Inför tävling blir det nästan uteslutande helhetsträning för vår del.
Men faktum är att jag generellt blivit mycket ”duktigare” på att träna helheter, dvs längre kedjor av moment eller uppgifter (behöver inte vara tävlingsmoment) där jag i bland lägger in någon enstaka lugn belöning, men väldigt sparsamt. Och överlag försöker jag bete mig så tävlingsmässigt som möjligt i övergångarna mellan momenten och jobbar med mina momentrutiner.
En annan sak som jag ger mig en klapp på axeln för, är att jag blivit bättre på att inte belöna. Givetvis belönar jag de saker som är under inlärning (dvs en hel del) men jag försöker vara noga med att inte slentrianbelöna och inte heller ”belöna bort problemen”. Men fy fanken vad svårt det är, och jag tror det mesta sitter i min skalle. Jag får direkt tankar som ”stackars lille vän som inte får din älskade kong när du gjort en sådan fin apportering”, och det skapar ju ingen direkt bra känsla – varken hos mig eller hunden. Men nu har jag givit mig tusan på att komma över mina belönings-hang ups och jobba vidare som att det vore den naturligaste sak i världen att i stället för belöning gå till ny uppgift.
Det låter plättlätt i teorin, och är väl inte så svårt i praktiken heller. Det som är svårt är just mina egna känslor. Jag VILL så gärna belöna. Det är ROLIGT att belöna, för man blir själv GLAD och hunden NÖJD. Och träningen blir oftast så BRA då.
En annan sak som jag försöker tänka på är att inte belöna bort problem. Jag kommer på mig mellan varven med att dölja brister genom att belöna bort dom. Eller rättare sagt… jag har gjort så tidigare. Numera är jag mån om att få fram bristerna på träning så att jag på ett effektivt sätt kan träna upp våra svagheter – inte sopa dom under mattan.
I dag har vi varit hos Ditte och tränat i hallen. Underbart att få vara inomhus, för herrejäklar så kallt det är. Ditte hjälpte mig att kommendera delar av program och kom med några värdefulla tankar, bland annat om våra momentavslut. Jag fick mig även en tankeställare om att jag måste utmana Tarzan mer med vissa svårigheter, både i form av ordförståelse och impulskontroll. Och dessutom, jag som tycker jag suttit ganska stadigt i förarstolen under de senaste veckornas träning, fick en liten reminder om att jag måste spänna fast mig aningen bättre där… 😉
Den underbara teckningen på mig och Tarzan är gjord av skickliga illustratören Leif Wärme. Det ligger en hel del sanning i den bilden…
Wow vilken fin bild!
Belöna bort problemen, har inte tänkt så förut men det ligger något i det!
Ja, det är lätt att lura sig själv i bland. Åtminstone har jag försökt göra det, ha ha. Men förr eller senare kommer problemen ifatt, så numera försöker jag inte trolla bort dom, utan träna bort dom. 🙂
Jag har långt kvar innan jag vågar släppa belöningar helt på vissa moment. Jag vet att ska jag kunna tävla så måste jag. Men det blir känslomässigt så himla svårt. Hjälp mig våga, hur ska jag tänka. Din elev.
Jag har också belöningar på många bitar Mia, och min tanke är inte att man ska ta bort belönignarna helt och hållet på något sätt. Men för mig – som i grund och botten är ett stort belöningsfreak – måste jag tänka på att inte alltid belöna. Och särkilt inte sådant som hunden egentligen har lätt för.
När hunden är hyfsat säker på ett moment eller en del av ett moment, så provar jag med att belöna (bekräfta) det på ett tävlingsmässigt sätt i stället för att leverera gotta eller leksak. I mitt fall betyder det tummen upp lite muntligt beröm (wow, du är ju super killen!) och sedan ny uppgift.
Tarzan har haft jättesvårt att tänka ny uppgift om han inte fått belöning, för då har han hittat egna sätt att belöna sig på i nästa uppgift eller i transporten dit. Men nu har jag tränat detta jättemycket och jag tycker han börjar läsa sig jobba fint i längre kedjor utan att bli alltför het.
Jag tycker du kan prova plocka bort den ”vanliga” belöningen på riktigt enkla uppgifter till en början, bara för att lära honom konceptet. Och ad som är lätt för honom vet ju bara du. Och så växlar du mellan att belöna vissa bitar och bara bekräfta andra. Förstår du har jag menar? 🙂
Att Tarzan kan flyga vet vi som sett honom!! Frågan är bara hur högt…… ;))))) Älskar bilden!
Jorå, det kan man ju undra… 😉
Du är duktig och modig du!
Ha ha Sofia, duktig och duktig vet jag inte… Men modig? JAAAA!!!! 🙂
Det skulle vara jätteintressant om du vill utveckla hur du tänker och gör rent konkret när du inte belönar. När tycker du hunden är mogen för det? Och hur gör du för att den inte ska tappa sugen?
Kram Caroline
Carro, om du läser mitt svar till Maria Laurén så har jag försökt förklara lite hur jag tänker. Om man har en hund som tappar i engegemang skulle jag försöka få inte tänket ”utebliven belöning genererar en häftig dunderbelöning lite längre fram” hos hunden. Och kanske jobba in lite ”förväntansord” som jag kan ta till på tävling. 🙂
Det är svårt, men vi jobbar på det också. Jag har ju märkt att Bacci blir mer noggrann och anstränger sig lite extra, om hon bara får ett ”bra” eller en klapp. Hon ger absolut inte upp, eller går ner sig, utan vill snarare jobba mer. Ändå stoppar jag ner en godbit, bara för att…
Jag vet att hon tycker det är en belöning att bara få jobba med mig, nu måste bara JAG inse det också 🙂
Precis Hanna! Jag tror vi lägger mycket av våra egna känslor i den biten, och i mitt fall måste jag nog jobba mer med mig själv än jag behöver jobba med hunden. 🙂
Temat ”belöna bort problemen” känns väl igen.. Jobbar på det också. I dag på träningen tänkte jag en del på att när jag såg hur Siri sken upp, blev det som en belöning för mig. Man ser i hennes ansikte och jag tippar på att om hon kunde prata skulle hon säga – ja,ja, jag fattar, kom igen matte nu gör vi det igen, så visar jag dig hur jag tänker-
🙂 Kram
Ja, man får påminna sig själv mellan varven. 😉 Ses snart.
Kram H.
Skönt att veta att vi är fler som är ”belöningsfreak” 😉 Känner SÅ väl igen mig i det du skriver om att ”det är ju KUL att belöna och att man blir GLAD av det”. För så det är ju verkligen! Jobbar också på att bli en bättre ”sällan-belönare” vissa pass men att ge desto mer av mig själv när det verkligen blir dags att belöna. Kloka tankar och bra blogg! 🙂
Det är så himla lätt att fastna i belöningsfällorna. Precis som du skriver så försöker jag tänka till lite innan varje pass, vad jag ska belöna och inte. Och akta mig för slaskbelöningarna. 🙂
Roligt att du gillar bloggen! .)
Jeg vet ikke hvorfor, men jeg får en rar følelse når jeg hører begrepet ”Belöna bort problemen”. For er det egentlig det vi snakker om?
Kan det være at det vi egentlig snakker om her er at man ikke øker kriteriene? At man blir stående fast på et kriterie som kjennes trygt framfor å ha en helt normal progresjon i treningen?
Jag uttryckte mig nog lite oklart Morten. Vad jag syftade på var inte något generellt, utan mer specifikt då det gäller min hund som snabbt får en väldigt hög förväntan på belöning – i alla dess former. Detta blir väldigt påtagligt i tävlingsmässiga kedjor där jag – succcesivt och random – plockar bort belöningarna.
Personligen älskar jag att belöna, och i bland har jag svårt att ha is i magen. Jag har svårt för att släppa genom vissa mindre bra detaljer i en kedja, likaväl som att jag gärna vill belöna varje gång hunden gör något riktigt bra.
Jag försöker nu i jobba med mina kedjor lite varje dag, och bekräfta med leende och en äkta glad känsla i mitt kroppsspråk – dv s sådant jag kan ha med mig på tävling, ändå upp i elitklass, vilket känns som en bra strategi för min hund. 🙂