Att vara sin egen strängaste domare

Sedan jag kan minnas har jag varit en självkritisk människa som haft lättare att finna brister än styrkor hos mig själv.

Oavsett vad jag pysslat med – idrott, skola, jobb, hobbies, relationer mm – så har jag ofta ansett att jag borde presterat/ansträngt mig/ engagerat mig lite mer och bättre. Under förutsättning att det varit viktigt för mig.

Därför är jag väldigt glad då jag i dagsläget kan säga att jag är N Ö J D med mig själv och det jag gör – även om det inte motsvarar min målbild alla gånger. Jag har funderat mycket på vad som gjort denna förändring. Beror det på att jag jobbat mycket mentalt med mig själv under ca 15 års tid? Det var då jag på allvar började ta till mig detta med mental träning för egen del.

Eller beror det på att jag sänkt kraven på mig själv och mina prestationer? Hu, hemska tanke… 😉

Eller har jag med åren insett att det finns andra värden i livet än att hela tiden prestera på topp? Bekvämlighet kan man kanske kalla det.

Jag vet  inte, men förmodligen är det en kombination av flera parametrar, varav mental träning, sänkta krav och lite lätt bekvämlighet är några. Men det finns två viktiga frågor i sammanhanget. 1. Presterar jag generellt sämre i dag än förr, då mina krav på mig själv var betydligt högre? 2. Vilken Heléne trivs jag bäst med? a) Den självkritiska  b) Den lättsamma och förlåtande?

Svar på fråga 1 är NEJ! Svar på fråga 2 är b! Att ha gjort slut med Heléne-Den självkritiska har definitivt inte försämrat mitt liv. Jag är varken mindre seriös, och definitivt inte mindre engagerad i dag än jag varit tidigare. Jag har bara fått ett annat förhållningssätt till mig själv och det jag gör. Vilket i mitt fall är oerhört tacksamt.

Anledningen till att jag började med mental träning för egen del, berodde inte på att jag blev speciellt nervös av att tävla. Inte heller har jag haft särskilt svårt att direkt gå in och fokusera på mina olika uppgifter i pressade situationer. Min största fasa var mina egna känslor efteråt, då jag insåg att jag inte gjort mitt allra bästa. Inte presterat så bra som jag ansåg mig kunna. Och inte levt upp till mina egna förväntningar.

Dom känslorna var hemskt jobbiga och upptog en stor del av tiden efter tävlingen. Jag analyserade. Grämde mig. La ännu hårdare press på mig själv. Och till slut blev tävlandet – som jag egentligen gillade och drevs av – det jobbigaste och mest ödesmättade jag visste. Det var ju där min dom skulle falla! Var jag ”duktig människa” som klarade av att omsätta mina kunskaper i praktiken och dessutom i en konkurrenssituation? Eller var jag en ”loser” som bara klarade av att prestera på hemmaplan, under bra förhållanden och då jag hade turen på min sida? Och vem var domaren? Var det tidtagaruret? Måttbandet? Eller  – lite lite lägre fram – dressyrdomaren?  Nej, det var alltid jag själv som dömde mig allra hårdast – oavsett vad övriga inblandande ansåg.

I dag är det annorlunda. Jag kan finna en stor tillfredsställelse och glädje i både tävlingssituationen och vägen dit. Jag har fortfarande mål, men dom ser helt annorlunda ut. Mina tankar innan, under och framförallt efter en tävling är väldigt olika dom tankar jag haft tidigare. Visst kan jag bli besviken även i dag, men det är en mer ”sund” besvikelse som jag mycket snabbt kan göra något konstruktivt av – och sedan släppa helt.

Betyder det att jag är nöjd med allt jag gör, och tycker allt är bra? Nej, självklart inte. Men jag kan se mina prestationer mer objektivt, och framförallt har jag insett att en nollad ruta eller ett missat skifte i Z:at inte förändrar världsbilden. Inte ens min egen. Och definitivt inte min hunds!!! 🙂