag tycker han börjar bli aningen mer stabil och säker. Eller säker är kanske inte rätt ord, jämn är nog en rättare benämning. Fast allt beror på vad man jämför med…

Jämför jag med Mick är han fortfarande ganska ojämn. Mick blev väldigt snabbt momentsäker och stabil i träningen och hans utförande såg ofta ungefär likadant ut, och det trots att han inte riktigt har Tarzans fokus och outtömliga entusiasm då det gäller lydnad. I vallningen däremot har Mick alltid varit en dröm med väldigt mycket fokus, stil, djurkänsla och samarbetsvilja. Det är så himla tråkigt att hans skador satt stopp för vallningen, för en härligare vallhund hade jag inte kunnat få. Som tur är verkar han hålla för den agilityträning vi gör, och det känns som en stor bonus!

Träning i veckan

I förrgår var vi på Mjölby BK och tränade och min plan var att börja med gruppmoment, sedan en kort uppvärmning utanför planen och därefter hela elitprogrammet. Jag valde att påminna om vissa saker i programmet som han har lite  svårt för, och även lägga in ett ett fåtal belöningar på vissa punkter. Jag lade vissa transporter medvetet långa, andra väldigt korta. Under programmet visualiserade jag att det var tävling, att domare och TL stod på planen, att vi blev kommenderade osv. Jag försöker ofta göra de då jag tränar lite längre kedjor eller hela programmet. Det kan vara svårt att få någon ”riktig” tävlingskänsla i kroppen, men jag tycker ofta jag lyckas ganska bra med att fånga den till viss del.

Det var blandad kompott på resultatet denna dag. Vissa riktigt bra bitar, andra helt okej.  Och så blev det också några påminnelser för egen del att jag hade gått lite fort fram på några punkter.

Det som är plättlätt för vissa är supersvårt för andra

I bland kan jag tycka ”meh…det här har vi ju tränat massor!!” men det sitter ändå inte riktigt. Det gäller nästan uteslutande uppgifter som har med stadga att göra, och då får jag påminna mig om att det faktiskt är det absolut svåraste Tarzan vet. Alla (eller i alla fall de flesta) av våra hundar har ju svårare för vissa bitar än andra, och det som är plättlätt för en är supersvårt för en annan.

Tarzan har plättlätt för fart och intensitet. Han har lätt för att gripa snabbt, starta snabbt, stanna snabbt, lägga och sätta sig snabbt. Han är inte speciellt störningskänslig och otroligt arbetsvillig – oavsett vad jag erbjuder för aktivitet. Men han har svårt att vara kvar i stadga och lugn koncentration en längre stund, speciellt då det gäller de lite långsammare momenten. Det har givetvis att göra med hans personlighet, och den varken kan eller vill jag ändra på. Jag älskar honom för just den han är. 🙂 Men  jag är medveten om att jag förmodligen kommer få jobba med stadgan hela hans liv.

”Felsökning”

När det blir tjall i träningen brukar jag fundera över om det beror på att han faktiskt inte riktigt kan momentet/tekniken så bra som jag trodde. Eller om det beror på ett i stunden bristande uppgiftstänk (dvs han tänker mer på sin belöning…). Eller på att jag själv varit otydlig, haft taskigt fokus eller sänt ut fel signaler till honom. Eller kanske det beror på orutin – att han i just den aktuella situationen inte kan generalisera riktigt. Hittar jag den troliga orsaken är det lättare att finna en strategi och snabbt vara på rätt spår igen, istället för att famla i blindo.

Lite eftersnack

Efter träningspasset satte jag mig i gräset vid planen och Trasan la sig på rygg med alla fyra benen i vädret och ville bli kilad på magen. Han gör nästan alltid så när vi sätter oss ner efter ett träningspass och jag tror det är hans sätt att varva ner. Där sitter vi en stund och jag berättar för killen vad jag tyckte han gjort bra under dagens pass, och även vad vi ska lägga lite extra krut på i nästa pass. Trasan ser ut ungefär som ”tyckte själv det gick väldigt bra för mig” och det är precis den känslan jag vill han ska ha. 🙂

Både bilden på mig och Trasan och den på underbara Mick i vallhagen är tagna av Ingela Karlsson