En sak är säker. Träning är färskvara.
Visst vore det trevligt om man efter lång och målmedveten träning till sist kände att ”Nu är momentet äntligen så som jag vill ha det!” och så skulle det också förbli resten av hundens liv. He he he …
Men så är icke fallet. Åtminstone inte för mig. Saker som exempelvis träningsvila, eller tvärtom – alltför mycket träning utan mental återhämtning, många tävlingar på kort tid , att jag börjar peta (läs försöker förbättra) en viss del av momentet plus en mängd andra parametrar gör att kvalitén på utförandet sjunker. Ibland tillfälligt. Ibland under en lite längre tidsperiod.
I dag for vi iväg till en helt ny plats för att träna. Tanken med dagens träning var 1. Att göra en liten tävlingsmässig kedja på en – för Tarzan – helt ny plats. Jag har i och för sig aldrig upplevt att Tarzan är speciellt ”berörd” av nya platser, utan jag tror mer det handlar om att han är van vid att vi gör saker på ett visst sätt i vissa miljöer. Är vi hemma gör vi uppvärmningen på en viss plats innan vi går in ”på planen”. Rutan brukar vara placerad på två olika sätt. Dirigeringsapporteringen likaså. Inkallningen gör jag ofta diagonalt. Och så vidare…
Är vi på Klubbarp har jag också några olika varianter på upplägg, men jag tror han ganska snabbt lär sig känna igen de olika scenarierna.
Men kommer vi till en helt ny plats måste han tänka till lite extra eftersom han inte har några tidigare minnesbilder av platsen. Dagens pass bjöd på lite extra svårigheter då jag valt att göra en kedja som innehöll några av de saker som Tarzan tycker är tuffast att utföra.
Om jag tränar på sådant jag vet är svårt för honom är det extra viktigt att jag själv är väldigt lugn, trygg och i balans. Tarzan är oerhört sensitiv och ibland får jag känslan av att vi nästan delar en och samma hjärna. Om han känner att jag är osäker, frustrerad, alltför granskande eller själv tycker det vi gör är svårt påverkas han negativt. Gränsen mellan glad förväntan och frustration är hårfin för Tarzan. Han kan växla blixtsnabbt mellan olika sinnesstämningar och det tog ganska lång tid innan jag insåg hur mycket min egen känsla påverkar honom. Mycket mer än med någon annan hund jag haft.
Då vi satt igång träningen efter den ofrivilliga vilan då Tarzan fick bursit, märkte jag direkt att våra redan svaga delar i träningen blivit ännu svagare. Inte så konstigt eftersom dom bitarna faller fortast efter träningsuppehåll. Några av dom fick jag ”fatt på” ganska snabbt medan vi kommer få jobba längre med en del andra.
På dagens pass klarade Tarzan sina svårigheter på ett bra sätt. Han fixade att tänka och samla sig även då han tyckte det var svårt. Jag hade ställt in mig mentalt på att vissa saker kunde strula och hade en klar strategi för hur jag skulle agera, men den typen av Plan B behövde jag inte ta till i dag.
Efter kedjan gick jag av planen och belönade så som jag gör på tävling. Sedan blev det vätskepaus med lite extra salt/mineraltillskott i vattnet samt en dusch från vattenslangen (det var väldigt varmt!) innan vi fortsatte med lite delar/detaljträning på de svagare bitarna.
Vi hann precis klart innan den första åskknallen kom. Jag är löjligt åskrädd men försökte att inte visa det för Tarzan eftersom han också tycker åska är otäckt. Vi förflyttade oss ner mot parkeringen medan han hängde i en kampleksak. Sedan satt vi där i bilen och väntade i över en halvtimme tills den värsta åskan och regnvädret dragit förbi så jag kunde springa ut och hämta in koner och vittringspinnar som låg kvar på planen.
Efter olyckan med killen som blev träffad av blixten på Bråvallafestivalen (vår yngste som Joachim var där och jobbade) har jag blivit extra försiktig att vara ute i åskväder. Naturens krafter är så enorma och i vissa fall är jag extra mån om att inte utmana ödet. Vissa saker kan man inte kontrollera och jag har aldrig gillat att vara utlämnad till omständigheterna. Så länge jag kan påverka och ha viss kontroll är jag bekväm. Men åska har jag ingen som helst kontroll över och därför undviker jag helst att vara ute då det blixtrar som mest.
Väl hemma fortsatte regnet och åskan och Mick fick dessvärre känna sig blåst på sin agilityträning. Istället la jag mig i soffan med min senaste deckare av Mo Hayder. Tarzan låg tätt, tätt intill och borrade ner nosen under min nacke varje gång det small. Men då det åskat oavbrutet under en timme drog han en djup suck, la sig raklång bredvid mig och somnade. Mick låg på golvet nedanför och tuggade på ett märgben och Tigge låg på en kudde vid mina fötter och snarkade. Rätt mysigt faktiskt! 🙂