Ner som en pannkaka…

Häromdagen var vi med på en träningstävling som anordnades av ett av mina kursgäng.

Jag var egentligen där i syfte att ”döma” men då jag ändå hade hundarna med fick jag för mig att jag lika gärna kunde köra genom klass 3 då det fanns TL, publik och andra hundar på plats.

Gruppmomenten kändes bra. Tarzan satt mycket fint och låg helt okej, lyfte hakan en gång men brydde sig inget om de andra hundarna eller människorna på planen. Lite stressad körde jag en kort uppvärmning innan jag gick in och ställde upp med en tämligen laddad bc-kille. Vi tog oss genom fria följet och sättande under gång med en hyfsad känsla, men sedan var det kört…

På inkallningen gjorde han ett ganska fint ställande men tjuvstartade från ställandet innan TL sagt ”kommendera”. Rutan hittade han inte alls utan sprang bredvid. Efter (alltför) många kommandon lyckades han springa in (ren tur) så jag kunde slutföra momentet. Men på en riktig tävling hade nollan varit ett faktum. På både hopp/apport och metallapporteringen ryckte han då jag kastade apporterna men satt ändå kvar. Mina vänner som såg oss sa att hans blick såg lätt amfetaminpåverkad ut. På vittringen sprang han ut i 180, nosade på två pinnar och tog den tredje – vilken var fel. På fjärren skiftade han fel från stå till sitt.

Tre klockrena nollor hade det blivit om det varit tävling och en del småmissar i övriga moment. Inte jättekul i synnerhet då han känts hyfsat stabil flera gånger tidigare då jag kört tävlingslikt. Men som oftast är det de mindre bra träningstillfällena som ger allra bäst input, och jag inser återigen vikten av helhetsträning i många olika miljöer och situationer med Tarzan.

Vad jag också blev påmind om är hur oerhört viktigt det är att jag själv är 100% fokuserad. Med facit i hand kan jag konstatera att jag inte skötte mina egna uppgifter så bra som jag borde. Det var aningen svalare denna dag och Tarzan kändes som en liten svart-vit atombomb. I det läget måste jag verkligen se till att jag ”styr honom” varje steg – lugnt och tydligt – med både kroppsspråk, ord och mitt sätt att förflytta mig mellan momenten. Det går inte att bli minsta avvaktande och vänta in honom, utan jag måste ligga steget före  hela tiden och visa ”nu går vi här” och ”nu gör vi si…och nu gör vi så”. I stället blev jag lite velig och otydlig mellan varven, och det funkar inte alls på Tarzan. Då tar han över rodret direkt och säger till mig ”kom här, och skynda dig på!!! Typ.

Efter träningstävlingen har vi jobbat med alla fails vi hade och jag har nästan uteslutande tränat på dom i olika typer av kedjor. Det har gått bra, men jag är ganska klar över var våra svagheter ligger och vad vi måste lägga mycket mängdträning på.

Och en sak är säker. För mig känns tanken att endast låta hunden starta respektive fortsätta träna då den är i rätt aktivitetsnivå helt orimlig. Jag tränar i stället på att Tarzan ska klara tänka på sina uppgifter och arbeta på – även vid de tillfällen då han ligger väldigt högt. Dessutom måste jag själv lära mig på vilket sätt jag ska guida och styra honom i dessa lägen.

Jag tycker faktiskt både Tarzan och jag har blivit väldigt mycket duktigare på detta, men uppenbarligen finns det mycket att jobba på ännu. 😉