Är du nöjd? Eller nöjer du dig?

Det man upplever som positivt och som ger känslor av lust vill man gärna upprepa. Det är vetenskapligt bevisat, gäller såväl djur som människor, och det är det vi bygger vår hundträning på.

För egen del finns nog ingen bättre drivkraft än då jag får de där härliga kickarna i vardagsträningen. Dom kan komma mitt under ett pass då jag och hunden kommunicerar väldigt bra och har samma tanke, då jag upplever att min hund tänker till lite extra och fixar något han tycker är svårt, då jag ser energin i hans kropp och glädjen i hans ögon.

Men det kan också vara då jag själv känner mig riktigt tajmad, är snabb i tanken och märker att jag läser min hund helt rätt. Eller då jag tränar tillsammans med goa vänner och vi tillsammans lyfter varandra ett extra snäpp.

Men träningspassen består ju inte bara av vardagskickar. Dom innehåller också besvikelser och bakslag, frustration, motivationssvackor och allmänt dåliga dagar. Egentligen borde jag inte behöva påpeka det för det är så självklart att träningspassen långt ifrån alltid går i rosenrött. Men då någon påpekade ”Du verkar alltid så nöjd med din hund och er träning. Blir du aldrig ledsen eller besviken?” så känns det viktigt att skriva det.

Självklart blir jag också ledsen och besviken ibland. Jag kan tappa motivationen att träna en kortare eller längre tid och jag kan mellan varven tycka att jag borde kunna träna, planera och agera mycket bättre än jag gör.

Mera sällan blir jag besviken på min hund, men det händer. Rent logiskt vet jag att jag inte borde bli det men tankar som ”Kunde du inte tänka till lite bättre?” eller ”Hur svårt kan det va?” kan dyka upp i mitt huvud. Men uppenbarligen kunde han i just den situationen inte tänka bättre än så, och uppenbarligen var det väldigt svårt.

Det är bara att gå till mig själv…. Det finns massor med saker som jag ”borde kunna” och som jag tränat mycket på. Men vissa dagar kan jag det ändå inte speciellt bra och då hjälper det knappast att min familj eller mina vänner besviket suckar och påpekar ”Meeeen Heléne… Hur svårt kan det va??!!”

Det här med positiva känslor är något jag försöker odla, och jag kan i dag vara nöjd med saker även om dom inte helt motsvarar mina förväntningar eller min målbild. Man kan säga att bra känslor är som bensin för mig. Dom driver mig framåt och gör träningen (och livet!) lustfullt.

Den allra största anledningen till att jag började jobba med mental träning för flera år sedan var det faktum att jag sällan var riktigt glad och nöjd med mina prestationer. Jag kunde känna glädje i själva görandet (arbetet/idrottandet/ridningen)  men så fort det kom till att prestera något så tappade jag en stor del av den glädjen.

Dom gånger jag lyckades uppnå mina högt ställda målsättningar blev jag tillfälligt glad och nöjd. Men den känslan var kortvarig och byttes snabbt till en känsla av att prestationen nu måste upprepas och helst bli ännu bättre nästa gång. Det blir rätt jobbigt i längden…

Jag tror vi människor drivs av olika saker och behöver olika tillstånd och tankar för att nå våra mål. Och i dag vet jag att ”missnöjd” inte är en känsla som driver mig framåt. Tvärtom, den dränerar min energi och släcker min motivatonslåga.

Under många år har jag jobbat mycket med mig själv för att ändra mitt sätt att tänka då det gäller prestation. Och i dag ser jag annorlunda på vad som är viktigt för mig och vad jag behöver för att ”bli mitt bästa jag”.

Jag definierar mina mål på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare, i synnerhet då det gäller hundträningen. Målen handlar nästan uteslutande om mig själv, mina uppgifter, hur jag ska hantera det som händer på planen och vilken inställning jag ska ha till mig själv och det jag gör. Och om man jämför mig i dag mot för tio år sedan så har det hänt så enormt mycket!

En sak är säker. Man kan vara väldigt nöjd utan att man för den skull nöjer sig. Det är verkligen två vitt skilda saker. För den dagen man nöjer sig och slutar vilja utvecklas är det nog dags att göra något annat.

Jag vill vara nöjd. Det är roligt att vara nöjd. Och om det inte är roligt, varför håller man då på?