En klok person sa till mig en gång ”Det är först när man inte har några som helst krav på sin häst som man kan få den där känslan av djup och innerlig gemenskap. Hästen får aldrig vare ett medel för att försöka förverkliga mig själv som tävligsryttare”
Just då förstod jag inte riktigt vad hon menade, för jag tyckte nog att jag hade en innerlig gemenskap med min häst – trots det faktum att vi tävlade tillsammans, vilket innebar att jag hade vissa krav på både hästen och mig själv. Visst ville jag bli duktig som tävlingsryttare – i alla fall på en rimlig nivå – men så klart min häst inte var något redskap…
Och även om jag fortfarande inte tycker att det måste vara ett motsatsförhållande, så förstår jag lite mer vad hon menade med sina ord.
Så fort man börjar bli (alltför) tävlingsinriktad söker man sig en hund/hästindivid med särskilda egenskaper. Den ska se ut på ett särskilt sätt, ha vissa mentala egenskaper och ha lätt för just det vi själva valt att tävla i. Man har höga förväntningar på sin fyrbenta blivande tävlingspartner och i bästa fall infrias våra förväntningar. Hunden/hästen har förutsättningar för – och gillar – samma saker som vi själva. Hurra!
Men det är tyvärr inte alltid våra hobbies överensstämmer. Min ”lydnadshund” kanske i grund och botten är en talang i vallningen (inget motsatsförhållande i ofs) eller har oerhört lätt för och gillar att spåra. Och min ”agilitystjärna” kanske i grund och botten är en ypperlig rallylydnadshund. Eller så kanske min ”lydnads/agilityhund” är en fena på träning – men då det kommer till tävling så gillar den inte varken tävlingssituationen i sig, eller klarar att tackla de förväntningar vi har på den i dessa situationer.
Vad gör man då? Hur förhåller man sig till det faktum att denna hund som vi hoppats så mycket på, förmodligen aldrig kommer delta i en SM-final. Kanske den aldrig ens kommer kvala till ett SM, eller ens ha förutsättningar att få ett lydnads/agilitychampionat.
Att jag skriver om just detta beror på att det verkar vara ett hett ämne just nu. Alla människor verkar ha olika åsikter om vad som är rätt eller fel, då det gäller att omplacera hunden/behålla den men låta den bli ”familjehund”/skaffa flera hundar i hopp att att någon kommer vara ”rätt”/envist fortsätta försöka i hopp om att man till sist ska nå sina tävlingsmål etc. Och eftersom vi alla är olika kanske vi ska var lite försiktiga med att döma eller sprida halvt elaka åsikter om andra, som kanske inte tänker exakt som vi.
Jag har också åsikter i ämnet – men inte då det gäller andra människor och deras hundar eftersom jag omöjligt kan veta vad som ligger till grund för deras beslut! Jag kan bara veta vad som känns rätt för mig, då det gäller mina egna högt älskade hundindivider. Och som dessutom är så oerhört olika i sin personlighet.
Mick – en hund som jag hade hoppats kunna konkurrera om en plats i lydnadslandslaget. Olyckliga omständigheter var en del av de faktum som satte stopp för detta, och i dag är Mick mera vallhund än lydnadshund. Helt enkelt för att han är en större valltalang än lydnadstalang. Att försöka träna båda delarna fullt ut kommer han aldrig hålla för. Därför har jag valt att försöka valla så mycket som möjligt och starta någon elitlydnadstävling mellan varven, mest för att hålla i gång mig själv på tävlingsbanan. Däremellan finns denna underbara, stolta, kloka hund här hemma hos oss och sprider sina vackra energier till oss alla. Jag älskar honom så det gör ont, och jag kan få samma känsla då jag ser på honom som jag fick när jag var 15 år och nykär (ja inte riktigt då, men nästan…)!
Tiger – en liten 26 cm hög jack russellterrier och systerson till min älskade Jackson. Tigge är en lite försiktig och ganska lugn terrier som helst pussas och myser under täcket vid mina knäveck. Han går helst inte ut alls då det regnar, men eftersom hans matte ändå tvingar ut honom i blötan går han försiktigt, med höga benlyft, så det inte ska skvätta för mycket. En okomplicerad liten kille som är vänlig mot alla andra hundar och männsikor han möter, och som trivs bäst med livet då det liksom går sin gilla gång, utan för mycket ups and downs.
Tarzan – här kan man snacka ups and downs! Mest ups… Tarzan är en av de mer energiska hundindivider jag stött på, och mår som bäst då han får träna häftig lydnad med sin matte, springa ohämmat över fälten, leka vilda lekar eller kasta sig ut i vattnet för att härja runt och stoja. Men han har en annan sida också. En fysisk, innerlig sida då han gärna är nära, nära och med hela stt väsen visar hur mycket han älskar sin människa, och hur lycklig han är över att vara border collie och heta Tarzan. Och hur jobbig denna galning än kan vara mellan varven är det fullständigt omöjligt att inte älska honom. En ohämmad clown som styrs av sina känslor och impulser, och – som Leffe brukar säga – ”vill så väl, fast det blir så fel”!
Även om jag i bland skulle önska att Mick vore lite mera ”mattig”, kelig och innerlig, Tiger lite tuffare, fartigare och mera ”terrerist” och Tarzan aningen lugnare och mera eftertänksam så älskar jag dom alla. Just därför att dom är som dom är. Och ingen av dom är utbytbar eller har lägre status för att dom inte kanske passar in i ”min mall för den perfekta hunden”.
Och jag tror det är själva grejen. Att verkligen kunna älska sin fyrbenta vän -inte trots, utan tack vare – dess unika personlighet. Oavsett om jag når mina högt ställda tävlingsmål med just den hunden, eller inte.
Ju äldre (och klokare?!) jag blir, ju mera övertygad är jag om det faktum att jag måste kunna älska villkorslöst. Utan förbehåll. Och utan krav.
Bilden på världens bästa Mick Jagger och han lyckliga matte är tagen av Lena Kerje.
Blev allt lite våt i ögat när jag läste din blogg i dag. Så varmt och vackert skrivet…och så sant. <3
:-)!
Jag håller med dig. Men man blir så ledsen när folk behandlar hunden som en slitåslängvara. Duger den inte köper man en till och en till eller så placerar man om dom. Kan man inte tycka om sin hund för den den är utan den måste prestera resultat och vara en talang eller stjärna? Tur att hundarna inte kan ha samma krav på oss. Undrar hur många av oss som skulle bli utbytta då??!!
Ja, det är en himla tur. Jag hade blivit utbytt för länge sedan – i alla fall av Mick… i vallhagen. 🙂
Jag beundrar hundtränare som får sin hund att känna sig som en stjärna och älskad för sin egen skull. Jag beundrar där emot inte dom som använder djuren som redskap för att skaffa sig en egen identitet och status. Då är det bättre att gå en kurs i personlig utveckling.
Jag var en gång på clinic för Kyra Kyrklund. Hon satt upp och red alltfrån ridskolehäster i L:B till Grand Prix hästar. Och jag lovar dig att även ridsklolehästarna såg ut – och säkert också kände sig som – som stjärnor.
Förmågan att plocka fram det bästa ur individen är en gåva som inte är alla förunnad, många gånger för att vi är nog är alltför snabba med att se begränsningarna…
Tack för att otroligt fint och välbehövligt inlägg <3
Tack själv Frida! 🙂
Underbart skrivet och jag blir tårögd. <3 <3
kram Suss
Nää, gråt inte Suss!!! 😉
Kram H.
Alltid trevligt att läsa en blogg som är nyanserad och inte fördömmer. Jag håller med dig i att man aldrig vet varför någon annan väljer att göra som dom gör och därför inte ska dömma.
Tack Krister! 🙂
Himla fint och klokt skrivet 🙂
Roligt att du tycker det! 🙂
Jag ska berätta en sak. Det var först när jag släppte alla tankar på prestationer som framgångarna började komma. Jag tyckte det var kul men ändå var det inte så himla viktigt längre. Och ju mindre viktigt jag tyckte det blev, ju lättare hade vi att göra bra rundor på tävlingarna. Skulle själv aldrig drömma om att byta ut min hund. Hon är min livskamrat och trognaste vän och att resultaten på tävling är absolut oviktiga. Och det är dagens sanning. Vänskap och kärlek kan inte värderas i prestationer.
Tror du har en poäng i dina funderingar Millan.
Att – av olika skäl – omplacera en hund ser jag inget negativt med. Jag har själv överlåtit en hund till en träningskamrat, och det blev en lyckad matchning. Men då man ser hundarna som redskap och slit-och-släng-varor, och glömmer att de är en levande varelser med allt vad det innebär, då kanske man ska börja fundera lite…
så klokt, så klokt skrivit!
Tack! 🙂
Vilken fantastik bild på dig och vackra stolta Mick! 🙂
Mmmm, han är fin. <3 🙂
Härligt och klokt blogginlägg 🙂
Tack Lena! 🙂
Man kan ha hund på olika sätt helt klart. Vissa prioriterar tävlandet och andra ser hunden som en unik individ att älska oavsett egenskaper. Vem som har den sundaste inställningen låter jag vara osagt men själv har jag två hundar som jag vallar med. Den ena tävlar jag med men inte den andra eftersom hon inte riktigt har dom rätta förutsättningarna. Jag skulle aldrig byta ut henne mot en sk tävlingshund och hon kommer få stanna här tills hon är gammal och grå därför att hon är en den mest underbaraste hundvarelser jag mött.
Tror dina hundar haft tur som hamnat hos dig. 🙂
<3
<3 tillbaka!
Vackert vackert!!! <3
Tack goa Anna! 🙂
Dina bloggar har alltid något extra som gör att man återvänder hit gång på gång. Dom är välskrivna, trevligt formulerade och du ger en bit av dig själv som känns äkta och varm.
Mvh Jonna (en trogen läsare som inte alltid kommenterar men tacksamt tar del av det du skriver)
Tack för dina ord! De värmer! 🙂
Väldigt bra och nyttigt inlägg som alla borde läsa. Tack, nu ska jag pussa mina hundar god natt och säga hur mycket jag älskar dem 🙂 natti
Tack Ida! Mysigt! 🙂
Jag är också oerhört fascinerad av din blogg, den är så klok, nyanserad och får en ”att tänka till” kan helt enkelt inte slita mig från den.
Jag känner mig lite ”träffad” i just detta inlägget. Jag har också en hund med mycket energi, höga drifter när det gäller mat och glädje till andra hundar och människor. Vilket gör att hon är mkt störningskänslig och att det lätt ”brister” för henne. Jag kan inte sluta jämföra henne med min tidigare hund, som var ”lätt” eftersom hon var så fixerad vid mig. Jag vet att jag inte ska jämföra en hund med en annan, men det är lättare sagt än gjort.
Tack än en gång för en bra blogg 🙂
Tack Ulrika, roligt att du gillar den! 🙂 Att jämföra sina hundar tror jag vi alla gör – med-eller omedvetet – och självklart finns det individer som vi har lättare att samarbeta med än andra. Precis som när det gäller människor… Men om man försöker se hunden utifrån dess unika egenskaper, och inte såsom vi skulle önska att den vore, så tror jag vi har lättare att hitta en bra känsla tillsammans.
En trevlig och klok bekant till mig – Malin Wijk – skrev ett väldigt bra blogg om detta för ett tag sedan. Hon skrev:
”Allt är beteenden & de kan förändras till allt som är fysiskt möjligt. Det hade jag med mig i ryggmärgen från tiden som klickertränare. Och visst finns det en sanning i det. En lat individ kan motiveras (eller hotas) till att anstränga sig hårdare. En splittrad individ kan bli bättre på att att fokusera på en sak i taget, och skeptikern kan inse att allt främmande inte leder till något ont.
Men den late blir sällan den som njuter av att anstränga sig hårdast. Den splittrade kommer alltid att behöva kämpa för att hålla ordning i tankarna när det händer mycket på samma gång. Och skeptikern kommer aldrig kasta sig i famnen på en främling. För möjligheterna att förbättra eller utveckla en individs egenskaper är begränsade till just det! Byta ut egenskaper kan man aldrig.
Gränsen mellan förändra och förbättra kan vara hårfin, och det var någonstans där som jag fastnade när jag höll på som mest med hundträningen. Och det var varken roligt eller sunt. För att försöka förändra och byta ut en individs egenskaper är inte möjligt, så det leder alltid i slutänden till att man blir besviken på hunden eller sig själv.
Den viktigaste insikten jag tagit med mig är att förstå vikten av att se till den individ som man har framför sig. Inte den som man hade hoppats på att få.”
Tack, Helene för svaret.
Jag har också läst Malins inlägg, Malins Filur är från Sandbytösens kennel, som min förra hund kom ifrån, så våra vägar ha mötts, Filur var även ”lekpappa” till min nuvarande hund, hos Emma Regberg på Eldflammans kennel när malin reste. Hundvärlden är allt bra liten ibland 😉