Att ha kontroll på sitt känsloläge är inte det lättaste.
Inte heller är det så lätt att alltid hålla motivationen på topp. Särskilt inte då man hamnar i perioder av svackor och motflyt. Och det gäller inte bara hundträning utan minst lika mycket i det dagliga livet.
Men om vi nu riktar in oss på hundträning så drivs vi alla av olika saker. Man brukar prata om inre och yttre motivation. Den inre motivationen kan t e x för vara att få valla om man är en vallhund. Eller jaga om man är en jakthund.
Men eftersom det (tack och lov) inte finns några hundar som är avlade på egenskaper som att springa till en punkt mellan fyra koner eller automatiskt låsa bak eller framben då de ska sätta/ ställa/lägga sig så måste vi för lydnadshunden skapa en yttre motivation. En motivation som många gånger strider mot den inre.
Och detsamma gäller oss som hundtränare. Vad driver oss att hålla på med det vi gör? Pengar och ekonomiskt oberoende? Knappast. Framgång, ära och berömmelse? Kanske för vissa. Men jag hoppas och tror att det är vår inre motivation som driver oss – d v s glädjen i att kommunicera och utvecklas tillsammans med en fyrbent vän. De där magiskt stunderna när man känner att man nästan kan läsa varandras tankar, när man tycker hunden säger ”Japp! Jag vet precis vad du menar och jag är på!!”. Och den äkta glädjen då den just klarat en svår uppgift och med glada ögon och lycklig svans kommer mot oss – full av självförtroende. Den intre motivationen är på topp. Glädjen i arbetet är påtaglig hos oss båda och träningen flyter på i något slags flow. Då är det lätt att vara hundtränare.
Men så ser verkligheten inte alltid ut. Vi kommer oundvikligen stöta på patrull, göra misstag och hamna i svackor – mer eller mindre djupa. Och det är då vår mentala förmåga sätts på prov. Hur vi väljer vi att se på misstagen är avgörande för hur snabbt vi återhämtar oss och på vilket sätt de gynnar vår utveckling.
När jag tittar på hundtränare in action eller ryttare på dressyrbanan är det mest intressant att observera hur de hanterar fel och missar. Vad gör de rent praktiskt? Vad signalerar deras kropsspråk? Hur kommunicerar de sig med sin hund/häst? Hur snabbt är de ”på banan” igen och har full kontroll?
När man jobbar tillsammans med djur har vår motivation en avgörande roll för resultatet. Jag vill inte att min hund ska känna att den gör för att jag säger åt den att göra, utan för att den själv vill och känner glädje i sin uppgift. Och en förutsättning för det är att jag själv har samma känsla.
Hur vill jag då att min hund ska uppleva misstag? För egen del är det lite olika beroende på vilken hund jag tränar, men då det gäller Tarzan vill jag helst att han ska förbli ganska neutral. Jag vill inte att han ska tänka ”Jäklar också du blev det fel! Nästa gång måste, måste, måste det blir rätt för annars får jag inte min Belöning! För om han hamnar i det känsloläget försöker han för mycket, slutar tänka helt och det blir kaos i hjärnan. En liten eftertänksamhet blandat med ett kryddmått humor ”Hrm, hon kanske inte sa bollen – hon sa nog rutan. Fast det är jäkligt lätt att höra fel…faktiskt!”
Om jag föreställer mig att hunden tänker typ så här, så har jag själv otroligt mycket lättare att se det komiska i misstagen. Och det gör att jag kan fortsätta tänka konstruktivt, snabbare återfå fokus och förstå varför det blev fel, i stället för att tänka ” Korkade hundskrälle, hur svårt kan det va´att hitta rutan!!” Eller ”F-n vad jag är kass som inte lyckats lära honom rutan bättre!” Inget av alternativen känns särskilt konstruktivt.
Det finns nog ingenting som hämmar konstruktivt tänkande mer än frustration, även om det är en ytterst normal och högst mänsklig reaktion. Frustration är ofta tecken på ett glapp mellan vad man vill och vad man lyckas åstadkomma. Kort sagt, skillnaden mellan mål och prestation. Rent intellektuellt vet man ofta innerst inne varför det blev fel, men hjärnan är i det läget inte mottaglig för sunt förnuft.
Men i stället för att hoppas på att man aldrig någonsin kommer bli frustrerad ( he he…) kan man välja att ha en Plan B om (när) det inträffar. Någonting man rent fysiskt tvingar sig göra när man känner att f-känslan kommer smygande. Gärna något lite komiskt.
Jag har en grej jag brukar köra. Det är nog inte så många som sett den, för av förklarliga skäl känns det bättre att vara utan publik just då. Känner jag att ”nää, nu blir jag riktigt skitless på det här” så lägger jag Trasan med en näve godis mellan frambenen. Sedan drar jag en repa runt planen medan jag för full hals skrålar ”Livet är ett helvete” av Povel Ramel.
Det brukar hjälpa, förmodligen genom kombinationen av fysisk ansträngning, den komiska texten och den hurtiga melodislingan som nästan alltid får mig på gott humör. Och hjälper inte det så brukar det vara svårt att inte småle när jag kommer tillbaka till Trasan och ser hans blick som klart och tydligt säger ”Herregud!!! Och du tycker jag är knäpp..!!!”
Alla sätt är bra om dom får önskad effekt. Och effekten i mitt fall blir att jag tar tag i problemet – nyboostad med positiv energi. 🙂 Och om någon imbecill, hurtfrisk stackare skulle tro att livet är en dans på rosor så är det fel. Livet är ett helvete!!! Lyssna bara på Povel. 😉
Oj oj, bästa inlägget jag läst på länge! Beskriver mitt liv med hundträningen just nu.. Men din lilla lösning på problemet var ju riktigt bra haha 🙂
Kul att du gillade det! Ja, med lite humor blir det ofta lättare att se klartsynt på problemen och inte dras med ner i ”Det Stora Allvaret”. 😉
Härligt inlägg, Heléne! Du är för rolig, du….. Håller med Tarzan där faktiskt;-)))))
Ha ha, ni har förmodligen rätt – du och Trazan. 🙂
Vilket oerhört träffande inlägg! Det fick mig verkligen att tänka till. Jag har så oerhört lätt till irritation och känslor av misslyckande under perioder i livet, och då ge upp vid minsta motgång. Det är ju INTE en sådan tränare jag vill vara för mina hundar!
Jag ska ta till mig det du skriver och försöka hitta en lite humoristisk rutin då jag hamnar i de där känsloläget. Tack för ett bra inlägg!
Så roligt att du fick lite nya infallsvinkar! Visst är det lätt att hamna i fel känsloläge, men det är faktiskt precis lika träningsbart som korrekta vänstersävngar och snygga fjärrskiften. 😉 Och det finns ju inget motsatsförhållande mellan humor och serisositet. 🙂 Kommer säkert gå jättebra för dig när du börjar försöka tänka i nya banor. Lycka till! 🙂
Härligt! Så skönt att läsa att det inte bara är jag som löser problem på liknande sätt. Dock inte Povel som theme song 😉 Min tik som är 10 år har ofta hört mig skråla på ”Allways look on the bright side of life”… Jag har blivit bättre på att hantera olika situationer med åren så lille Yngve han har till stor del sluppit ”skönsången” 🙂
Ha ha, det är ju också en suverän låt att ta till! Härligt att läsa att du blivit bättre på att hantera situationen – även om jag tror att Yngve säkert gillar din skönsång. 🙂
Underbart 😉
På tävling känner jag att jag lyckas med motivationen om det råkar bli en nolla i ngt
och momentet efter ändå får full fokus å bra betyg (läs bra utförande). Det är ju just efter
en nolla vi förare sätts på prov.
För när en tävling bara flyter på å 10orna trillar in finns ju motivationen per automatik 😉
På träning tycker jag att det är absolut åt ditt håll ….att hunden helt enkelt inte gör fel …
det är jag som inte lyckats förklara vad jag vill.
Att tänka sig för många gånger för det är ändå aldrig hundens fel 😉
Såååå Povel …. singalong för oss alla ;)))
Sant. Hunden är ett facit på oss själva som hundtränare. Vissa hundar är lättare och man hittar snabbare rätt knappar, medan andra tar längre tid att lära sig. Men förhoppningsvis har man många år på sig att förklara och hunden har lika många år på sig att förstå. Och om man dessutom ser till att försöka ha roligt på vägen så är ju tiden aldrig bortkastad. 🙂
Tack för detta inlägg. Du satte ord på det: Frustration är ofta tecken på ett glapp mellan vad man vill och vad man lyckas åstadkomma. Kort sagt, skillnaden mellan mål och prestation.
Exakt så!
Jag ska tänka på detta och testa göra något som får mig att le i stället för att känna frustrationen.
Tack!
Tack själv för dina ord – roligt att du uppskattade inlägget. 🙂 Bara att bli medveten om det är en bra början. Och så får man påminna sig mellan varven. 🙂
Har inte läst din blogg tidigare, men wow! Så bra!
Och det här inlägget var verkligen precis vad jag behövde läsa. Kanske inte så mycket i just hundträningen, utan i vardagen där jag just nu har det jobbigt och lätt blir frustrerad och arg. Nästa gång det händer ska jag föreställa mig dig när du springer runt och sjunger istället för att tappa humöret! 😀
Sorry Sara att jag inte set ditt inlägg tidigare. Det hade råkat hamna bland ”skräp” av någon konstig anledning. Roligt att du gillar bloggen – välkommen åter! 🙂