Äntligen är vi i gång och vallar, Mick och jag.
I går hos Ingela fick jag till några pass som kändes riktigt bra. Det gäller få ner tempot lite på honom, särskilt med de här fåren som är ganska springiga, och det lyckades jag med i de sista passen. Vi tränade på att gå i och ur balans, driva i raka linjer från hörn till hörn medan jag stod kvar på ett och samma ställe (skitsvårt!!) och så håller vi på med korta höger/vänster och direkt fram ur det – utan att han ska lägga sig. Men för att det inte skulle bli för mycket ”lydnadsvallning” fick han också göra några små hämt och driva mot mig, och det fixade han så fint.
I övrigt blir det lite sparsamt med hundträning då fokus just nu ligger på annat. Men vi har en del roliga träningar och läger inplanerade i sommar och höst som tur är.
Jag får alltid lite halvångest när jag inte hinner träna så mycket som jag skulle vilja (och behöva) med Trasan Apansson. Det finns så himla mycket som jag skulle vilja lära in och utveckla hos honom, och han är verkligen en hund som behöver mycket träning för att hålla i hop. Men det finns andra mål i livet än hundträningsmål för min del, och jag försöker intala mig att det är nyttigt för H. Lindström att släppa lite på sin ambitionsnivå. 😉
Både kommande helg och nästa är det föreläsningar och kurs. Jag har fått förfrågan om att ha ett par kurstillfällen för instruktörer som vill ha in mer mental träningstänk i sina kurser. Det känns som en riktigt roligt grej, och jag håller som bäst på att utforma ett – som jag hoppas – bra koncept.
Det är alltid roligt när personer tänker lite utanför boxen. En som gör det är Yvonne Öster på Linköpings HU. Hon har bokat konståkningsproffset Daniel Karlswärd att hålla kurs för freestyleekipagen. Han kommer bl a prata om hur man fångar publiken och bäst bygger upp sitt program vad gäller positioner över banan. Hur man kan tänka för att framhäva sin ”partner” (läs hund) utan att överskugga den mm. Det tycker jag låter superintressant och jag tror man har massor att lära från andra sporter.
Då det gäller tävlingslydnad känns det som att man skulle kunna göra mycket för att få sporten mer publikvänlig och ”karismatisk” utan att den tappar sin grundtanke. Jag har funderat en del kring hur vi presenterar vår sport, och i bland känns det som att det nästan uteslutande är på våra egna villkor. Det lämnas väldigt lite utrymme åt hunden, dess personlighet och behov. ”Mainstream” som min yngste son skulle säga (vilket är ett skällsord utan like i hans tonårsvärld…).
Då det gäller lydnadsträning och tävling är det mesta strikt och uppstyrt. Moment ska utföras på ett – av människor – förutbestämt, korrekt sätt och rörelser ska läras in på ett – för hunden – onaturligt sätt. Vissa raser och individer har lättare än andra att passa in i lydnadsmallen, och det gör att det hela lätt blir likriktat.
Så heja alla er som ger er ut med era icke-typiska-lydnadshundar! Förutom att det är härligt att se er, så tror jag ni har en viktig funktion att fylla. Som min måttligt hundintresserade kompis sa när han blev ”medtvingad” på ett Lydnads-SM… ”Ser jag en så´n där svart-vit till så somnar jag!” Så se för guds skull till att det inte somnas i lydnadspubliken – den lilla tappra publikskara som hänger kvar.
Det vore intressant att höra vad ni har för tankar kring detta. Hur skulle man kunna lyfta lydnadssporten, göra den mer attraktiv för allmänheten – och kanske ännu roligare för både hundar och förare? Kommentera gärna eller maila. Alltid intressant att få ta del av andras funderingar och idéer – oavsett om de är genomförbara eller inte. Det viktiga är att tankar snurrar och man tänker möjligheter i stället för begränsningar.
Mycket bra inlägg!!!!
Öppen bedömning där domaren berättar varför han sätter det betyget.
Låta hunden visa att den är glad då den gjort ett moment.
Ta större hänsyn till ras. Som det är nu så står det bara på pappret men funkar dåligt i verkligheten.
Göra om vissa bedömningskriterier så fler hundar har chansen att göra bra resultat.
Göra om vissa moment så att annat än ren teknik bedöms, så som olika underlag och andra svårigheter.
Det är några av alla saker jag kom på i en hast. Jättebra att tänka till, tror som du att det finns mycket man kan göra med små medel. Sen tror jag aldrig lydnad kan mäta sig med free style när det gäller intresse, publik och show. 🙂
Bra tips och tankar Frida! Kul att du delar med dig av dom! 🙂
Tack för detta inlägg Helene. Det värmer mitt corgihjärta. <3
Roligt att läsa Marianne! 🙂
Alltså, det är ju lite samma i agilityvärlden… Tittar man på VM och det är large är det BC efter BC efter BC. Några enstaka andra raser. För en oinvigd är det nog ibland roligare att se medium, som har lite mer rasvariation.
Håller med dig Åsa. Även om agility över lag är en mer publikvänlig sport och lättare att förstå för en oinvigd.
Mycket bra skrivet!! Ju högre klass mera robotstyrda är hundarna inte ens kul att titta på längre.. Ska det inte vara en kul och roligt lydnad? För hunden ialla fall… Det är ju samspelet mellan hund och förare den teknink som föraren har lärt sin hund i lydnadsmomenten som ska bedömmas hur den utförs.. Men måste det ser så TRÅKIGT ut?!!!
Tack för feedback! Jag håller med dig om att det är samspelet som är guldkornet. Dock tycker jag generellt inte att det blir tråkigt att se bara för att man kommer högre upp i klasserna. Jag gillar att se att både hund och förare gillar att jobba tillsammans, och det handlar lika mycket om förarens attityd som hundens. Leende, kroppsspråk, mjukhet, utstrålning mm. Harmoni känns som ett bra ord att använda tycker jag. 🙂
Vi har pratat om det här i träningsgruppen och föreslagit vår klubb att 1. i möjligaste mån ha en speaker på lydnadstävlingarna som presenterar varje ekipage som vill bli presenterade (är frivilligt) 2. ha en mer pampig prisutdelning och försöka få sponsorer att ställa upp mer än nu 3. be domaren göra en sammanfattning av det han/hon set under dagen och ge lite allmänna tips och råd till tävlande och publik
Det är några av dom saker vi ska försöka bli bättre på.
Tycker din blogg är jättebra och du tar upp intressanta och bra ämnen och skriver trevligt! 🙂
mvh Marie
Mycket bra och konstruktiva tankar Marie! Tack!
Väl värt att tänka på. Tror aldrig lydnad kan bli lika publikfriande som freestyle och htm men det går att göra massor för att få det roligare att titta på, och även roligare för deltagande ekipage.
Håller med dig! 🙂
Friare och gladare mellan momenten! Måste man se så militärisk och stram ut som förare? Titta på konståkning…..där ler man och tar ut svängarna även om det krävs precision och korrekthet. Saknar utstrålning bland lydnadseliten, allt verkar handla om korrekta utförande = tråååååååkigt att titta på!!!
Friare och gladare mellan momenten – absolut. Dock tycker jag det finns många ekipage bland både lydnadseliten och övriga som utstrålar både glädje och har ett fint samspel. Korrekthet blandat med lite show och personlighet, det gillar jag!
Bra och vettiga synpukter både av dig och kommentarerna du fått. Finns hur mycket som helst att jobba med bara någon orkar. Tycker Maries idéer var superbra! Lydnaden kommer bli överkörd av showigare grenar som freestyle, htm och agility om vi inte tänker till!!
Tack! Tycker också Maries förslag är jättebra och tänkvärda. .)
”Så se för guds skull till att det inte somnas i lydnadspubliken – den lilla tappra publikskara som hänger kvar.” – Säger hon som har två border collies, varav en svartvit dessutom 😀 😉
Men annars håller jag med dig! 🙂 Det vore roligare om det fanns liiite utrymme för egna tolkningar i lydnadsreglerna!
Ha ha, tänk på att jag tävlade terrier i fyra år innan dess Johanna! 😉
Jag tycker inte att det är tråkigt att titta på SM-ekipage – jag blir fascinerad och inspirerad!
Och det såg betydligt tråkigare ut förr när man tränade med korrigeringar istf belöningar. Nu går hundarna ofta med entusistiskt viftande svansar, förr gick dom med sänkta bakdelar och gjorde momenten för att dom var tvungna…
Tyvärr ser koncentrerade border collies ofta låga ut (fast dom inte är det), men det går att träna in hög kontakt i lydnaden, dom kan mycket väl lära sig att bara eya i vallningen.
Men idéer ville du ha. Jag tycker att man kan införa kür i lydnaden, dvs föraren sätter själv ihop programmet utifrån ett antal moment som har olika värde. Då kunde man ha flera moment att plocka ur än de som förekommer i dagens lydnad. Vissa skulle kunna vara obligatoriska. Nya moment skulle kunna närma sig bruksets nosarbeten och på det sättet bli mer anpassade till hundens natur (efterfrågades i kommentar ovan). En mix mellan lydnad och freestyle, men inte healwork utan momenten skulle utvecklas ur dom vi har. Då kunde en retrieverägare t.ex. kunna lägga in många varianter på apportering i sitt program medan en ägare till en ras som har svårt för apportering skulle välja andra moment.
Speaker gör mycket för publiken, det är konstigt att man inte refererar vad som händer på planen på SM t.ex. Tänk vad mycket nytta Anders Gernandt gjorde för hästsporten på sin tid! Däremot tror jag inte många domare har tid att berätta samtidigt som de dömer, möjligen göra en sammanfattning efteråt.
Tja, med ett fantasifullt gäng med tillgång till gott vin skulle man nog kunna spåna fram en massa nya moment. Annars kan man hämta inspiration från min busiga hund som tog hindret på vägen till rutan på senaste träningen… 😉
Tack för dina tankar! Jag tycker heller inte det är tråkigt att titta på Lydnads-SM – tvärtom. 😉 Men jag kan förstå att man som mindre hundintresserad väljer att titta på agility eller freestyle. Speaker är ett utmärkt förslag tycker jag och borde vara ganska lätt att ornda, även på ”vanliga” tävlingar. Precsis som du skriver tror jag man måste tänka lite utanför ramarna i bland om man vill förändra och förbättra något.
Härligt med kreativa hundar! 😉
Men nu är det väl dags för nytt blogginlägg Helene. Du har skämt bort oss och då får du ta konsekvernserna hi hi.
Absolut Hanna. Just nu är det väldigt mycket annat och varken blogg eller träning är prio 1. Men håll ut! .)