Jag spinner vidare på Marias och mina tankar kring hundträning.
Även om man har goda intentioner som hundtränare att försöka vara en trevlig, pedagogisk och inspirerande samarbetspartner till sin hund är det inte alltid man lyckas. Inte jag i alla fall. Och inte i dag.
Jag kom hem från jobbet vid 15-tiden, rastade hundarna lite kort och for iväg till Klubbarps Hundklubb för en genomkörare av elitprogrammet med Tarzan. Varmt som tusan var det men det är inget som bekommer varken mig eller honom – vi jobbar bra i värme båda två. Däremot kände jag mig inte jätteinspirerad att träna överhuvudtaget, men det är ju inte alltid man gör det. Och det brukar funka rätt bra ändå bara man kommer igång.
Jag kör igenom programmet mellan varven – i bland helt tävlingsmässigt och i bland med lite påminnelser och/eller belöningar mitt i. Det ger mig väldigt bra information och lägger grunden för vårt fortsatta träningsupplägg.
Vi började med gruppmomnet. Fint sitt i grupp (utan grupp), och helt ok platsliggning fast han tog upp hakan två gånger. Tror kanske han tyckte det var lite jobbigt att flåsa med hakan nere i gräset då det termometern visade på 28 grader. I bland undrar jag utsätter min hund för…
Efter en kort uppvärmning med små påminnelser om det han har svårt för (stadga!) gick vi in och började fritt följ. Första delen gick ganska bra men sedan började han varva på, överarbetade i vissa vändningar och ”tappade” bakdelen i andra. Jag fick inget bra flyt i mitt sätt att gå och blev spänd i både kropp och ansikte när jag märkte hur otajmad jag var. Försökte fokusera på mitt eget gående men det var svårt i dag. Kände hur jag började rätta in mig efter Tarzan och DET funkar aldrig… För helt plötsligt har vi ombytta roller. Han tar över och ”för” och jag försöker hänga på. Inget bra.
Och i stället för ett kort fritt följ med en go känsla blev det lååååångt och stundtals dåligt, både känslomässigt och tekniskt. Med facit i hand gick jag alldeles för länge – till absolut ingen nytta alls.
Jag avslutade (till sist) utan att ha fått till något riktigt flyt i vårt fria följ, och gick över till Z. Bra läggande och sedan drog jag av någon anledning till med ett hårt stå-kommando. Blev förvånad själv över hur jag lät… Det var meningen att det skulle vara tydligt och lite lugnande, men definitivt inte hårt. Blev irriterad på mig själv och hade det fortfarande i tankarna då jag kom upp bakom Tarzan – vilket han säkert kände – och det blev ett alldeles för tidigt och svajigt upptag. Sista skiftet som var sitt var helt ok, om än inte riktigt så snabbt som vanligt.
I transporten fram till inkallningen tänkte jag ”Nu jäklar måste jag skärpa mig och agera som jag hade gjort om jag på förhand VISSTE att resten av programmet skulle gå lysande! D v s med pondus, självförtroende och en lättsam, glad känsla. ” Och det funkade.
Inkallningen var fin. Rutan likaså (vilket gladde mig då vi har stor kampanj på den), jättefin dir app, snygg hopp/apport, kanonfin vittring och helt ok fjärr – om än inte riktigt så distinkta skiften som jag önskar.
Och återigen konstaterar jag hur enormt mycket vi själva påverkar vår prestation – både positivt negativt – beroende på vår sinnesstämning.
Men trots att många saker var bra i dag så lyckades jag INTE släppa den kassa känslan jag hade i fria följet. Framförallt var jag irriterad på mig själv som inte klarade att hitta mitt eget flow. För om inte jag hittar mitt så blir det jäkligt svårt för Tarzan att hitta sitt.
Och jag ser så väl på honom att han blir konfunderad då han märker att jag är ofokuserad och har ”fel” känsla. Han blir än mer forcerad och frågar ”Vad är det? Vad händer? Gör jag fel? Är du sur?
Det här är något som jag måste träna mycket, mycket mera på även om jag blivit så mycket duktigare på att fokusera på rätt saker och ge både mig och hunden en go känsla i träningen. Men jag lyckas definitivt inte alltid.
Något som jag också märker är hur svårt det är att berömma och belöna från hjärtat om man själv inte känner sig nöjd. Jag skulle vilja tala om för Tarzan att ”Du gjorde nog ditt bästa. Tyvärr var jag ingen bra coach till dig i dag fast jag så gärna ville.” Men han förstår ju inte hur jag tänker, utan känner förmodligen bara att jag inte är riktigt så äkta, hjärtlig och nöjd som jag brukar. Och undrar säkert varför.
Något som jag funderar över är hur mycket vår egen dagsform avgör vad vi anser om träningspasset. För jag kan själv få känslan av att jag vissa dagar tycker att vår träning känns rätt bra, medan jag en annan dag upplever att det finns sååå mycket att förbättra. Och detta trots att träningspassen egentligen är rätt likvärdiga.
Vore intressant att höra hur ni andra hundtränare jobbar med er själva. Hur hanterar ni bakslag och dåliga dagar? Hur tänker ni för att inte belasta er hund? Och har ni några ”knep” för att hitta tillbaka till flow när ni känner att det saknas i träningen?
Hej! Tycker du har en jättebra insikt i vad ni gör/inte gör som fungerar/ fungerar inte. Det är en viktig bit i all träning: Att själv veta vad man har och vad man gör, oavsett vilka poäng man får/fått på tävling eller vad andra tycker om vad man gör. Tidigare tänkte jag: Idag ska jag inte träna för jag är inte i balans och vill inte riskera att det blir en dålig träning :O Men så kan jag ju inte tänka om jag vaknar i det moduset en tävlingsmorgon eller en planerad träningsdag .. Nä nu jäklar!! Jag har mina uppgifter och Seven har sina uppgifter i vår träning, så då går jag ut i fullt PLANERAD träning för då fokuserar vi bort dåligt modus och tränar/strävar mot det vi kan och är bra på istället, samt det vi behöver träna mer på. Koncentration , fokus, kämpa. JAAA!!! NEEEEJ!!! BRAAAAA!!! DÅÅÅÅLIGT!!! På detta sätt vänder jag det negativa mot det positiva och faktiskt får en lyckad träning/tävling med framgång. Sen behöver inte allt bli perfekt men vi har mentalt presterat och haft kul, det blev inte bara ”BAD” 😀 Jag har förebilder i lydnadsvärlden och i idrottsvärlden som får oss starka & att kämpa prestera och komma vidare. Tror det är viktigt (y) Elit idrottsmän/kvinnor har inta bara bra softa träningsdagar, de har ett mål, en vilja, en tränare som pressar, kräver, piskar dem, berömmer kritiserar och får dem att utvecklas framåt. De jobbar stenhårt och får ingenting gratis. MEN jag tror det krävs mental styrka,focus, planering, kunskap, uthållighet, vilja och glädje i det man gör för att lyckas få till en träning typ en helt vanlig jäkla tisdagseftermiddag med sin hund när man inte från början känt sig i form. He he oj jag kan nog skriva kilometervis om vad jag tänker om detta, men detta var en liten del av hur vi fungerar 😀
Tack snälla Madelen för att du delar med dig. Är nog fler än jag som uppskattar att få tal del av hur andra hundtränare tänker och tacklar – både framsteg och bakslag i träningen. 🙂
Jag som är f ä r s k i n g på detta kan trots det känna igen mig. Jag har inga prestationskrav på oss ännu, eftersom att vi inte kommit ut och tävlat, men jag kan bli så besviken på mig själv efter ett misslyckat träningspass. Jag VILL ju så mycket, men mina hundar KAN inte tillräckligt mycket ännu och jag lägger för stor press på dem många gånger.
Jag behöver inte oroa mig över att prestera ännu så jag hr ju lyxen att bara kunna pausa, bryta det vi gör och gå tillbaka till super-grunder. Typ, handtarget med frys. Eller omvänt lockande. Eller bara siiiittaaa iii foootpoossiitiioonn meed koontaaakt jääätteeelääänggeee 😀
Då är vi plötsligt duktigast i världen och jag blir stolt och glad igen, och smittar av mig det på min lilla byracka.
Bakslagshantering a la nybörjare! 😉
En väldigt klok nybörjare som säkert kommer få fina resultat med ditt kloka, positiva sätt att tänka!! 🙂
Det här var ett väldigt bra inlägg för mig att läsa då jag har samma problematik och det är så oerhört befriande att läsa andra människors – vilka man ser upp till – liknande tankar. För mig har det hjälpt mycket att göra som Svartberg tipsar om i en av sina böcker: att säga ’Sorry’ till sin hund. Antingen över att hunden inte presterar så bra som man önskar, men kanske ibland vice versa : till oss! ’Sorry, hunden. Vi får bryta här för jag är då verkligen inte i form idag’. Det är varken bittert eller glädjestrålande – det är ett konstaterande inför sig själv och/eller sin hund att det här inte fungerar nu/idag/den här perioden. Att man får ta en paus och/eller göra någonting annat. På det viset minimerar jag risken att hunden blir frustrerad eller osäker. Innan hade jag sagt ’Nej, dåligt’ till mig själv och/eller hunden. ’Sorry’ fungerar så himla mycket bättre – för mig!
Tack Anna! Tror ALLA ”drabbas” av denna typ av tankar. Och man måste acceptera att man i bland inte är en så bra hundtränare som man vill vara. Men bara det att man inser att bristen i bland (rätt ofta i mitt fall) ligger hos en själv är en bra början, som man kan bygga vidare på genom att lära sig något av varje träningspass.