Att vara närvarande

 

Först och främst, tack för alla grattis!

Det är kul att vara igång och tävla igen och väldigt skönt att Tarzan fick en bra start i form av lugna platsliggningar och allmänt bra upplevelser. Han känns precis lika glad och härlig på tävling som på träning – men ändå förvånansvärt stabil – och det är en go känsla för mig själv att ta med mig.

På tal om bra känslor. Jag har funderat en hel del på det här med vikten av att vara närvarande. Och då menar jag inte bara fysiskt, utan närvarande med alla sinnen. Det gäller självklart inte bara hundträningen, utan  livet i övrigt också, men i fallet hundträning/tävling fick jag ett tydligt exempel då jag jämför min egen insats på dessa två tävlingar.

Då vi tävlade klass 1 vill jag nog påstå att jag var mer närvarande än jag någonsin varit på en lydnadstävling förut. Jag tror inte jag tog ett steg, sa ett kommando eller gjorde en rörelse utan att vara medveten om exakt vad jag gjorde. Åtminstone kändes det så.

Eftersom det var vår första tävling tillsamamans, och jag inte alls visste hur Tarzan skulle bete sig, hade jag gått igenom den i skallen massor med gånger och hade strategier och plan A, B, C, D… för i princip allt som skulle kunna hända. Jag kände mig väldigt nöjd med vår gemensamma insats efteråt, och detta trots att poängen inte var rekordhög.

I söndags då vi tävlade 2:an var jag inte alls lika fokuserad. Jag skötte mig okej, men var inte så närvarande som jag varit på tävlingen helgen innan, och rent allmänt fladddrade mina tankar iväg mellan varven. Jag hörde exempelvis publiken några gånger. Jag noterade saker på planen som var helt ovidkommande. Så med facit i hand känns det som att Tarzan gjorde en förhållandevis bättre insats än jag själv denna gång som klarade sina uppgifter fint – trots mig. 😉

Det här är inget fenomen som bara uppstår på tävling, utan det är samma sak på träning i mitt fall. Vissa gånger är jag så himla ”med” och snabb i tanke och handling, medan jag andra gånger är steget efter hela tiden. Ofta har det att göra med hur genomtänkt jag varit innan och hur väl jag planerat träningen. Men det är inte hela sanningen för det finns gånger jag varit superstrukturerad och ändå inte någon särskilt bra hundtränare när vi väl kommit ut på planen, och andra gånger då jag bara gått ut och kört lite ”på måfå”och fått till kanonträningar.

Andra saker som påverkar mig är hur pass harmonisk och avstresssad jag känner mig, om jag har gott om tid eller tidsnöd då jag tränar, hur pigg/trött jag känner mig osv. Dagsform helt enkelt. Vissa dagar kan jag nästan på förhand räkna ut att jag inte kommer vara superbra, och då kanske jag väljer att inte träna det vi har allra svårast för. Samtidigt är det nog lite nyttigt att utmana sig själv mellan varven, för på tävling kan man ju inte välja. ”Tyvärr domar´n, i dag avstår jag fjärren för jag känner mig lite off. Men den brukar vara bra på träning, så du kan i alla fall sätta 9,5” 😉 Så det enda riktiga är nog att lära sig göra det bästa av en icke optimal känsla eller situation. Och kunna vara nöjd med det, även om man vet att man under andra förhållanden kunnat prestera ännu bättre.

Och detsamma gäller såklart min hund. Gillar man att tävla, så glömmer man ibland bort att hunden är en alldeles egen individ, med ett eget känsloliv och egna intressen. Bara för att jag bestämt att vi ska tävla, innebär inte det att hunden automatiskt blir en tävlingsmaskin som alltid lyder ett kommando, alltid gör en rörelse såsom jag lärt den, alltid har 100 fokus på mig eller sin uppgift.  Det gäller alla hundar, men i synnerhet unga orutinerade, där dagsformen påverkar ännu mer än den gör då hunden blivit äldre.

Ibland tycker jag vi har ruskigt bråttom med att lära våra hundar så många färdigheter som möjligt på så kort tid som möjligt, så att de ska vara startklara vid 1o månaders ålder och SE LCH innan de fyllt två. Jag vet att många klarar det galant – vissa hundar mognar snabbt och vissa hundtränare är skickligare än andra – men jag tycker det mer och mer verkar bli en allmän trend. Och framförallt förstår jag inte riktigt vitsen. Förhoppningsvis kommer vi kunna tävla elit med våra hundar i många år, och då gäller det att hålla motivation och träningsglädje på topp (både hos hund och förare), för då är vi i den klass vi kommer förbli resten av tävlingskarriären.

I dag är sista arbetsdagen på Laser & Hudvårdskliniken innan påskhelgen. I morgon är jag ledig och då blir det simträning på Norsholm och senare på dagen kommer Sofia, Tia och Lix hit för att stanna över helgen. I morgonkväll blir det träning tillsammans med Ingela i Dittes hall, och på långfredagen åker Sofia och jag till Fyllingarum. Jag ser fram mot en härlig påsk med hundträning, trevligt umgänge och massa god mat. För äntligen har jag återfått mitt lukt/smaksinne efter influensan. Halleluja, säger jag bara!!!

Önskar er alla en riktigt skön påsk!