Snart är det ett helt nytt år, men först är det jul!
Den här sista veckan är ganska lugn för min del. Inga kurser, bara några privatträningar och så glöggkväll med träningsgänget på fredag. Men redan veckan efter ju drar allt igång igen.
Det har varit ganska sparsamt med bloggande för mig senaste tiden. Tiden har inte räckt till och någon undrade om tänker sluta blogga. Det tror jag inte, för jag tycker det är givande att sätta mig och skriva ner lite tankar och filosofera kring både livet och hundträningen. Så det kommer jag fortsätta med när tiden medger.
Smiley
2018 är ett år blandat med mycket sorg och mycket glädje. Det började med Smileys operation och sex månaders långa vila/rehab. Som tur var ingen ocd, men en skada i ledkapseln (synovit) som skadat kringliggande vävnad så den var kraftigt inflammerad. Efter operation och vila har han varit helt ohalt, men såklart det är trist med en unghund som måste koppelrastas och inte får springa under så lång tid.
Under året har vi gjort en start i Starklass där han skötte sig fint. Det kommer säkert bli några starter under 2019 men inget som jag planerat inännu. Smilet har en del låsningar som jag vill försöka jobba igenom utanför själva momenten först, vilket gör att han behöver få lite mer tid än jag kanske räknat med från början. Men förhoppningsvis har vi igen det på sikt. Många fina saker gör han i alla fall både på träningsplanen och i vallhagen plus att han är en härlig, charmig och go kille i vardagen. Jag tycker väldigt mycket om honom.
Mick
Jag förlorade Mick i maj efter nio dagars intensivvård på två olika djursjukhus. Vi är fortfarande inte säkra på om det var ett ormbett eller blodförgiftning p g a något annat som orsakade det hela, men det gör fortfarande så väldigt ont att tänka på hur jobbiga hans sista dagar i livet blev. Jag saknar honom så himla mycket och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. En vacker, vänlig och klok själ som jag är tacksam över att fått ha i mitt liv. Men han fattas mig.
Tarzan
Nästa bakslag kom en dryg månad senare. Jag hade bokat veterinärtid då jag upplevde att Tarzan blev extremt flåsig i träningen och inte kändes riktigt som vanligt. Han var stressad på ett sätt som jag inte var van vid och verkade inte helt nöjd med tillvaron. Vi tränade för full inför SM och jag ville mest checka så hans lungparasiter inte återkommit. Tyvärr visade det sig vara värre än så.
Veterinären upptäckte ett stort dubbelsidigt hjärtfel och förändringar på lungvenen. Medicin för både hjärta och ökad syresättning sattes in omedelbart och han har svarat väldigt fint på medicinen. Nu är han lika glad och aktiv som vanligt igen men kommer få äta medicin livet ut vilket gör att vår tävlingskarriär fick ett väldigt abrupt och tråkigt slut (ingen dispens på medicinerna). Jag hade verkligen sett fram mot att få starta detta SM och förhoppningsvis få tävla honom ett par år till innan han skulle pensioneras. Han hade så mycket kvar att ge och han älskar verkligen träningen. Men så blev det inte. Jag är ändå väldigt tacksam över att ha honom kvar och att han mår bra.
Ett vänskapens år
När livet är tungt känns det gott att ha människor kring sig som förstår, stöttar, tröstar och bara finns där som fina vänner gör. Vissa dagar ville jag liksom bara krypa in i min grotta och då är det väldigt värdefullt när människor hör av sig och drar ut en, så man ser lite ljus igen. Även Leffe och grabbarna har funnits där och varit ett stöd, trots att även de varit väldigt ledsna över att förlora Mick och sörjt över Tarzans hjärtsjukdom.
Träningshallen
Men det har inte bara varit tråkigheter. En stor glädje för mig är träningshallen som invigdes 4 november. Jag stortrivs i den – både då det gäller att hålla kurser och träningar men även träna själv där tillsammans med mina vänner. Det är liksom en dröm som gått i uppfyllelse och ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det är en sanndröm.
Jag är i grunden i känslomänniska som har nära till både skratt och gråt. Men en av mina styrkor har alltid varit att jag har lätt att släppa saker och gå vidare i livet. Problem blir till lösningar. Sorg till tacksamhet som sedan – förhoppningsvis – leder till energi att gå vidare. Livet är trots allt inte oändligt och ju äldre jag blir desto viktigare är det att inte fastna i negativa tankar, älta orättvisor och tråkigheter eller hamna i någon tycka-synd-om-mig-själv-känsla.
2019
Under 2019 kommer flocken utökas med ännu en hundindivid. Det ska bli väldigt spännande. Flera av mina vänner är också i valpköpartagen och det känns ju extra roligt att få följa varandra.
Nästa år kommer också innebära väldigt mycket jobb. Samtliga helger under våren och halva sommaren är inbokade och jag kommer ha kurser och träningar samtliga dagar och kvällar i veckan utom fredagar då jag lovat Leffe att vara ledig. Jag är ödmjukt tacksam över den stora efterfrågan och ska göra mitt allra bästa för att alla som kommer hit ska känna sig välkomna, få inspiration och känna att det utvecklas tillsammans med sin hund.
Några gästinstruktörer är bokade under våren. I februari kommer Maria Brandel hit och i mars kommer Åsa Sellidj. Båda kurserna är fullbokade både för ekiapge med hund och åhörare. Fler gästinstrutörer är på g till sommaren/hösten men datum är inte spikade ännu.
Till sist – tack!
Jag vill rikta ett stort, varmt tack till alla er som på olika sätt hjälpt till att göra reklam för träningshallen – vänner, kursdeltagare och fina människor som jag egentligen inte känner mer än på sociala medier. Jag är också oändligt tacksam över den hjälp jag fått med både praktiska och tekniska saker av kunniga, hjälpsamma vänner. Ni vet vilka ni är och framförallt vet JAG vilka ni är.
