Det finns många ”do and dont´s” i hundträningen. Och alla äro vi saliga i vår egen tro.
Många är också de lite märkliga benämningar vi använder för att tala om vilken träningsfilosofi vi har. Vi tränar svart-vitt (nä, man behöver inte ha bc för det…;)), vilket ofta innebär att vi tydligt talar om vad hunden gör rätt respektive fel i träningen. Vi tränar positivt, vilket ofta betyder att vi ignorerar fel, och i stället belönar det som är rätt. Vi använder oss av korrigeringsträning, vilket ofta tolkas som att vi fysiskt tillrättavisar hunden.
Dessutom finns en mängd andra uttryck som av förklarliga skäl lätt missförstås. För hur lätt är det att tolka begrepp som positiv förstärkning, negativ bestraffning, positiv bestraffning och negativ förstärkning?
Jag tänker inte lägga några värderingar i bra eller mindre bra träningsmetoder, för det anser jag mig inte ha tillräcklig kunskap för. Det finns många hundtränare som är framgångsrika (och där ekipaget dessutom ser väldigt trevligt och glatt ut) som har en helt annan träningsfilosofi än jag. Och inte tränar dom ”på fel sätt” bara för att dom inte tänker som jag. Och vice versa.
Vad jag däremot tror kan vara en fara är om man helt plötsligt får för sig att man vill börja träna på ett nytt sätt, bara för att vissa andra är framgångsrika med den metoden, eller någon instruktör säger att man ska göra si eller så.
Om man exempelvis från början tränat genom att inte använda felsignal eller på något annat sätt tala om för hunden när den gör fel, och så plötsligt – av någon anledning – börjar göra det, då tror jag det kan bli problem. Vissa situationer/moment är mera känsliga än andra, och det är givetvis individuellt från hund till hund. Men ett moment som generellt är skörare än många andra är fria följet, för det bygger på så mycket mer än ren teknik.
Givetvis måste man kunna ändra sin träningsstrategi och tänka i nya banor. Men om man helt plötsligt börjar fela hunden för blicksläpp, sneda sättanden mm – och man tidigare aldrig talat om att det varit fel – finns en stor risk att hunden blir osäker/stressad eller tappar gnistan och blir låg. Vill man ändå jobba på det sättet ska man kanske börja med att lära hunden felsignal i en annan situation som inte är så känslig som just fria följet.
Det jag själv tycker är svårt då det gäller att berätta för hunden när den gör fel (jo, jag gör det i vissa träningssituationer – men inte i alla) är att 1. vara tajmad så hunden förstår exakt vad den gjorde mindre bra 2. att ge hunden tydlig information utan att lägga in minsta negativ känlsa, ansiktsuttryck, röstläge 3. matcha mina belöningar så att dom balanserar upp hundens känsla.
För en tid sedan undrade någon om det inte är inkonsekvent av mig att i vissa lägen tala om för hunden att den gör fel, och i andra situationer inte göra det. Och det är klart att det är inkonsekvent när man inte alltid gör på samma sätt. Men för den skull behöver det inte vara dåligt. Olika moment/uppgifter är olika sköra. Om jag felar min hund i en situation som han tycker är lite svår eller jobbig, får han lätt känslor och beteenden som jag inte vill att han ska ha. Känslor som på något sätt kan mutera och i värsta fall påverka vår träningsrelation. Och i dessa fall väljer jag att försöka få till rätt genom att lägga upp träningssituationen på ett annat sätt (backa tillbaka ett steg eller två, påminna genom grundövningar, ändra miljön, använda en hjälp etc) så jag får tillfälle att belöna när han gör rätt.
I andra situationer där han har väldigt mycket driv och självförtroende, kan jag välja att på något sätt tala om för honom att han är för ivrig eller slarvig. Och att han får tänka till lite bättre innan vi provar igen.
Det här sättet att tänka passar mig, och vad viktigare är – det passar min hund. Det gör också att jag måste vara vaken och uppmärksam för att se vad han berättar för mig genom sitt sätt att svara på träningen. Visst kan även jag bli osäker och tvivla på mig själv någongång – i synnerhet då jag ser någon väldigt framgångsrik och skicklig hundtränare som lyckas jättebra med ett helt annat sätt att träna hund. Men samtidigt finns det ju ingen som känner min hund (och mig själv) bättre än jag. Ju mer erfarenhet man får, desto tryggare och mer bekväm bli man i sin egen roll och i sitt eget sätt att träna.
Jag har en vän som är otroligt duktig på att träna hund. Frågar man henne vad hon har för träningsmetod svarar hon: ”Ingen aning! Det varierar från hund till hund och ändrar sig ofta under resans gång. Jag tränar mycket på magkänsla och ser vad hunden är mottaglig för just där och då.” Och med tanke på hur hennes hundar ser ut då de tränar tillsammans så fungerar Magkänslometeoden alldeles ypperligt!
Jag håller med dig fullkomligt. Det var egentligen inte förrän jag och Izor började träna för dig som jag blev mer konsekvent i min träning och på så sätt började tänka mer på vad det var vi gjorde och varför. Det är fortfarande tillfällen då jag återkommer i en träningssekvens och nästan hör dig fråga i bakgrunden vad det var vi tränade nu och vad det egentligen var jag belönade. På så sätt har jag både lärt känna mig själv bättre som hundförare men även min hund, och i detta fallet Fire. Det har gjort det lättare att faktiskt säga tack men nej tack till träningsmetoder som jag vet inte passar mig och min hund.
Roligt att läsa Angelica. Ingen är ju bättre än du på just ”din” metod och jag tror mycket handlar om att våga tro på sin egen förmåga. Och som du skriver, våga tacka nej då man känner att något råd man får inte riktigt passar in i konceptet. Det kan ju vara ett jättebra råd för någon annan…
Kram på dig och fina Firren 🙂
Allt är individsbaserat. Metod efter individ. Jag går mycket på magkänsla och vem jag tränar. En del får slarva för att bygga självförtroende, andra styr jag upp. Alltid helhet framför detaljer. Jag gör skillnad på inlärning och kunnande. Kan korrigera genom att ta i nackskinnet eller styra in med en godis, allt beroende på hund och drift. Säger absolut ”nej” till mina hundar, men jag ger dem ALLTID ett nytt kommando och berömmer självklart när de gör rätt. Funkar för mig 🙂
Samma här Hanna – metod efter hundindivid. Och även mig själv, vad jag trivs med och är bekväm med. 🙂
Word!!! 🙂
:)!
Jag gillar verkligen din väns ord… så klokt, så klokt! Jag tränar mina nuvarande hundar väldigt olika just för att dom är helt olika personligheter och individer och jag hoppas att framtida hundar kommer tvinga mig att fortsätta utvecklas och se dom som individer och vidga mina vyer inom träningen ännu mer. Sen är det väl så att vissa sätt att träna passar mig som person bättre än andra, men om den hund jag har kräver att jag tänker annorlunda så gör jag så gott jag kan för att hitta en kompromiss vi båda kan trivas och utvecklas med.
Så är det ju Anna… En kompromiss mellan av man själv trivs och är bekväm med och vad ens hund trivs och är bekväm med. 🙂 Det viktiga tror jag är att man inte låser sig i en modell utan – precis som du skriver – ser med öppna ögon på den hundindivid man har att jobba med. 🙂
Jag tror att ”magkänslemetoden” fungerar ypperligt. Men jag tror också att det som utmärker en bra instruktör är förmågan att omsätta ”magkänsla” i konkreta tips, råd och kanske också regler/mer långsiktiga strategier.
När det gäller att anpassa sig efter individ så kan man nog göra det på många olika sätt. Jag har en bild av hur en bra träningskompis är för mig, till exempel: Lättbelönad, gillar både lek och godis, kan göra om och göra rätt om det blir fel, tar i mer om hen får motstånd, tar initiativ i träningen, fokuserar på uppgiften och inte på belöningen och så vidare… Mina hundar har startat från väldigt olika utgångspunkter, men jag har styrt in dem i samma ”mall”, så att de i slutändan har varit mycket mer lika varandra och haft de sakerna jag tycker är viktiga gemensamt. Jag måste ju anpassa mig till individen för att lyckas bygga samma styrkor i alla hundarna, men samtidigt vill jag inte anpassa mig så mycket till individen att jag odlar deras svaga sidor och måste begränsa mig i träningen på grund av att de till exempel inte vill leka eller inte klarar av att det blir fel.
Magkänslometoden är ju fruktansvärt svår att sätta ord på och därför svår att förklara – både för sig själv och för andra. 🙂 I bland kan det ju vara så att magkänslan säger att man borde prova något som i ”teorin” borde vara helt fel. Och hur förklarar man det som instruktör utan att verka flummig? 🙂
Tack för feedback Fanny, och ni övriga. Alltid superkul att få ta del av andras tankar!
Jag tänker att om det ”borde vara fel” i teorin, men funkar i praktiken, så får man kanske tänka efter lite mer och inte vara fast i en teori som inte fungerar med verkligheten 😉
Självklart inte enkelt, men som instruktör strävar jag i alla fall efter att kunna förklara vad jag gör konkret och på ett sätt som går att förstå och upprepa.