Vissa dagar är det lätt att träna hund.
Det flyter på, man kommunicerar bra, är snabb i tanken och har en plan B (och C) att ta till om det behövs. Missförstånd, frustration och dålig tajming lyser med sin frånvaro och hela träningen andas harmoni! Vid dessa tillfällen känns ingenting omöjligt, inga problem är för svåra, inga mål ouppnåliga och glädjen över att vara ett TEAM känns så jäkla gott.
Men långt ifrån alla träningar är på det sättet. De allra flesta innehåller både ris och ros, och några bara ris – eller åtminstone känns det så just där och då. Och det är då den verkliga hundtränarförmågan sätts på prov.
Då jag tittar på ekipage som tränar tillsammans brukar jag ofta kika lite extra på hur föraren agerar då saker och ting inte går klockrent. Hur gör man då det blir fel? Vad utstrålar föraren? Vad förmedlar man till hunden? Hur svarar hunden? Och så vidare.
De gånger jag är riktigt missnöjd med en träning är de tillfällen då jag är besviken på mig själv för att jag inte klarat att tänka ödmjukt och kreativt. Frustration är ett oerhört effektivt sätt att döda kreativitet och inspiration, och även om jag numera sällan blir frustrerad så händer det mellan varven.
I dessa lägen är det sämsta jag kan göra att fortsätta och göra om, och göra om, och göra om… Det allra bästa brukar vara att pausa och sätta mig på gräset en liten bit från hunden. Där drar jag några riktigt djupa andetag och sedan börjar jag tänka mig in i hundens situation. Jag försöker ändra perspektiv och se på mig själv med hundögon och tänka med hundhjärnan. Ofta med en touch av humor. Många gånger kommer jag på en trolig anledning till problemet med inte alltid. Men oavsett detta så brukar jag nästan alltid hitta tillbaka till ”glimten-i-ögat-känslan” och få en distans till det som strular.
När jag vänder mig om och tittar på min hund brukar han ligga och kika på mig ”under lugg” med hakan i backen. Jag kan undra vad han tänker. Förmodligen inte på så mycket, utan befinner sig bara i stand by läge i väntan på att jag ska ha analyserat färdigt. Jag är i alla fall fullkomligt övertygad om att han inte ligger och smider illvilliga planer för hur han ska göra fel skiften i Z:at, springa mot mittapporten på dirigeringsapporteringen eller inte ta första skiftet i fjärren.
Jag vill tro att han ser på mig med kärleksfulla ögon och en lugn, trygg känsla i sin hundkropp. Och tänker ”Lilla matte, ta inte så allvarligt på det här. Det gör ingenting att du är lite rörig och otydlig i bland – jag älskar ju dig ändå. ” Om han nu överhuvudtaget tänker på något alls…
Tack snälla för att du delar med dig av dina kloka tankar på ett så öppet och rakt sätt. Jag som inte har så bra tålamod och ofta är missnöjd med mig som hundtränare känns det skönt att veta att även du kan få sådana känslor. Jag hoppas du förstår hur jag menar, inte att jag är skadeglad utan känner att jag inte kanske är så dålig som jag tycker när jag känner som jag gör. 🙂
Jag tror de flesta känner så mellan varven. Det är ju liksom mänskligt. 🙂
Roligt att läsa din blogg igen. Förstår att du har mycket att stå i och det är säkert många fler än jag som uppskattar att du tar dig tid att skriva. Kommer ta med dina sista rader lite extra, de var mycket fina. 🙂
Kram Eva
😉
Kram tillbaka!
Bra bloggat! 😉
Tack!
Läsvärt! Jag gör som du när det kör i hop sig, tar ett brejk och andas. Går alltid bättre sen. 🙂
Det brukar vara en bra strategi. 😉
Så sant. Borde bli bättre på att, i stunden, sätta mig ner och analysera mina förehavanden, när det inte funkar. Är ganska duktig på att hitta vad som felar, på mina kursdeltagare, men när det är en själv, så är det helt plötsligt mycket svårare 🙂
Ha ha, visst är det så. Jag brukar tänka ”Vad skulle jag sagt till någon annan (än mig) i samma situation?” 🙂