Jag har en förkärlek för galningar.
Nu pratar vi i första hand hund och häst, och när jag skriver ”galning” menar jag inte våldsverkare och marodörer. Nej, jag menar de där individerna som har lite mer i huvudet och kroppen än vad som kanske är nödvändigt (och nyttigt!).
Jag vet inte riktigt varför, men jag har alltid känt en viss samhörighet med dessa hästar och hundar. När jag som barn åkte på ridläger ville jag alltid ha den där galna hästen som ingen annan ville ha. Han som var lite busigare, sprang lite fortare och inte var så himla förutsägbar. Jag tror i grund och botten inte det berodde på att jag var övermodig på något sätt, utan att jag helt enkelt fungerade väldigt bra tillsammans med galningen. Jag var ganska lugn och mjuk, vilket ofta passade den typen av häst.
Och detta syndrom höll i sig även då jag blev lite äldre och började tävla. Jag ville ha en häst med utstrålning! Gärna lite höga knän, hög svansföring och mycket go. Det blev till sist en fullbodsarab på 156 cm, fuxfärgad, känslig och energisk och med den där härliga looken som jag älskar så mycket. Den som säger ”Kolla!! Här kommer jag!”
Jag skulle väl i och för sig inte kalla Bianchina (som hästen heter) för galning. Men hon ville alltid lite mer än vad som vad nödvändigt, och gav alltid lite mer än jag bad om. Hon har givit mig några av mitt livs absolut häftigaste ögonblick, och det finns stunder då jag verkligen saknar ridningen och allt vad det innebär.
Denna förkärlek för galningar har håll i sig efter att jag börjat träna hund. Och nu har jag fått en. Han heter Tarzan.
Min yngste son brukar påtala att det typ värsta som kan hända någon är att hon eller han blir för ”mainstream”. (Det är säkerligen typiska tonårstankar, men jag undrar ibland om det kan vara lite genetiskt…) En sak är dock säker. Tarzan är inte mainstream. Inte för fem öre.
Och förmodligen är det därför jag älskar honom så mycket, trots att jag mellan varven blir alldeles matt över alla hans påhitt, hans aldrig sinande energi och stundtals oförklarliga beteenden.
Vi har en viss slags kemi, jag och Tarzan, och det kände jag redan första veckan jag hade honom. Det var liksom vi…med en gång. En oförklarlig känsla, som har håll i sig och bara växt sig starkare.
Den här typen av häst- och hundindivid är kanske inte alltid den mest optimala ur tävlingssynpunkt. Man skulle till och med kunna kalla det för en utmaning. Men även om man har tävling som mål, så föregår den ju av ett antal träningsdagar. Ganska genomsnittligt är nog att vi tränar 95% och tävlar 5… Högst! Och då känns det väldigt viktigt för mig att de 95 % är tillräckligt roliga för att jag orka och känna lust inför dessa – och därmed i bästa fall nå mina tävlingsmål.
Och har man då en hund som alltid är på hugget, alltid gör lite extra och alltid vill lite mer…då är det ganska lätt att le. Även då det är åska, hagel och drivis. Även när jag själv är trött. Och även då det blir fel i träningen.
Trots att jag inser galningens begränsningar så har jag ändå lättare att se hans (eller hennes) potential. Och för mig känns det liksom bättre att ”vilja lite mer” än att ”vilja lagom”. I alla fall i hjärtat.
Bilden nedan på vackra Bianchina och hennes nya ryttare Hanna, är tagen av Lena Holmgren.
Vilken underbart vacker häst! Henne måste jag få träffa, var står hon nu? Håller med dig om galningarnas fördelar. Man skrattar mer även om man blir matt där i mellan. Jag tycker Tarzan är helskön och helhärlig och se och visst kommer du nå dina tävlingsmål. Och dessutom ha kul på vägen dit. .. 🙂 🙂
kram
Hon står i Övre Ullstämma och du är välkommen att hänga med och hälsa på den vackra. 🙂
Kram H.
En av dom absolut häftigaste hundar jag sett. 🙂
Kram Helen
Tack vännen! Jorå, han är allt häftig. 🙂
Jag håller fullständigt med dig. Älskar galningar.
Tycker mycket om självständiga hundar med egna ideér,
för när man tränat, busat och haft kul, så finns dom ändå
vid ens sida.
Och det blir liksom aldrig tråkigt….
Kram Karin
Nä tråkigt lär vi aldrig ha med dessa kreativa syskon Karin!!! 🙂
Kram H.
Förstår precis vad du menar 🙂 !! Har själv viss förkärlek för lite ”galna” hundar och har i efterhand förstått att jag nog hade samma tänk när det gällde ”hästeriet” 😉 *harkl* ..
Brukar iofs alltid skylla på ”sådan husse sådan hund ” men husse hävdar bestämt att det visst är matte som präglar våra fyrfotingar ..
Om Lizzie ( som kom till oss först när hon var nästan fyra månader ) hade det bl a sagts att henne kunde man ju inte välja för hon hade gangsterblick 😉 men underbarare temperament på en springer får man nog leta efter, och att hon fortfarande vid 8 1/2 års ålder fortfarande får sina fnattanfall … ja, det är jag bara innerligt tacksam för 🙂 !
För precis som Karin här ovanför skrivit så har man aldrig tråkigt med ett självständigt litet ( eller stort .. ) busfrö :-))
PS Gillar dina blogginlägg skarpt !!
Jaså, hade jag sagt det förut ;-)) jaja, men då ”säger” jag det igen då *s* !! DS
Tack Birgitta! Även om du sagt det förut får du gärna säga det igen… 😉 Och det låter väldigt härligt med en ”fnattig” Lizzie! 🙂
Kram H.
Jag förstår dig till fullo. Även om det ur domarsynpunkt inte alltid är det mest optimala med en hund som tar ut svängen lite för mycket så är det såååå mycket roligare att titta på. Kan man dessutom få till balansen mellan det galna och att kunna vänta och göra sakerna noga så har man ett superhunden i sin hand. Jag är övertygad om att du kommer lyckas med din galning, ni har redan kommit en så bra bit på väg och det strålar verkligen om er.
Hoppas nu bara killen i fråga glömmer det tråkiga överfallet och törs ta ut svängen även i fortsättningen. Men det är jag helt säker på.
Kram
Ps. Thena hälsar och säger att hon numer skäller på alla boxrar hon möter… 😉
Japp, balansen är ju det svåra att få till. Gulliga Thena…Tarzan hälsar och tackar för stödet (även om de flesta boxrar INTE attackerar hej vilt utan anledning…). 🙂
Kram H.
Vilken vacker häst!!!
Visst är hon fin Nahalie!:-)
Glada, tokiga Tarzan! Att du och han har något speciellt ihop går inte och ta miste på. Fast ingen slår Mick när det gäller utstrålning….. 😉
kram
😉 (MIck håller med..!)
Kram H.
Du påminner om min kompis Veronica som alltid lyckas hitta de knäppaste hästarna som ingen annan orkar med och på något sätt lyckas hon nästan alltid få till det med dom. Förstår att du gillar arabhästarna för visst har dom något alldeles speciellt. Lycka till med din Tarzan!
mvh Tilda
Tack Tilda! Visst har araberna något speciellt. 🙂
jag tror dom galna blir bäst till sist 😉
Så klart Kattis!!! 🙂
visst är det något speciellt med de som sticker ut på något (positivt) sätt 🙂
Håller med dig Linda! 🙂