I get by with a little help from my friends!

 

I lördags fick jag hastigt och lustigt möjlighet att efteranmäla till tävling. Efter ett längre uppehåll var jag grymt tävlingssugen, mest för att få en check på hur vi ligger till i vår träningsstatus. Jag tycker är väldigt svårt att ha koll på träningsläget om jag inte stämmer av med tävling emellanåt.

En retlig nolla på apportering med dirigering samt 6,5 på rutan drog ner poängen, men övriga betyg var ganska höga så vi fick ändå ihop 261,5 poäng och Tarzan kan numera titulera sig Svensk Lydnadschampion.

Så här såg domarens kommentarer ut:

Sitt: 10

Plats: 10

Fritt följ: 9 mkt fin kontakt och bra position, halvsitter i stegförflyttningarna

Z: 8,5 tar steg vid stående

Inkallning: 9 bra inkallning, slår i benet vid avslut

Rutan: 6,5 omdirigering vid kon, dk

Dir app: 0 griper fel föremål

Hopp app: 9 ss avslut

Vittring: 10 bra

Fjärr 10 bra

För att göra en lång historia kort behöver vi få större säkerhet och jämnhet i vårt utförande, och även om Tarzan har många moment som är väldigt bra – och han utför dom snabbt och snyggt – blir det inga höga poäng om vi däremellan får in en nolla.

Om jag ska vara helt ärlig så var jag direkt efter tävlingen mer besviken över missarna än jag gladdes över  det som vi gjorde bra. Väldigt korkat av mig men så kändes det precis just då. Men efter lite reflektion och snack med kloka träningsvänner insåg jag att jag var helt fel ute i tanken, och successivt byttes känslan istället ut mot tillfredsställelse och tacksamhet över att få möjlighet att jobba tillsammans med en så grymt inspirerande träningspartner som Tarzan! Jag gläds även mycket över kommentaren” fint samarbete på planen” och ”hund med stor potential”.

Jag fick också påminna mig om mitt allra viktigaste mål detta första år i elitklass – nämligen att tänka långsiktigt. Jag vill att Tarzan successivt ska bli tryggare och säkrare år från år, inte till varje pris försöka få till snabba resultat på bekostnad av hans känsla och självförtroende. Det innebär att jag väljer att avbryta ett moment om jag märker att det blir alltför svårt för honom. Jag har också vid något tillfälle chansat på att lägga honom farligt nära linjen i rutan, i stället för att göra en omdirigering som han ännu inte är helt säker på. På sikt ska han givetvis klara svåra upplägg och kunna kavla upp ärmarna och jobba vidare även då det är lite tufft. Men först ska han få chans att bli trygg  i denna lite laddade situation som en tävling ofta innebär.

Något jag för egen del jobbar med mentalt  är att behålla min känsla av lugn, tydlighet och balans även när han känns som ett litet kärnkraftverk. Det är lätt att bli påverkad på uppvärmningen när man har en bomb vid sidan och tänka ”Shit – han kommer explodera!” Men det här har jag ju upplevt otaliga gånger i träningssammanhang och med tiden har jag blivit ganska duktig på att förbli lugn, fokuserad och behålla den pondus och trygghet som Tarzan så väl behöver. Och känner han att jag har koll på läget så har han mycket lättare att slappna av och fokusera på sina egna uppgifter.

Eftersom Tarzan är en hund som ligger högt i temperament, och har mycket aktivitet i sin lilla kropp, så är gränsen mellan förväntan och frustration hårfin. Den som bara ser honom helt flyktigt kan tro att han är en tuff och relativt okänslig individ, men det är fel. Han har enormt mycket motor och arbetsvilja, men kan bli stressad och osäker om han inte förstår, tror han gjort fel eller upplever att jag inte har koll på läget. Och givetvis ställer det en hel del krav på mig som förare, så jag kan ge honom bra förutsättningar att lyckas.

Jag håller fortfarande på att testar av vilken sorts uppvärmning Tarzan behöver inför en tävling. Och jag har fortfarande inte kommit fram till vad som fungerar bäst. Denna gång fick han en ganska lång uppvärmning med omväxlande koncentration, fart och stadga. Däremellan fick han ”dra ur sig” genom att springa med sin boll eller kampa med mig.

Det finns personer som avrått mig från att kampa och låta honom springa. Det rådet funkar säkert på vissa högtempererade hundar, men inte på Tarzan. Han behöver pysa ur och lätta på trycket för att sedan kunna gå in i fokus och koncentration igen. Lägger jag locket på blir han som en tryckkokare, och det kan komma både ljud och omriktade beteenden.

Han har relativt lätt att gå från ett explosivt moment tillbaka till fokus, typ hopp/apport till vittring. Däremot svårare att gå från t e x fritt följ till z – två koncentrations/stadgemoment efter varandra. Det senare tänker vi givetvis träna vidare på. Precis som vi kommer träna vidare på mycket annat – utan att någonsin glömma varför vi egentligen gör det här tillsammans. Och om jag någon enstaka gång skulle råka glömma det så har jag – tack och lov – fantastiska träningsvänner som påminner mig. Tack!